Julia Lyskova Juhlin 22.04 Hah. Har insett att jag inte har någon klädstil. Alltså ibland klär jag mig grekiskt, ibland som en docka och ibland som en pundare. Man måste bara anamma det faktum att allt ÄNDÅ bara är en enda jävla stor maskerad. Och vet du hur mycket lättare det har blivit sen jag insåg att man inte behöver klä sig "som man är" (jävligt svårt när man inte ens VET DET) utan bara precis som det man har lust med, nästan gå in med inställningen av att man just SKA klä ut sig varenda dag. Jag söker csn-lån. Så får det bli. Fuck allt lev i nuet.... heh typ. hatar när folk ba lev inte i minnena utan i nuet man ba men om minnena e så mkt bättre än min dystra gråa vardag??!! Juste. Det är så jävla kul att plugga, bo själv och dricka öl med tentavänner. Tro mig Nelly alltså visst resa osv men man skapar inga band på samma sätt. Sen tar man lån så slipper man typ jobba, hemskt jag vet men så kul att d e värt det. Skjuter upp mina problem. Nelly Jäger 22.30 Gud jag älskar dig för mycket vet inte vart allt ska ta vägen. Vill bara komprimera det till choklad och mata dig med det . Svarar sen Julia Lyskova Juhlin 22.32 Ska jag äta mig själv :( läskigt. Älskar dig för att du älskar mig OCH för att jag älskar dig bara för att. haha vi e likadanna, man HAR inte tid att svara men blir nyfiken,läser ändå och skriver "svarar sen". Nelly Jäger 22.35 ️️️️️ Du är utan tvekan det bästa som har hänt mig i mitt liv. Ojojoj. Bättre än barn Julia Lyskova Juhlin 22.35 .............är kanske ditt barn........................... DU MED I MITT LAVIOOOOOOOOOO VI TVÅ <3<3<3<3<33<3<3<3 d lyckan. Nelly Jäger 22.35 HAHAHA Älskar våra ologiska skämt . "DU ÄR MIN PAPPA" Julia Lyskova Juhlin 22.36 HAHAHAHAHAHAHA OMG ser nu att allt (mina skämt) VANDRAR i samma patetiska spår... heh tror jag gillar att skratta mer än orgasmer....

Cyberspace evigt trogen

Hahaha. Kul att jag just satt och tänkte på "farliga snubbar" eller kvinnor som lever med dessa. Övervägde alternativet och kände snabbt rent spontant att "nej, INTE min grej". Anledningen? Att han kan misshandla mig fysiskt? Psykiskt? Hitta på lögner om mig och sprida till alla mina vänner? Inte då. Anledningen var för att den här tanken for igen mitt huvud: "Han skulle komma in på min blogg någon gång då jag glömt att logga ut, och radera den". Hemska tanke. SÅ MYCKET MINNEN SAMLADE HÄR. Jag är en person som inte litar på att skriva i Word (Word ÄTER upp texter)och jag kan inte skriva med penna i en fin mysig dagbok med någon jävla uggla på framsidan. Det går FÖR sakta och gör ont i fingrarna. Tanken har ju hunnit passera hjärnan och lämnat en förevigt innan man hunnit skriva ner den. Idioti. Istället är jag en sådan smart person som litar på cyberspace.

Jag skulle vilja sätta Katrin Zytomierska och Dalai Lama, som varandras motsatser - i ett och samma rum i en vecka för att se vad som skulle kunna hända.

Tycker att det är så jobbigt att bli mätt, för då känner jag en annan slags hunger, som jag aldrig kan fylla eller mätta.

KALMAR?!

