Min vän

Emil Sabel - Jag vill se ut som en sån här fashion-bög!

Emil är också en mycket bra kompis. Han lyssnar jävligt duktigt på allt jag har att säga.

Sällsynta blommor

Ursäkta vår-snack, men när jag vaknar av att det lyser in sol i mitt rum. AHHHHHHHHHHHH. Det har hänt i så många lyckliga tillfällen i mitt liv, antingen när jag var liten och vaknade på lördagar och vi skulle till Badhuset eller när jag varit kär och vaknat bredvid någon jag tyckt samtidigt som solen lyser som om det vad Gud som beordrat "gyllene ljus rakt in i Julias sovrum".

Fast alltså det måste ju ha lyst in sol så många fler gånger, jag kan inte varenda gång solen lyst varit påväg till Badhuset eller haft pojkvänner. Skulle bli ett jävla badande med en massa män. Det lät lite trevligt? Samtidigt motbjudande.

Men denna morgon vaknade jag efter endast 5 timmars sömn men solen väckte mig så jag bestämde mig för att bjuda ut Emil på en glass. Och jag tror att Emil är den enda i min närhet som skulle kunna ge mig svaret om att han kan ses, men lite senare eftersom han är ute på Lidingö och letar efter "sällsynta blommor". Förstår inte att den vackra varelsen herr Sabel är verklig.

Den här jävla vintern är förbi oss

Var tidigare idag påväg ut, förberedde mig mentalt för kylan som skulle slå emot mig. Men nej, den kom aldrig, herregud kändes som att bli KYSST av luften, en sådan kontrast var det. Har fryst så jävla länge och det har varit så fruktansvärt mörkt. Blir på fullaste allvar rörd av våren.
Men jag förstår samtidigt varför så många blir vårdeprimerade (jag är deprimerad hela tiden så räknar ej in mig själv i den kategorin) för det är ungefär som att någon du stått väldigt nära har varit död under en längre tid, sen helt plötsligt från ingenstans - står hen framför dig. Klart man blir chockad, börjar gråta, går in i en depp men för att sedan självklart bli glad och visa uppskattning till uppståndelsen. Vi som bosatta i ett kallt Sverige, vi glömmer hur solen känns. Jag vet själv att jag under första delen av vintern försöker acceptera de vidriga omständigheterna. När jag sedan lärt mig att acceptera mörkret och kylan så går jag in i en trans. I samma takt - Klara detta klara detta klara detta. Typ? Ungefär som ett tåg som rullar på ett spår. Sedan efter 6 månader (det är alltså ett halvår, herregud) så kommer SOLEN. Tåget spårar ur, så känns det.

Jag tycker det är lite sjukt att vi accepterar vintern, fast gör vi det? Vi klagar ju otroligt mycket. Jag tycker vintern är lika absurd som om det skulle börja falla stenar från himlen under 6 månader och alla bara "okej, på med stålskydds-kläderna". Så går man så och lider och är lite rädd under 6 månader. Haha.

Men nu är jag ute ur min vinter-trans. Och det känns fantastiskt.

Fredagkväll. Var ute på sture P. Nykter. Den upplevelsen. Se, inte döden, men ja, nattlivet - i vitögat. Hahahaha.

Jag hör vissa säga att vi är för många på den här planeten jorden, och därför går allt åt helevte. Jag undrar om vi är för många, eller för giriga?

Ja!

Är ju lätt upprörande att efter allt man är, bli döpt till namn som är så irrelevanta i sammanhanget. Nej, jag är inte en "bitch" inte en "babe" och inte en "pussy" och kallar någon mig det så tänker jag kalla er för idioter. Och sluta bli chockade över att sköld möter svärd! 

Ska trösta Ana som är ledsen. Jag säger "Ana, det spelar ingen roll hur lyckad eller misslyckad man är, man är ändå lika olycklig. Och ensam"

Bra tröst

alla svidande hjärtans fest

För alla jävla krossade hjärtan, jag brinner för er. Om jag kunde ta er i min famn skulle jag göra det. Jag skulle ta er och hålla er och missa alla jobb, alla möten, alla alarm som ringde, alla situationer där det förväntades att jag skulle närvara - jag skulle missa dem för er. Stanna, hålla om så jävla hårt. Tills ni är helt jävla läkta.

Jag är trött på att ni, som jag - spottas på. Nej. Nej till folk som kommer för att sedan gå. Nej till folk som hälsar på som vi... fan nu klev någon in på den här jävla festen, jag fortsätter snart.

