Jag vet aldrig vilka känslor som är sanna. Vad är snudden av borderline, vad är alkohol, vad är pms?
Känner samma rus som jag kände när jag var 13,17,21 år. Dofter känslor väder. Allt blandas ihop.
fredag 23 juni 2017
tisdag 4 april 2017
Deprimerad på sommaren
Sist det var sommar var jag så instängd i min egen ångest, blir så påmind om detta nu när solen kommer fram och skiner så starkt. Deppisar som jag gillar regn, höst och kyla. När vädret tillåter en och till och med kan utnyttjas som anledning till att vara deppig. Hösten är de bästa kulisserna för en deprimerad själ! Gassande värme och sol i ögonen ger mig en känsla av klaustrofobi, dessutom, får jag ångest ÖVER att jag har ångest över sommaren. Liksom vem har det? Alla ÄLSKAR sommaren och jag nickar instämmande med sammanbiten mun och typ tårar i ögonen när ni pratar om hur härligt det är att solen skiner.
Dessutom har mina antidepp gjort så att jag gått upp en massa i vikt, och ja jag är feminist och försöker att inte bry mig pga det är insidan som räknas, men det är så jobbigt. Och att kräva av en kvinna som växt upp i tider där smalhet hyllas och sedan kräva av henne att hon inte ska bry sig och om hon bryr sig, skuldbelägga henne? Det är helt knäppt? Det är som att bo i ett land i flera år utan att lära sig ord från det nya språket? Jag har alltid känt mig helt ok snygg och mitt starka kort har varit mina långa smala ben. Nu känner jag mig ful och ännu mer osugen på en sommar där jag ska bära tunna plagg,
Denna viktuppgång, dessa svettningar och svullenhet får mig att känna mig som att jag lever i en annan kropp. Jag känner liksom inte igen den riktigt? Dessa biverkningar är en påmminelse om att jag faktiskt har förändrats lite för att jag äter antidepp.
Så. Sommaren kommer och jag får vara okej med att dra ner gardinerna, vara okej några extra valkar och försöka att njuta. Sommarregn är ju faktiskt helt magiskt.
Dessutom har mina antidepp gjort så att jag gått upp en massa i vikt, och ja jag är feminist och försöker att inte bry mig pga det är insidan som räknas, men det är så jobbigt. Och att kräva av en kvinna som växt upp i tider där smalhet hyllas och sedan kräva av henne att hon inte ska bry sig och om hon bryr sig, skuldbelägga henne? Det är helt knäppt? Det är som att bo i ett land i flera år utan att lära sig ord från det nya språket? Jag har alltid känt mig helt ok snygg och mitt starka kort har varit mina långa smala ben. Nu känner jag mig ful och ännu mer osugen på en sommar där jag ska bära tunna plagg,
Denna viktuppgång, dessa svettningar och svullenhet får mig att känna mig som att jag lever i en annan kropp. Jag känner liksom inte igen den riktigt? Dessa biverkningar är en påmminelse om att jag faktiskt har förändrats lite för att jag äter antidepp.
Så. Sommaren kommer och jag får vara okej med att dra ner gardinerna, vara okej några extra valkar och försöka att njuta. Sommarregn är ju faktiskt helt magiskt.
söndag 2 april 2017
bakfulll
Sitter på tunnelbanan och har sån ångest så trycker tungan mot en visdomstand som är påväg ut för att känna nåt annat
torsdag 30 mars 2017
skriva lite bloggge
Känner mig så manisk just nu. Vilket också gör att jag - känner mig som mig själv. Känner mig också som när jag var 18 år. Lol. Jag är liksom igång på ett märkligt sätt som jag kommer ihåg från innan jag började med antidepressiva. Undrar därför om jag har skitit ut min antidepp idag och "är mig själv nu".
Det har tagit emot att skriva här för att jag har fastnat i "hur" jag ska skriva. Likt när jag var 16-år och obsessade över vilken klädstil jag skulle ha. Jag har 1 svårt att välja saker, allt från vilken mjölk jag ska köpa till vilken utbildning jag vill gå, vilket leder till 2 jag väntar med att ta beslut, vilket leder till 3 man står till.