Jag vill att någon ska ta tag i mig hårt i armen och säga "Kom. Nu åker vi till Kalmar. Tåget går om en timme. Packa din väska." Okej kanske inte Kalmar, fan, vet inte varför jag skrev det. Det är inte ens ett annat land... Fast det behöver det inte nödvändigtvis vara, men ändå, liksom KALMAR. Okej typ Göteborg. Fast nä, DET kändes så klyschigt. Men Kalmar? Vad finns det ens där? Är det mycket skog? Är det en mysig stad? Är det kullersten eller nyasfalterat? Och viktigast av allt: VEM BRYR SIG? Jag har länge haft en återkommande dröm och längtan som jag tidigare bloggat om. Att en person ska flyga utanför mitt fönster, hoppa in(lite obehagligt inser jag nu)och ba "hoppa upp på min rygg" och så flyger vi över hela stan. Kanske en timme. Kanske tre veckor. Men liksom att få en ny verklighet, bli överaskad, LIVET TAR EN PLÖTSLIG VÄNDNING - åt det positiva hållet självklart. Det är nästan som att födas på nytt fast in i ett snarlikt sammahang. Jag tror att Kalmar grejen har fått sitt ursprung från den där längtan att få flyga på någons rygg. En flyglängtan som omvandlades till realism. Jag känner att jag borde ändra och skriva en annan stad istället. Markera ordet Kalmar som förekommer genomgående i min text och trycka på delete. MEN, det är alldeles för roligt och ärligt för att ta bort. Kan ju inte sudda ut det och byta stad till "Paris". Kalmar. Jag vill inte ens åka till jävla Kalmar.

Pratar framtid med Nelly

"...och jag börjar sälja mig själv (för att först egentligen göra en dokumentär om det) men blir sedan för insatt i branschen, börjar knarka, dör en tidig död med trosorna runt vristerna på en bakgata till Drottninggatan och jag hittas inte förens långt efter att jag avlidit. Och det är vinter och kallt." Ungdomen. Ahhh. Så full av hopp. Av drömmar.

(TYMN) Things You May Need

Jag älskar "Girls". Älskar jävla Hannah. "Girls" så jävla nära verkligheten(i alla fall min). Att serien är så nära verkligheten distanserar den automatiskt från alla andra serier, så självklar att det kanske är därför den inte gjorts förr? Ibland glömmer man att man behöver självklara saker för att man söker efter någonting som är BEYOND ALLT ANNAT.

Självklara saker jag kan glömma att jag behöver(inte bara behöver, utan som skänker mig glädje):
- Mat. Alltså inte gå utan mat i ca 8 timmar under en dag, för att sedan vräka i mig
- Sömn. Mm. "Tonåring hehe"
- Motion. Men jag orkar ju inte. Oftast spelar övre faktorer in en stor del
- Hångel
- Strumpor i samma färg
- Tamponger. I VÄSKAN JULIA I VÄSKAN, inte hemma i skåpet, för vad gör det att dem ligger där när man blöder på centralstationen
- Godis
- Öppna fönstret varje kväll och lukta in luften mmm. Gills dock kanske inte om man bor i stan
- Bekväma skor
- Betala mina räkningar (aka fixa resten av mitt liv)
- Resa
- TRE kuddar, inte under några omständigheter en
- Prata med mina Greker
- Parfym
- Öl
- Bekräftelse
- Vara tillräckligt varmt klädd
- Ta taxi hem 05.00. Aldrig värt på nattbussen

Det kanske var allt. Det kanske var allt samt mitt ovärdaste inlägg på denna bloggen. Grattis! Stark titel. Det gillar vi.

Jag slutar aldrig känna eller tänka. Vet inte om det är det värsta eller det bästa som hänt mig. Återkommer.

Att ragga

Ana funderade på att ta kontakt med ett gammalt ragg, detta efter att ha sett en bild på honom med bar överkropp. Jag som f.d. raggexpert gör mitt bästa för att hjälpa till. Mannen i fråga är en  lång man som heter Peter, Anas lustiga förslag på att ta upp kontakten med honom igen via facebook, lyder:
Peter Platå, vad gör du då?
Medan mitt förslag löd:
Såg bilden på dig och ville knulla :)
Ana tyckte detta var för grovt, så jag ändrade mig snabbt till:
Såg bilden på din bara överkropp och undrar varför vi tappade kontakten.