Feminism som botar manshat

Innan jag blev insatt i ämnet feminism och själv blev feminist så trodde jag
1 Att alla män var svin
2  Att jag skulle sexig eller söt. "Så skönt att man kan välja". (Alltså det fanns inte ens en ifrågasättning av dessa tankar då, så himla sorligt)
3 Att det var någonting fel på mig, för att det skavde och gjorde ont i så många sammahang

1 Alla män är inte svin, vi har bara skeva sociala normer, "SOM ÄR SKAPADE AV ONDA MÄN?!" Nä. Av en bunt människor
2 Jag ogillade att bli sexualiserad och fann mig inte i den rollen
3 Vi lever inte i ett hundraprocentigt jämställt samhälle, det känns

Innan var livet en uppsättningen med endast några få roller för mig som tjej, antingen skulle jag spela sexig eller duktig eller det regissören Herr Normen Von Ojämställda Strukturer  sa åt mig att spela och VARENDA gång jag stod på scenen fylldes jag av scenskräck. För jag spelade rollen så fruktansvärt dåligt.
Men genom feminismen som gav mig en förståelse för så många saker så insåg jag att vi kan skriva till lite i det där manuset. Jag förstod liksom varför saker kändes fel. Jag tror nästan man kan likna det lite med en uppenbarelse. Jag lutade mig med handen på en spisplatta och undrade varför det brändes och insåg sedan att det var för att plattan var på högsta värme. Och efter den insikten kunde jag liksom skruva av värmen för att sedan kvar där med handen på en spisplatta. Varför någon skulle vilja stå, med handen på en spisplatta - det är ännu en obesvarad fråga. Vi lämnar den där.

Jag önskar bara att folk skulle ge feminismen en chans. Det handlar inte om manshat. Man får ha långt hår. Kort hår. Sneakers. Klackskor. BDSM. Titta på porr. Inte titta på porr. Hångla. Leva i celibat. Kräva förändring. Diskutera. Debattera. Sminka sig. Vara naken. Vara påklädd. Skratta. Bli arg. Somna med någon. Somna själv. Vara kvinna. Vara man. Vara hund. Vara man som klär ut sig till kvinna. Vara hund som klär ut sig till kvinna. Dricka vin. Bojkotta rakning. Raka sig. Få perspektiv. Skapa nya.

Så vad har feminismen egentligen lärt mig? För det första: Den har gett mig förståelse. Stöd(!!!!) och jag har liksom insett att det finns plats för mig som kvinna, som människa. Det finns en plats och så många fler roller att ta i den här uppsättningen som är livet. Varför? För att det är vi som är regissörerna. Vi måste luckra upp, bryta ner för att sedan bygga upp igen. Det ger mig hopp. Känner ni också att det glittrar? Jag känner det. Fucking jävla fantastiskt glitter.

Så nä. Jag hatar inte män. Ni kan sluta fråga det nu.

Brev till dig

Tänk dig att du är på en konsert och du avskyr musiken. Du är också för full och det är för trångt och du hittar inte utgången. SÅ känns det att ha ångest. Som att hundra röster skriker i ditt öra, tusen ben som springer i din kropp och en miljon händer viftar framför ditt ansikte och påstår att "luften är fri luften är fri". Är den för fri? Är man för fri? Här har man alla chanser att vara lycklig men NÄ DÅ SKA MAN HA ÅNGEST. Och alla som påstår att det är självvalt... Ska blogga om det men tro fan aldrig det för en sekund. Går jag in på ett fik köper jag inte en torr bulle utan självklart det godaste dem erbjuder mig. Jag väljer mina krig, alla förutom ångesten. Man står med portarna öppna till sin egen klubb och allt och alla får komma in. Så slinker ångesten förbi, före kön. Så möts vi på dansgolvet. Och därifrån kan jag inte mer. Men jag ska lära mig. Tro inte att jag inte kommer battla sönder dig en vacker dag. Jag kanske är rädd för dig herr ångest, men jag har ingen som helst respekt för dig. Kom och lek. 

08.24

Jag kanske har kommit till insikt om varför jag bloggar. Eftersom att jag inte tror på någonting och STÄNDIGT ifrågasätter allt och undrar "händer verkligen det här" (så jävla jobbigt efter ett tag man ba jag vet inte sluta fråga, Hjärnan) så gör mitt bloggande att jag finns. Alltså jag finns lite mer. Det bildas fler bevis för att jag finns. Du läser någonting jag har skrivit, alltså kan du styrka min exsistens och vittna för mig i rätten. Så jag någon gång vinner detta mål och Hjärnan säger "I'll rest my case"

Jag dömer mig själv, fint att se

Har ju alltid undrat över folk som lägger ut ego-bilder. Bilder där det överhuvudtaget syns att man poserar har jag alltid tyckt är larvigt. Nu vet jag vad dessa människor gått igenom. De har säkerligen, som jag, legat hemma, instängda, i över en veckas tid. Isolerade från omvärlden. Sakta men säkert tappar man fotfästet. Inget socialt umgänge. Bara jag. Jag sjuk, jag vilar, jag snyter mig, jag friskare?! jag nä vänta nu börjar det svida i halsen igen, jag chattar med kompisar, jag knappar på tagenter, jag med en dator som säger att någon från en annan plats svarar.
Sitter det ens någon på den där andra platsen? Eller är det bara datorn som spelar mig ett spratt.