Jag har varit så otroligt stressad över vilken identitet jag vill ha, att jag knappt vågat röra mig utanför någonting som sätter en identitet, typ att skriva offentligt, vilken klädstil jag ska ha, vilka bilder jag dela på sociala medier etc. Det har gjort att man utvecklas... nada. Har liksom haft dessa personas att välja mellan
Tjejen som är:
snygg - men har aldrig varit tillräckligt snygg för att vara den
smart - well, har varit knivigt då min allmänbildning är ett skämt (på riktigt, använder det som ett partytrick för att göra något av det, typ "fråga mig vad som helst som alla kan så får du se hehehe")
hipster - är för sprallig, tjejig och glad
Så under detta år då jag äntligen har blivit stabilare, varit sjukskriven och samtidigt haft ett tvångsmässigt beteende av att undra vem jag är så har jag blivit - tråkig. Det är liksom blandningen av medicin, pojkvän och att "vänta med att uttrycka sig för mycket tills man valt identitet". Bekvämt. Jag har legat och ätit glass och kollat på reality-serier och undrat vad jag gjorde revolt mot förut. Har dessutom fått någon grej för att allt ska vara perfekt? Har varit en hitler kring redigerandet av perfekta instagram-bilder, ett nystädat hem och en fräsch look. Hur ska man ha tid att ha en personlighet om man man håller på med det?
Så medan jag har gått från att vara lätt galen, till denna stabila, relativt fräscha och glada jänta, så har jag gnällt över hur roligt det var att vara spårad?
Väljer man mellan att vara manisk/spårad/olycklig eller tråkig fräsch och lycklig, och isåfall, vad väljer man?
Så efter ett år av sjukskrivning, ett halvår av att jobba igen och en stabil period av att slippa ha ångest varenda dag så har jag kommit fram till följande, "vem vill jag vara?"... Försäkringskassan ba "fett värt att du kom fram till det vännen!".
Men också, jag behövde faktiskt vila.
Så nu får man väl skriva utan att välja vem man är vad man skriver hur man ska skriva etc? Färdiga saker är ju ändå tråkiga. Det håller man väl med om???
fredag 5 februari 2016
Sjukskriven, uppriven och alldeles alldeles underbart
Det var en gång en ångest som var större än mig själv.
Jag ser att jag undvikit bloggen sedan 4 mars 2014. Snart två år. Kan inte fatta att det gått två år. Att åren går. Så fort. Det är inte bara bloggen jag undvikit de senaste två åren, men att undvika bloggen var väl ett av verktygen för att påbörja beteendet av att undvika mig själv. Smsa mindre. Blogga mindre. Spela teater mindre. För att allt var ett utlopp av mina känslor.
Anledningen att jag gjort saker mindre, är för att jag alltid varit för mycket. Mycket - mindre = lagom. Trodde jag. Så fan heller. Inser att jag kanaliserat ut mina starka känslor genom kreativiteten, skrivandet, genom att agera på en scen, bråka med en snubbe på krogen eller att gråta var och varannan dag. Det sistnämnda har jag inte slutat med. Jag vill säga att jag tidigare har hanterat mina ständigt överväldigande känslor bra, men när jag i efterhand ser tillbaka på de senaste åren så är jag inte lika säker på det.
Under gymnasiet lärde jag mig att dribbla mellan uppgifter och lärare, prata mig ur situationer och lyckades på något sätt att klara av skolan med okej betyg.
Efter gymnasiet pendlade jag mellan halvtids jobb, eftersom ett heltidsjobb är någonting man måste bortprioritera när man som jag, blir trött så lätt och känner så mycket. Saker tar av mig. Människor tar av mig. Varje dag är ett jävla intryck av konstverk. Hur himlen byter färg, hur alla lukter påminner mig om någon situation någon gång, hur människors blickar sätter sig i mig.
Situationer, toner, människor (alla, de på bussen, i skolan, på ica) tar fäste i mig. Jag vet inte hur man filtrerar intryck. Och så på det, alla norm problem - att man är inte tillräckligt av någonting, smal, rik eller lyckad. Måste bli någonting.