Hunddagis

Jag ser ibland en tonårstjej med massa hundar och förstår att hon jobbar på ett hunddagis nära mig. Jag tänker att hon har säkert varit ensam länge, men nu äntligen, funnit sig tillrätta och hittat kärleken. Kärleken hos hundarna som är "människans bästa vän".
Egentligen jobbar hon säkert bara där för att det var det enda jobbet hon fick och hon var i nöd av pengar men mitt psyke vill alltid hitta essensen i allting. För att i min värld är ALLTING PÅ LIV OCH DÖD och jag tror att jag har svårt att acceptera att det inte är så för alla andra.

Sol blir till regn och en pessimist blir en optimist

Texit

Nästan alla har någonting att säga. Man vill höras och bli lyssnad på, helst: mest av alla också. Vi vill skriva böcker, låtar, artiklar, pjäser, filmmanus, och det är som att kampen att bli lyssnad på är så jävla lång och eländig så när man väl är framme så finns där inga ord, man har typ tappat på de vägen. Som en människa som minsann ska se toppen av det höga berget och klättrar och klättrar och klättrar men när den väl kommer upp har den blivit blind. Står där och känner en vindpust och försöker känna KÄNSLAN av att stå högst upp på det där berget (fast det egentligen känns precis som att stå bredvid en motorväg och känna en vindpust, samma vind, samma kind).

Hoppas att utsikten är bra och mäktig. Hoppas att den här texten är bra och mäktig. Man slutar skriva för sig själv och för andra och skriver för att MAN SKA SKRIVA EN TEXT FOLK SKA LÄSA DEN DET SKA VARA FANTASTISKT ALLA TAS MED STORM slut.
Men skrift är också bland det vackraste som finns. Vi talar med människor som idag inte lever genom deras texter, vi får deras ord. En skrift ger inte evigt liv men den ger ett längre liv. Precis som det här med barn, en förlängning av oss själva. Jag kanske bara vill föreviga mig själv.

Det är någonting så outgrundligt sorligt med det, skrivandet. Vad vill vi ha? Vad söker jag? Varför skriver jag?
Ifrågasättandet av människan bakom alla texter, inte bakom texten.

Analysen

Jag har ätit glass flera dagar i rad nu. Vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken. Vet bara exakt hur de olika färgerna i godis-glassen smakar.

Dåligt tecken: Alltså det är ju inte bra att äta glass varje dag som sockerberoende
Bra tecken: Lider inte av en ätstörning

När han ser att mina hörlurar är hoptrasslade typ suckar han lite och säger kanske "vänta", medan han börjar trassla upp de. Han kanske inte vet om det, men han gör samma sak med mig. Nystar upp saker i mig som är hoptrasslade

Vad kan jag skriva?

Mina ord räcker inte till, VERSALER RÄCKER INTE TILL!!
Jag sa "You brought me back to Life" men nej, you brought me Life. Livet - alltså essensen, det gav du mig. Du är slutet på filmen och du är början på filmen och du är soundtracket och du är eftertexterna som aldrig slutar rulla inte ens när folk lämnat biosalongen. Du är högtalare som har satts upp i varenda land, varenda stad, varenda by, varenda hörn i världen. Du låter så högt, högre än allt och överallt.
Vad kan vara större än detta? Stjärnfall, människor som dör, barn som föds, solen och månen som cirkulerar runt jorden, kollektivtrafik, miljöförstöring, alla revolutioner genom tiderna, koldioxid, folk som älskar, alla orgasmer.
Jag föds och jag dör och jag återuppstår. Jag känner ingen smak, jag kan inte ta upp några ljud, jag tappar känseln och jag känner ingenting men allting på samma gång. Jag känner dig, jag känner att du känner mig.
Jag har ingenting att säga och jag har allt att säga

Idag åkte jag tunnelbana till Ropsten, efter att ha haft ett uppehåll från tunnelbane-åkande sedan kanske maj? Då räknas inte de gånger man åkt tunnelbana utan att nå sin mål destination eller stunder då man hällt i sig alkohol för att faktiskt kunna färdas genom tunnlarna.
Jag såg hur ljusen i tunneln (HUR SYMBOLISKT - ljuset i slutet av tunneln) svischade förbi i takt och otakt till musiken i mina öron och jag fylldes av någonting samtidigt som jag märkte alla i vagnen och ingen märkte mig och det var helt fantastiskt.

