Jävlar vad det snöar

Känns det skönt

Jag har ingen botten. Och jag svävar inte. Var är jag?
Story of my life. Eller ska jag säga Gåtan of my life.

Jag är så förvirrad att jag kan gråta. Liksom FÖRVIRRAD.
Jag vill bli tagen med storm. Jag ÖNSKAR SÅ JÄVLA MYCKET(har bloggat och önskat om detta förr, både i fantasin och i bloggen)att någon flyger in i mitt rum. Säger "Julia, du måste följa med, det här är meningen, hoppa upp på mig rygg" och att jag lägger mig lite lätt över ryggen på denna någon, håller fast mig denna någons axlar och vi flyger iväg till. Ja? Jag vet inte!! Men inte typ till Ica och att denna släpper av mig och ba "coolt va?". Nej utan där och då börjar någonting nytt. Eller så flyger vi bara otroligt länge. Den behöver inte ens vara en kille. Men helst en kille men det är ingenting jag kräver! Bara situationen, den vill jag ha. Det är nästan så att det skulle vara okej om någon nu gjorde detta lite lätt fejkat, med en propeller på ryggen. Kan till och med tänka mig att acceptera Karlsson på fucking taket. Någonting.

Oj snacka om girig. Små grejjer på I need listan liksom "någon som FLYGER OCH KOMMER OCH HÄMTAR MIG OCH CHOCKERAR MIG!". Vad kan man ens bli chockad av dessa dagar när man har program som "Efterlyst" och "Fear Factory" på TV:n.

David svarar inte på mitt senaste mail.

Hoppas min mens är påväg. Låt detta vara PMS och inte min livs största kris. Nu njuter männen.

Kola

Det är kul det här att jag aldrig hittar ordet "koffein", jag blandar också alltid ihop det med nikotin och kokain. Därför blir det så konstigt när jag förklarar varför jag behöver kaffe just nu.

Nöjd

Människan jag älskar ligger bredvid mig och sover och jag tittar på "Bonde söker fru". Det är fucking heaven alltså.

Små

När jag var mindre kändes det så känslomässigt långt bort att vara vuxen, som att man skulle bytas ut, både personligheten och känslorna skulle ersättas med VUXEN PERSONLIGHET och VUXNA KÄNSLOR. Sen insåg jag att man är samma person, med oftast liknande känslor bara att man lär sig hantera dem bättre. Man förstår att man är nära på att vara vuxen när man märker att man är större eller smartare än dem vuxna man möter. Jag trodde inte det gick, trodde man med åldern blev större fysisk och psykiskt. Att man skulle gå från liten till stor. Men sen insåg jag att vissa människor är helt enkelt små hela livet ut.

Gift

Gick till ICA för att köpa "Ben & Jerry's" till frukost, japp, min livstil. Ser en reklam skylt där dem promotar "Barns välmående" i samband med "ICA's Julmust". Till och med jag förstår ju hur korkat det är.

Sugahbejb

Jag kan för det mesta kontrollera mig själv. Men när det kommer till socker så är det på en helt annan nivå. Nada spelar roll, förutom sockret då. Det sägs att "i krig och kärlek är allt tillåtet". Min hjärna tycker att "i krig och kärlek och när det kommer till sockerintag, är allt tillåtet". 

Älskar Peter

När jag fått frågan vad jag vill ha för man så svarar jag ofta "Peter Settman"(man måste ju vara lite realistisk liksom)och efter varje intervju jag ser med honom bekfräftar han mitt påstående. Jag tycker så jävla mycket om honom. Han känns trygg och snäll och är samtidigt socialt smart och ironisk. Älskar den matchen. + Att han skrattar som Tommy i  Pippi Långstrump. Hans skratt är liksom överväldigande och lite skrämmande. Typ som mitt.

Alltså herregud, googla Pippi Långstrump Tommy skrattar så ser ni. Same shit different guy!

Kompisar

Livet är typ som att åka hiss. Gör man inga val står man still. Sen gör man ett val, trycker på en knapp som tar en till en annan nivå, en annan våning. Och sen ibland när man är framme på en våning och kliver ut ur hissen, märker man att det fattas människor som man kanske lämnat kvar på en annan våning? Ibland vet man inte ens om dem människorna finns kvar i byggnaden. När det händer mig, funderar jag ofta på att gå tillbaka in i hissen, klicka mig fram våning efter våning, för att se om den här människan jag tappat bort står där, på någon av våningarna, hitta personen, ta med den in i hissen eller till och med gå ur hissen och stanna på våningen tillsammans men den här personen. På senare år har jag lärt mig att förstå att man ska kunna och borde, åka så långt med hissen man bara vill. Och man kommer märka vilka människor som man tappar och vilka som finns kvar. Människan som finns kvar, den människan som efter varje våning du åkt, står där när hissdörrarna öppnas, röd om kinderna och anfådd som in i helvete, men som står där. Som springer 1, 2 eller 14 våningar, för att finnas där när dörrarna öppnas, för den människan lever jag. Mina kompisar. Som står där våning efter våning. Och jag gör samma för dem, springer i trappor, jagar, när dem byter våning. Jag vill alltid ha mina kompisar i mitt liv. Jag minns att jag frågade Hugo i lördags "Tror du att vi kommer känna varandra när vi är 30 år? Alltid?" och han svarade "Jag aldrig vi kommer bli av med varandra". Blev så jävla glad. Älskar mina kompisar mest.