Så för att försöka komma ifrån dessa känslostormar så tryckte jag bort de, tappade mig själv, försökte hitta en ny identitet, letade bland alla stereotyper som finns. Svart och svår, fräsch och härlig, yoga-girl. Inser idag att jag måste leva nära mina känslor, acceptera de, känna. Skriva. Spela teater. All form av berättande är ju det jag älskar. Dekius Lack skriver i sin bok "Den buckliga backspegeln" att han VILL LEVA ÄRLIGT MED DÖDEN SOM UTGÅNGSPUNKT. Jag vet inte om han vet vad han menar, eller om jag själv vet det, men jag vill också leva ärligt.
Jag började på en bra skola i höstas där jag studerar TV. Efter en sommar av panikångest attacker, trötthet, gnagande oro och självmedicinering av alkohol, alkohol och alkohol, så tänkte jag att detta var min nystart.
Nu sitter jag här, inne på min andra termin, sjukskriven. Att man inte har tagit tag i skit tidigare. Man väntar tills ångesten har fått klättra, hunnit rota sig djupt, riktigt mysa in sig längst in av alla ens lager. Låter den växa och från hypokondri, till tvångstankar, till dödsångest, till ångest, till panikångest till depression. Bom. Tills varken sex, cigg, vänner, socker eller alkohol kan blocka den längre.
Fan. Blir så jävla ledsen. Hur jag går där i skolan med ett hjärta som bultar så hårt, hur jag undrar om det syns på mig? Tror att jag har astma för det känns tungt att andas. Kollar upp det, har inte astma.
Hur fan kan någonting kännas så jävla mycket och inte synas? Väl i skolan. Måste springa ut från klassrummet, uppspärrade ögon och hårda steg, (går jag konstigt? det här måste se helt knäppt ut) in på toan, stänger dörren. Med den kalla väggen mot ryggen sjunker jag ner mot golvet, tårarna rinner, händer i ansiktet som tillhör mig, känner inte mina fucking händer? Adrenalinet i kroppen. Måste hitta känseln, sätter på kranen, först varmt sen iskallt, stoppar händerna under det lilla vattenfallet. Känner knappt vattnet. Vill känna någonting som inte är ångest. Vill dyka ner i ett iskallt hav. Kranens funktion är medelmåttig jämfört med ett iskallt hav.
Och sådär höll det på. Tills det blev nästan varje dag. Lögner om att jag var förkyld, måste gå tidigare, ska på ett möte. Rädslan för att det skulle synas, att bli avslöjad min ångest inför en stor grupp människor. Jag tog ångestdämpande, rökte cigg på balkongen, drack till och med vin innan skoldagen. Tills jag ringde psykiatrin och de tog emot mig och jag satt där hos hon med goda ögon och hulkade
"Jag har sån jävla, jävla, jävla, ångest, jag fattar inte vad som händer, jag är rädd för allt, jag måste klara skolan, jag måste göra det här, och det där, jag vet vad jag vill bli, jag måste prestera, jag orkar inte, jag har svårt att sova, jag gråter nästan varje dag, jag skolkar, jag framstår som lat"
De goda ögonen säger "Det låter som att det är väldigt mycket du borde göra, men hur mycket orkar du egentligen?"
Jag är utmattad. Man ska undvika att skjuta upp sig själv. Ta sina känslor på allvar. Så nu ska jag försöka ta det lungt. Vara hemma ett tag. Gråta ut hos psykologen. Laga mat. Städa. Pussas med min pojkvän. Dricka rödvin med mina vänner. Och framförallt ta tag i mig själv, mina känslor, mina rädslor. Möta de.
Och att skriva ut det här, hjälper mig att tala sanning, inte återvända till lögner och ignorans av psykisk ohälsa.
Jag ser att jag undvikit bloggen sedan 4 mars 2014. Snart två år. Kan inte fatta att det gått två år. Att åren går. Så fort. Det är inte bara bloggen jag undvikit de senaste två åren, men att undvika bloggen var väl ett av verktygen för att påbörja beteendet av att undvika mig själv. Smsa mindre. Blogga mindre. Spela teater mindre. För att allt var ett utlopp av mina känslor.
Anledningen att jag gjort saker mindre, är för att jag alltid varit för mycket. Mycket - mindre = lagom. Trodde jag. Så fan heller. Inser att jag kanaliserat ut mina starka känslor genom kreativiteten, skrivandet, genom att agera på en scen, bråka med en snubbe på krogen eller att gråta var och varannan dag. Det sistnämnda har jag inte slutat med. Jag vill säga att jag tidigare har hanterat mina ständigt överväldigande känslor bra, men när jag i efterhand ser tillbaka på de senaste åren så är jag inte lika säker på det.