Nelly om italienare

"Sen vet jag inte om de flörtar eller är snälla. Men jag tänker att det är för att de är snälla, ända tills de typ tar en på rumpan"

Full

Ni vet musiken i filmer, glittret, sista scenen, trycket, pulsen, språnget, volymen, passionen - så är aldrig livet. Livet är en jävla UR-dokumentär.
Men jag vill inte att det ska vara så, verkligt. Så jag sveper, sveper och sätter på kwaito smash electro i öronen, har för hög volym och låter det fylla allt jag hör och tittar bara på gatlyktorna på Odengatan en efter en passerar dem så fort jag kan och formar min egen verklighet.
Jag längtar efter magin. Så jag super, jag super mig till magin.

 



AJ

Alltså allt jag någonsin sagt, skrivit, skrikit, mumlat eller verbalt uttryckt - har varit ett enda långt jävla "AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJJ!" för att LIVET GÖR SÅ JÄVLA ONT? Är det möjligt?
Precis ett sånt där högt, chockerande och intensivt "AJ!" som man som barn utropade när man gjort sig illa.

Gud såhär känns det verkligen ofta

Te amo Henrik

Natten vi firade att jag blivit tjugo stannade jag och Siri kvar på Berns längst av alla tror jag. Längst, värst och fullast. Vi träffade visst någon vi tyckte var fantastisk. Våra känslor var inte besvarade. Så himla rolig, den där Henrik. Han känns ju lite skyldig...?

2012-03-18

Nelly snackade om hur vacker månen var och han som inte fattade det och inte var vacker som månen eller någonting liknande.

Julia Lyskova Juhlin
"nej jag fattar. hm

 ja

 du får helt enkelt njuta av det som han är och är bra på

 och strunta i det som han aldrig kommer bli

 förvänta dig inte en middag

 av någon som bara bjuder på förrätt

 ät innan eller efter liksom

 och låt honom fylla det han kan

 han kan inte förstå vissa saker

 månen kan inte knulla dig

 dem båda får göra sitt liksom"

 

Så sorligt med dessa låga förväntningar man hade (har)?

Men Nelly, du fyller faktiskt alla luckor i mig. Så nu behöver jag varken månen eller sex längre.

Okej jo jag behöver fortfarande dessa saker, men inte på samma sätt!

Den fula ankärleken

Min kompis säger att hon dras till svin. Att hon vill dejta dem. Men sedan mår hon super dåligt.
Att dejta killar som (man dessutom vet?!) är genuina svin, alltså från botten ELAKA - är typ som att åka fritt fall fast med resultatet av DÖD på slutet. "Ni åker upp, åker ner superfort, det kommer kittlas himla mycket, sen kraschar den tyvärr mot marken. Ni mosas". Det är liksom inte värt det?! När är det någonsin värt det?

 Vanliga relationer är kanske som den ordinära fritt fall eller bergochdalbanor, lite upp, lite ner, kittlas i magen sen helt plötsligt är man längst ner igen. Kanske åker man uppför igen, kanske inte. Sen kliver man av, har åkt upp sitt åkband, klipper av det, slänger det i en papperskorg och återgår till sitt normala liv. Ah, kärleken. Så jävla ful. (I en vacker värld, dock)

Skulle blondinbella inte hålla med om

Om man erkänner att livet är fult så kan man se det vackra med det.

Livet som ett vardagsrum

Tjejer är uppfostrade till att vara doftljus.
Doftljus står lagom centralt i rummet, inte i ett hörn - dem är såklart en del av inredning, en mysig accessoar! Doftljus är lugna och luktar vanilj/äpple/lavendel och ska vara lätta att tända, när andra vill tända dem såklart. Doftljusen tänder inte sig själva. Man byter ut doftljusen lite då och då.