Efter 2 års prat blev den där monopol-kvällen tillslut

Igår var vi några hemma hos Hugo och spelade spel. Spelkväll med massa vin och öl. Fan vad bra det var. Hugo är en sådan fantastisk människa, han är liksom snäppet smartare, roligare och kvickare än alla andra och trots detta sätter han sig aldrig över någon och har heller ingen stel pinne i röva. Han förstår allt. Man får vara larvig, rolig, smart, korkad, äcklig, ledsen, fantastiskt och bajsnödig med Huggan. ALLT ÄR MÖJLIGT.

Vi spelade monopol. Jag hittade en pälsmössa och efter att ha köpt Drottning-gatan döpte jag mig själv till "Lady La Roy" och sedan utvecklades Hugo till "Daddy La Roy" och det var så jävla praktiskt när jag var i penganöd för då slängde Daddy La Roy bara iväg sedlarna till dotter Lady La Roy och sa "Här stumpan, pappa betalar".

Vi utvecklade också något slags hatt-tema. Det var kul. Vill ALLTID ha på mig en sån där päls-mössa. Pondus. Kände mig mycket häftigare.

Somnade klockan åtta och sov max fyra timmar så nu är allting jävligt konstigt. Är trött och sjuk och yr men nöjd. Bugar och bockar för ännu en fantastisk kväll.

 Daddy La Roy + Lady La Roy

 

Lös den ekvationen om du kan

Min armé är underbemannad. Min armé består av beslutstagande och att göra val och fokus. Min armé ska också ut i strid, och i striden möter armén mina viljor och mina möjligheter.
Jag vet inte om jag ska flytta till London eller om jag ska börja plugga i Sverige. Jag blir bokstavligt talat snurrig av alla "om" och "men" och jag är så rädd att ta beslut så jag tar inga alls, vilket nog är det allra värsta. Och alla måsten. Jag måste ta körkort, sluta svära(inte helt men kan inte fortsätta så på detta grova spår), sluta äta socker, sluta vela, sluta börja och börja avsluta. Jag kan inte leda min armé, jag vill gärna vara en i truppen men jag är helt plötsligt utnämnd till LEDARE och jag har knappt själv varit i krig innan. En blind leder en blind. När hände blev det såhär? Förut togs alla beslut om en själv av alla andra. Om det är någonting man borde jobba med och på i skolan så är det att låta eleverna ta besluten själv. Man bestämmer ju ingenting själv, man blir guidad i 12 år, från dagis, till gymnasiumet. Och sedan helt plötsligt slängs man ut i "verkligheten" och själv är man helt jävla overklig. Luddig, suddig och rörig.

Herregud jag förstår inte själv vad jag har skrivit. Det blir ju typ fel rent logiskt när jag läser igenom detta. Jaja. Klockan är 12. En lördag. Jag är inte ute och dricker öl. Det är ett steg på vägen.

Problemet konkret: Jag vill vara på alla ställen samtidigt och göra allting samtidigt. Förvirrande slutsats: det går inte.

11.51 onsdag

Ser en tant med en stor hund på en solig perrong. Undrar om livet varit rättvist mot henne, om hon är lycklig och om hon är rädd för döden. Vad fan är det liksom?

Dem lämnar oss i mörker. Totalt mörker

Så New Yorkarna har åkt hem. Jag inser att det händer mycket på 4 år. George var intressant på alla sätt och vis men jag köper inte politik-snack och mörka ögon längre. Killar måste sluta FÖRSÖKA vara djupa. Antingen är du en djup estetisk man eller så är du det inte, och oftast: ni är inte det. Sluta leka. George tog med sig sin kompis Cole. Cole är en sådan genuint fin människa. Han ler alltid, pratar med alla, är omtänksam och är otroligt snygg. Herregud vilken cheesy beskrivning, men om ni tänker att alla dessa saker jag nyss nämnde verkligen stämmer in till 120 % så skapar det en väldigt FANTASTISK jävla människa. "Han är för attraktiv för att vara så underbar" som jag någongång sa.
Så jag är ledsen faktiskt. Det var skönt att ha dem med sig, alltid ha några som var peppade på öl, som kunde föra sig socialt och som lärde känna folk(slipper man göra det själv)och bara var allmänt nyfikna på omgivningen och natten. Vill alltid ha dessa grabbar med mig, i perifirin, höra deras snygga dialekter och dricka öl med dem nätterna långa. Fuck fan, måste nog flytta från Sverige igen snart. Och mörkret är här. Precis som Voldemort skapar det en jävla stress och ångest hos alla och vi VET ATT HAN KOMMER. Panik. Orkar inte bli höstdeprimerad.