Under gymnasiet lärde jag mig att dribbla mellan uppgifter och lärare, prata mig ur situationer och lyckades på något sätt att klara av skolan med okej betyg.
Efter gymnasiet pendlade jag mellan halvtids jobb, eftersom ett heltidsjobb är någonting man måste bortprioritera när man som jag, blir trött så lätt och känner så mycket. Saker tar av mig. Människor tar av mig. Varje dag är ett jävla intryck av konstverk. Hur himlen byter färg, hur alla lukter påminner mig om någon situation någon gång, hur människors blickar sätter sig i mig.
Situationer, toner, människor (alla, de på bussen, i skolan, på ica) tar fäste i mig. Jag vet inte hur man filtrerar intryck. Och så på det, alla norm problem - att man är inte tillräckligt av någonting, smal, rik eller lyckad. Måste bli någonting.
Så för att försöka komma ifrån dessa känslostormar så tryckte jag bort de, tappade mig själv, försökte hitta en ny identitet, letade bland alla stereotyper som finns. Svart och svår, fräsch och härlig, yoga-girl. Inser idag att jag måste leva nära mina känslor, acceptera de, känna. Skriva. Spela teater. All form av berättande är ju det jag älskar. Dekius Lack skriver i sin bok "Den buckliga backspegeln" att han VILL LEVA ÄRLIGT MED DÖDEN SOM UTGÅNGSPUNKT. Jag vet inte om han vet vad han menar, eller om jag själv vet det, men jag vill också leva ärligt.
Jag började på en bra skola i höstas där jag studerar TV. Efter en sommar av panikångest attacker, trötthet, gnagande oro och självmedicinering av alkohol, alkohol och alkohol, så tänkte jag att detta var min nystart.
Nu sitter jag här, inne på min andra termin, sjukskriven. Att man inte har tagit tag i skit tidigare. Man väntar tills ångesten har fått klättra, hunnit rota sig djupt, riktigt mysa in sig längst in av alla ens lager. Låter den växa och från hypokondri, till tvångstankar, till dödsångest, till ångest, till panikångest till depression. Bom. Tills varken sex, cigg, vänner, socker eller alkohol kan blocka den längre.
Fan. Blir så jävla ledsen. Hur jag går där i skolan med ett hjärta som bultar så hårt, hur jag undrar om det syns på mig? Tror att jag har astma för det känns tungt att andas. Kollar upp det, har inte astma.
Hur fan kan någonting kännas så jävla mycket och inte synas? Väl i skolan. Måste springa ut från klassrummet, uppspärrade ögon och hårda steg, (går jag konstigt? det här måste se helt knäppt ut) in på toan, stänger dörren. Med den kalla väggen mot ryggen sjunker jag ner mot golvet, tårarna rinner, händer i ansiktet som tillhör mig, känner inte mina fucking händer? Adrenalinet i kroppen. Måste hitta känseln, sätter på kranen, först varmt sen iskallt, stoppar händerna under det lilla vattenfallet. Känner knappt vattnet. Vill känna någonting som inte är ångest. Vill dyka ner i ett iskallt hav. Kranens funktion är medelmåttig jämfört med ett iskallt hav.
Och sådär höll det på. Tills det blev nästan varje dag. Lögner om att jag var förkyld, måste gå tidigare, ska på ett möte. Rädslan för att det skulle synas, att bli avslöjad min ångest inför en stor grupp människor. Jag tog ångestdämpande, rökte cigg på balkongen, drack till och med vin innan skoldagen. Tills jag ringde psykiatrin och de tog emot mig och jag satt där hos hon med goda ögon och hulkade
"Jag har sån jävla, jävla, jävla, ångest, jag fattar inte vad som händer, jag är rädd för allt, jag måste klara skolan, jag måste göra det här, och det där, jag vet vad jag vill bli, jag måste prestera, jag orkar inte, jag har svårt att sova, jag gråter nästan varje dag, jag skolkar, jag framstår som lat"
De goda ögonen säger "Det låter som att det är väldigt mycket du borde göra, men hur mycket orkar du egentligen?"