Killar är uppfostrade till att vara TV-apparater. I centrum av rummet. När Tv:n är på riktas allas uppmärksamhet mot den. Den är stor och stabil. Låter högt. Luktar oftast inte lika gott som doftljus - för den behöver inte göra det. Det är innehållet i Tv:n vi vill ha någonting ut av, den är ingen accessoar. Den är "användbar". Och den byts sällan ut.

Hatar när man är ett doftljus som luktar aceton :(

Kärlek

Jag som lycklig och kär ba ALLT SOM ÄR DITT ÄR MITT!!
Han tog allt som var mitt, gav ingenting av det som var sitt, gick och lämnade ingenting kvar.

missmatch

Världen erbjuder så mycket vackert. Och så du där, mitt i allt, som är så jävla ful.

Mina vänner får dra ett stort lass. Dem får alltid agera familj. Tänk att dem orkar jävla hjältar. Jag hade nog helt seriöst börjat knarka om dem inte fanns. Lol att knarka var det värsta jag kom på

Allt faller

Alla tjatar på mig att jag ska klippa mig. Kan man inte tjata på mig att jag ska göra någonting kul istället, typ tjata er till att jag ska tatuera mig eller gifta mig inom en månad, det är i alla fall roliga utmaningar. Jag vill inte klippa mina toppar. Dem är vilda, vilket dock har förstört dem - ack så symboliskt. Det sliter på en att vara fri! Det sliter men jag kan inte klippa av mina toppar, tänk så ligger det stora möjligheter bakom dessa kluvna toppar, det kanske just är på gång att växa ut guld från dessa. Jag är inte avklippta raka friska toppar. Jag är slitna långa strån som växer fast dem inte ska.
Nä, jag låter skiten växa. Det faller väl av när det inte pallar mera, det gör allt, tillochmed TV4 vet om det och gjorde en serie om det - "Allt faller".

love is in the air, wait what

Folk skriver så mycket om kärleken. "Kärlek är si kärleken är så, kärleken är röd, kärleken är blå. Kärleken är skör, kärleken är flyktig, kärleken är vacker, kärleken gör ont"

Kärleken är - och HÄR vill jag stoppa... Är kärleken? Vad är den? Är den ens? Hur kan man säga vad någonting är när man inte ens vet att det är?

Ragga

Trygga zoner att ragga män på: I feministiska forum. Om de står på min (RÄTT) sida av debatten så att säga.

Jag kan ingenting om integritet, men allt om intimitet - förstå vad det gör med en?

Ni vet om man har öppnad mjölpåse, och så ställer man raskt ner den på valfritt ställe och mjölet högst upp puffas snabbt upp för att sen bara sväva upp, ut och iväg i rummet (och så ser man inte ens var det landar eller var det tog vägen) - så känns det. Typ jag känns så? Eller allt?

: Alltså att jag är mjölet högst upp i påsen, inte det längst ner som är grundat och liksom har en tyngd över sig(stabilt)utan jag är som ligger på toppen. Minsta lilla rörelse i min vardag och jag puffar iväg flyger runt och splittras ut!

Vietnamn?

Sitter bakfull med Nelly i mitt kök och berättar för henne och PR, propaganda och reklam. Nämner att i Vietnam är propaganda inte ett negativ laddat ord (jag försöker att glänsa lite med min kunskap). Ett problem: Jag säger Vietnamn. Namn. Med N i slutet. Och Nelly rättar mig och skrattar och jag tror först hon ljuger? Jag har alltså hela mitt liv trott att det heter Vietnamn. Jag vet inte hur eller varför. Kanske att någon nån gång stavat det fel och det PRÄNTATS in i min hjärna. Konstigt att av alla intryck jag fått i mitt liv att det skulle fastna, jag som annars är så flexibel med tankar och känslor.