SÅ JÄVLA INSTÄNGD är jag. Så jag hoppas det räcker som förklaring till kommande uppladdningen av egobild. Era dömande jävla svin.

Hur länge behöver man leva för att tala om sitt forna liv

Vad fan ska jag likna det här med då
Som rinnande vatten, eller som bilar som svischar förbi på en motorväg. Jag hinner inte reflektera över att saker är, för att sedan passera mig. Som en jävla brustablett har allt som förut varit mitt liv blivit någonting helt annat, lösts upp, utan att försvinna.

Jag är så förvirrad herregud. Jag tror det är låten Jimmy skickade. Lyssnar på den nu, fan den är så vacker. Som en snygg kille på krogen - vill inte vara utan eller med.

Mest otippade 2013

"Åh jag hittade just en bikini som jag glömt att jag hade. Med blåa rosor på. Den ska jag ha på Mallorca"

Vet inte om meningen i sig är roligast eller att AMANDA DAVIN vad den som sa detta. Haha.

Mac DeMarco

Fan vad jag saknar London, det här är inte nyttigt. Knyter sig i magen när det är så många man tycker om som är där och jag ser uppdateringar på facebook som innehåller bilder på smutsiga gator och dem töntiga east-stilarna som jag kanske smyg-älskar.

I alla fall så skickade Jimmy den här låten till mig på facebook och han som annars brukar vara så glad skrev bara "listen to that song" och länkade http://www.youtube.com/watch?v=6bfTTeZOrs4
och när jag lyssnade på den förstod jag typ "allvaret" i mailet(haha) för jävlar. Mm. Tungt. Tunga grejer. Ajajaj.

Jag har varit jätte sjuk. Alltså på riktigt sjuk, legat och gråtit till 39 graders feber. Börjar bli bättre.

Så vad gör man när man är sjuk? Man tittar på serier. Såklart. Jag har några serier jag följer, men har inte sett sista avsnittet på en enda serie på grund av min extrema separations-ångest. Men jag tänkte dags att växa upp, mogna. Inta ta så hårt på någonting så larvigt som slutet på en serie. Så jag börjar med det tyngsta, pang på, favoritserien. Girls säsong 2 är avslutad och det är så mycket som helt plötsligt är jävligt jobbigt. De har nämligen klämt in mörk jävla ångest i de sista avsnitten. När Adam dansar med sin flickvän och Fiona Apple spelas i bakgrunden, vet inte varför men fan vad det SMÄRTAR i mig igenom hela den scenen. Att jag som när man var liten är kär i en fiktiv person, normala människor lämnar den egenskapen i barndomen. Att slutet indikerar på att välmående kommer från killar?! Att vännerna knappt kommunicerar? Dåligt.
TROTS detta är jag så tagen av sista scenen. Skäms lite för det. Men alltså Adam är så vacker. JA DET ÄR FEL att mannen ska "rädda" kvinnan och han är enligt många vidrig men jag kan inte hjälpa vad jag känner och jag känner så stora känslor av sista scenen i Girls säsong 2 herrejävlar. Han springer fucking hela jävla vägen samtidigt som han har face-time på mobilen. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHhhhhhhhhhhh, det här är för lågt av mig. Ska jag verkligen posta det här blogg-inlägget. Ja. Jag ÄR KÄR I ADAM SACKLER, FYFAN.
Och Girls är slut. Fan.

Mia Skäringer

Mia - Den grejen tror jag är jätte vanlig, att man söker, vill ha kärlek men får kuk, som man brukar säga. När man är i tonåren.

Peter Jöback - Jag tror inte att det bara är i tonåren.

Julia och Nelly och den fantastiska diskussionen

J: Men vad kan det vara då? Alla har varit så olika. Tror det är ögonen. Ja, vackra ögon faller jag för!!

N: Dina ex hade inte vackra ögon

J: Juste, fan ok. Men då har dem ingenting gemensamt. Då har jag helt enkelt ingen speciell smak.

N: Jo, men typ... Du gillar, intensivitet. Inte nödvändigtvis passion bara... Intensivt. Spelar ingen roll om dem är intensiva när det gäller dig eller någon hobby de har, bara dem har något slags driv, kanske blicken också. En kille som är lite som du när du är exalterad! Lite psykiskt störda män faller du för. Ja. Psykisk sjukdom.

J: Jag tror jag faller för alla som inte är fula/lite attraktiva(enligt mig)och som är intresserade

Växa upp i en djungel

När man var liten: Hoppas min framtida man/fru ser ut såhär, heter det här, är på det här sättet, osv.
Nu: HOPPAS HEN FINNS