Jag är utmattad. Man ska undvika att skjuta upp sig själv. Ta sina känslor på allvar. Så nu ska jag försöka ta det lungt. Vara hemma ett tag. Gråta ut hos psykologen. Laga mat. Städa. Pussas med min pojkvän. Dricka rödvin med mina vänner. Och framförallt ta tag i mig själv, mina känslor, mina rädslor. Möta de.
Och att skriva ut det här, hjälper mig att tala sanning, inte återvända till lögner och ignorans av psykisk ohälsa.
tisdag 4 mars 2014
onsdag 19 februari 2014
Överkänslighet är ett handikapp
Jag har på den senaste tiden haft och hört många konversationer om 'vad som är viktigt', eller snarare, att 'ingenting är viktigt - egentligen'.
Jaha. Okej, amen då skiter vi i det.
Eller nä, för det kan ju inte lilla jag, som den känslomänniska jag är. Jag testade ett tag att sätta mig in i tänket att ingenting betyder någonting och märkte hur jag gjorde allting sämre (förutom att oroa mig förstås, vilket i viss mån är bra för en 1 hypokondriker 2 ständigt orolig och 3 extremt inbillningssjuk individ) och hur LIVETS FÄRGSKALA blev så mycket mindre.
Tänk om man som förskollärare inte skulle anse någonting vara viktigt? Eller läkare? Eller bara som en vän?
"Lilla lotta står på kanten av en bro och hoppar hopprep, men det gör ju ingenting för INGENTING SPELAR NÅGON ROLL".
Det skulle bli en mycket, mycket mörk och sorgesam eftermiddag.
Det är redan svårt att leva 2014. Att vara överkänslig är ett jävla handikapp. Vardagen blir svår. Gråt inte på jobbet, var stark, ha bra självförtroende, spela svår, var sexig och söt samtidigt och var tuffast. Alla (ja, män också) vill vara den starka affärs-kvinnan som går genom livet med vida byxor och ett fladdrande hår och med huvudet högt. I bakgrunden kanske 'I'm every woman' spelas och man kommer alltid från ett träningspass samtidigt som man alltid är påväg till en kvarters-bar. Ja, du har en bar i ditt kvarter för att du bor SJÄLVKLART i innerstan.
Den människan är man inte utan egentligen så är man någon vars hår inte fladdrar alls, eftersom att det är klistrat mot huvudet pågrund av att det blev fettigt när du använde en mössa i en dag. På en dag blev håret fettigt. En dag.
Jaha. Okej, amen då skiter vi i det.
Eller nä, för det kan ju inte lilla jag, som den känslomänniska jag är. Jag testade ett tag att sätta mig in i tänket att ingenting betyder någonting och märkte hur jag gjorde allting sämre (förutom att oroa mig förstås, vilket i viss mån är bra för en 1 hypokondriker 2 ständigt orolig och 3 extremt inbillningssjuk individ) och hur LIVETS FÄRGSKALA blev så mycket mindre.
Tänk om man som förskollärare inte skulle anse någonting vara viktigt? Eller läkare? Eller bara som en vän?
"Lilla lotta står på kanten av en bro och hoppar hopprep, men det gör ju ingenting för INGENTING SPELAR NÅGON ROLL".
Det skulle bli en mycket, mycket mörk och sorgesam eftermiddag.
Det är redan svårt att leva 2014. Att vara överkänslig är ett jävla handikapp. Vardagen blir svår. Gråt inte på jobbet, var stark, ha bra självförtroende, spela svår, var sexig och söt samtidigt och var tuffast. Alla (ja, män också) vill vara den starka affärs-kvinnan som går genom livet med vida byxor och ett fladdrande hår och med huvudet högt. I bakgrunden kanske 'I'm every woman' spelas och man kommer alltid från ett träningspass samtidigt som man alltid är påväg till en kvarters-bar. Ja, du har en bar i ditt kvarter för att du bor SJÄLVKLART i innerstan.
Den människan är man inte utan egentligen så är man någon vars hår inte fladdrar alls, eftersom att det är klistrat mot huvudet pågrund av att det blev fettigt när du använde en mössa i en dag. På en dag blev håret fettigt. En dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