Alltså jag är chock (frågade just Nelly, "heter det verkligen Vietnam?").
Föreställ dig att du står med din vän, troligtvis utomhus, kanske i någon park, och du ser ett fint moln och säger "Titta vilket fint moln!" och din vän tittar underligt på dig och rättar dig "mol, menar du väl?". Life changing. Här har en jävla bokstav ryckts ut.

Förstå att jag, fram tills idag, på fullaste allvar trott att det heter "Vietnamn". I en ålder av 20. Jag skäms lika mycket som jag tycker det är kul.

Också: Kul för att jag pluggar journalistik. Jaja, det räcker i alla fall till nyheter24.

Igår natt hade jag legat och halvsovit, ensam och tyst i kanske en timme, men vaknade av att jag hörde mig själv säga "han rinner av mig" och jag sa det liksom högt och ganska tydligt för att i princip ha sovit innan. Efter några sekunders förvirring somnade jag väl om. Konstigt, kul och lite sorligt.

För mig är nordet inte ett laddat ord

1 "Men det är väl jobbigt att tänka så?"
2 "Men ska man ta så jävla hårt på allting?"
3 "GUD folk blir kränkta över ALLT nu för tiden"
4 "Det känns som att det har gått lite för långt..."
5 "För mig är inte neger ett laddat ord, varför kan inte jag få använda det?"
6 "Jag kan inte ens lägga ut en bild på en rumpa som kille, nä för då är jag minsann sexistisk"
7 "Kan man inte bara njuta av nuet istället för att se alla små problem?"

1 Det är jobbiga är inte att tänka/prata om problemen, det jobbiga är att de finns, de slutar inte finnas för att jag ignorerar de
2 Har sexism och rasism blivit allting idag? Fan vad jobbigt. Om så är fallet så tar jag jävligt hårt på det.
3 Är det inte ironiskt att du då ska känna dig kränkt över det?
4 Det tycker jag med, speciellt när det gäller sexism och rasism!
5 Det finns ingen annan än dig. Skämt åsido: Vilken lyx för dig att det inte är laddat! Jo visst kan du få använda ordet neger. Kan jag få använda ditt ansikte som sittplats? Det känns nämligen inte alls laddat för mig!
6 Lägg inte ut en bild på en rumpa. (Inte synd om tjejen på bilden, synd om dig som inte får sprida den)
7 VARFÖR TÄNKTE JAG INTE PÅ DET?! Jag ska ju NJUTA!! Men: Jag njuter inte av att sitta på altanen en varm sommarkväll, omringad av massa mygg. Jag har ALDRIG sagt åt någon annan att inte njuta av nuet eller att dela mina åsikter. Men låt mig njuta när jag vill, och när jag inte vill.

---------------------------------------------------------------------------------------------

Om Sverigedemokraterna kan manipulera folkmassor till rasistiskt tänkande, kan jag väl likaväl manipulera folk till feministiskt tänkande. Jag tror dock inte att det i mitt fall handlar om att manipulera, utan bara om att informera.

Jag tar debatten och jag tar debatten och jag tar debatten och jag tar den igen. - Försöka att inte låta sig själv tröttas ut. Inte ge upp eller fly.
När det gäller sport och matcher, så vinner alltid olika lag. Idag står det 1-0 till sexism och rasism, men vi har fler matcher att spela. Man får inte glömma det. Jag tänker inte sätta mig ner och gilla läget? Det är när vi hoppar av laget eller när vi ställer in matchen, som motspelarna per automatik har vunnit.

Men om jag inte alltid orkar ta alla debatter? Inte orkar tänka på sexismen/rasismen som finns i min vardag? Ja, då finns det en avbytarbänk och för att inte glömma: ETT HELT LAG bakom mig?!

