varmt i grekland cp

att försöka stanna tiden, springa bakåt i rulltrappan. Få tillbaka pengarna för en glass jag redan slukat, eller hålla kvar vid håret som jag redan klippt av.

Man kan inte gå tillbaka till affären med en produkt man köpt med originalpris och försöka realisera den. DU var inte där då. Lev med din produkt istället, lev i ditt Nu, inte i någon annans Nu.

Stanna aldrig, fortsätt springa, ner, upp, vänster höger. Var inte rädd om du är vilse i skogen, se dig omkring och andas. Rymm inte till radhusen du ser utanför skogsbranten, våga stanna kvar. Våga vara ensam. Gråt inte för att du är ensam, bortvald, bortplockad, utanför, maktlös, tom, svag, galen, fel, ond.
Universum tar hand om dig. Om oss alla.


Det gör så jävla ont att leva. Det gör verkligen det. Ibland och för vissa. Men det räknas. Det är en klaustrofobisk känsla att inse att man aldrig kan rymma ifrån sig själv, sin klokhet, sin dumhet eller sina tankar. Känslor samlade i en liten kropp som lever och gör mig levande, som är mitt liv. Jag är ingenting utan mina känslor eller tankar. Det enda som skiljer människan åt, är varken hårfärg, längd, eller rörelse. Det är känsla, tankar, lycka, sorg. Alla har vi kroppar. Och inuti? Vet ingenting. Vi försöker plocka bort insida på folk och bygga på utsida. Bröst, läppar, hår check check check. Tankar, sorg, förvirring, bort bort bort. Bort med skiten. Ta bort det via piller eller psykolog. Likt barbiedockan, man vill kunna bryta henne itu, isär och intu finna: Ingenting. För att slippa försöka lösa gåtan. Och för att slippa lösa gåtan. Vi vill inte ha svar, inga besked. Herregud.

Vem bestämde var gränsen mellan galen och normal går? Om det nu är så många som är galna, varför är det fel? Kanske är det mer normalt att vara galen? Och om det är vanligare är inte då det mer normalt? Kanske är dem ”galna” normala eller dem ”normala” galna. Kanske är vi alla olika men väljer att kategorisera oss, lägga oss i fack. Anpassar oss för att hamna i ett fack. Och passar man inte in i något fack finns det ”Rester”-facket som döptes om till ”galna”-facket. Är alla vi inte kan lista ut galna?

Vissa förstår det. Resten försöker lista ut livet via papper, via status, via utseende. Och dem tror faktiskt på att dem är så smarta i deras små kroppar. Instängda i sin egen dumhet med tron om att vara smarta. Ironiskt. Att vara klok syns inte alltid. Kanske blir din vishet aldrig upptäckt av någon annan än dig själv, men det gör dig inte mindre smart och det är mer värt än att få det på papper. Att få reda på att du smart via papper är bara siffra på papper. Du föddes med din IQ, du föddes som Jude, du föddes vacker - visst kan du vara stolt över sådana saker och folk är verkligen det också. Men på vilket sätt har DU åstadkommit någon av dessa saker själv? På vilket sätt har du känt smärta och på vilket sätt har din kropp och själ fått kämpa för att ha hög IQ, vara vacker eller jude? Hur kan det göra dig mer värd än mig. Hur kan mina tankar, mina ord, min sorg, min vishet och min kärlek inte räknas? I vissa fall inte ens betyda något? När den är hela min värld? Och tro mig. Vi med ”detet” i våra tankar, dygnet runt, vi har kämpat. Lika mycket som för att få ett diplom, ett stipendium. Varje dag är en kamp, antingen för att få andra att förstå, för vi förstår oss på andra. Att förstå men att inte bli förstådd är hemskt. Ibland kämpar man för att uppnå någon sorts normalitet, varför? Den delen av en som inte är normal är unik, den gör dig unik. Men man vågar inte använda den för att man har hört att det kan leda till galenskap och ångest. Så istället kämpar man med att döda den delen av en själv. Den allra vackraste kristallen i våran själ går åt spillo. Antingen finns den inte där och om den finns där så försöker vi radera den. Våran generation handlar inte om utveckling och framtid. Våran generation kämpar för någon sorts bakveckling, inuti. Vår generation har släppt fokus på människan och fokuset har landat materealismen. Jag tror inte på galenskap. Jag tror på ett utanförskap.