Kompisar

Livet är typ som att åka hiss. Gör man inga val står man still. Sen gör man ett val, trycker på en knapp som tar en till en annan nivå, en annan våning. Och sen ibland när man är framme på en våning och kliver ut ur hissen, märker man att det fattas människor som man kanske lämnat kvar på en annan våning? Ibland vet man inte ens om dem människorna finns kvar i byggnaden. När det händer mig, funderar jag ofta på att gå tillbaka in i hissen, klicka mig fram våning efter våning, för att se om den här människan jag tappat bort står där, på någon av våningarna, hitta personen, ta med den in i hissen eller till och med gå ur hissen och stanna på våningen tillsammans men den här personen. På senare år har jag lärt mig att förstå att man ska kunna och borde, åka så långt med hissen man bara vill. Och man kommer märka vilka människor som man tappar och vilka som finns kvar. Människan som finns kvar, den människan som efter varje våning du åkt, står där när hissdörrarna öppnas, röd om kinderna och anfådd som in i helvete, men som står där. Som springer 1, 2 eller 14 våningar, för att finnas där när dörrarna öppnas, för den människan lever jag. Mina kompisar. Som står där våning efter våning. Och jag gör samma för dem, springer i trappor, jagar, när dem byter våning. Jag vill alltid ha mina kompisar i mitt liv. Jag minns att jag frågade Hugo i lördags "Tror du att vi kommer känna varandra när vi är 30 år? Alltid?" och han svarade "Jag aldrig vi kommer bli av med varandra". Blev så jävla glad. Älskar mina kompisar mest.