Jag är medveten om att det är dumt av mig att dela upp människor i lag, det ligger ett obehagligt "Vi och Dem" tänk bakom det, "VI FEMINISTER OCH NI ANTIFEMINISTER" eller "VI ICKE-RASISTER OCH ALLA RASISTER". Det är inte min mening och jag tänker: vi är alla sportare, som sportar. Kanske i olika lag, men samma sport. Jag måste erkänna att det nästan är oundvikligt för mig  att inte kategorisera, jag försöker att inte kategorisera, utan bara tala om dem skillnaderna som finns mellan oss människor. Jag tror inte att skillnaderna är att: vi är olika som människor, tvärtom tror jag att vi är mycket mer lika varandra än vad vi vet om. Olikheterna eller snarare; skillnaderna, ligger i den information vi fått och det sammanhang vi satts i. Alla har inte lyxen att välja sina sammanhang och det är absurt att förvänta sig det. Men jag tror på att många, inte alla, men väldigt många, kan få ta del av samma information. Helst så tidigt som möjligt. Jag kan självklart inte spola tillbaka tiden och springa runt mellan sammanhang och sprida budskap och försöka pränta in en medvetenhet gällande sexism och rasism i folks hjärnor, men jag kan sprida den information jag har NU och som jag anser vara viktig NU. Det räcker inte långt, men det är bättre än att bara vara tyst och acceptera.

Blondinbella skriver ett blogginlägg om en genus-epidemi som sprider sig.  Ta bort den negativa klangen i ordet epidemi och vips, så ser jag någonting fantastiskt som händer och sprider sig - att det faktiskt sprider sig! Vilket lättnad jag känner. Då fungerar min röst. Min röst i samband med din.

Tanken handlar i grund och botten egentligen om att även om det finns pass mycket som är fel(och ALLA jävla debatter man tagit, fast man egentligen inte har orkat, bara för att stå upp för sig själv och andra)och som att det vissa dagar känns omöjligt att ändra på saker och ting, när man är som tröttast - att inte ge upp, inte försöka skaka av sig sin medvetenhet för att den tar på en. Inte låta sig själv tystas ner i debatten.
Och finns debatten(om sexism eller rasism)inte, så får jag se till att starta den. För den är viktig.

Hugo Fantastisk Vän Idol Dahlgren

- Jag hade inte klarat av att vara man om jag inte var feminist

Alla människor är på ett ställe

Och om folk inte är snälla mot en, så måste man vara snäll mot sig själv

Snubbar 4

 - Åh! Du är som en härlig blandning av sött och salt!
- Öh, he, ehm...Nice. Är jag, sött eller salt.....?

Hahaha.

När nivån slår i botten.
Lite som att påstå att himmelen är blå och någon undrar om det är en himmel eller en blå.

Anteckning i mobilen från 10 april 23.53

"Den kärlek folk känner för sina husdjur har jag känt för mina killar. Man vet inte om dem förstår vad man säger men man älskar dem för att dem är söta"

Valborg

Igår hade vi middag med familjen och tillhörande vänner. När efterrätten kom in, så åt folk så mycket som de orkade från sin egen tallrik, sen skickade de bara tallrikarna mot min plats. Där satt jag och åt, min egna efterätt och andras halvätna.

Min vän

Emil Sabel - Jag vill se ut som en sån här fashion-bög!

Emil är också en mycket bra kompis. Han lyssnar jävligt duktigt på allt jag har att säga.

Sällsynta blommor

Ursäkta vår-snack, men när jag vaknar av att det lyser in sol i mitt rum. AHHHHHHHHHHHH. Det har hänt i så många lyckliga tillfällen i mitt liv, antingen när jag var liten och vaknade på lördagar och vi skulle till Badhuset eller när jag varit kär och vaknat bredvid någon jag tyckt samtidigt som solen lyser som om det vad Gud som beordrat "gyllene ljus rakt in i Julias sovrum".

Fast alltså det måste ju ha lyst in sol så många fler gånger, jag kan inte varenda gång solen lyst varit påväg till Badhuset eller haft pojkvänner. Skulle bli ett jävla badande med en massa män. Det lät lite trevligt? Samtidigt motbjudande.

Men denna morgon vaknade jag efter endast 5 timmars sömn men solen väckte mig så jag bestämde mig för att bjuda ut Emil på en glass. Och jag tror att Emil är den enda i min närhet som skulle kunna ge mig svaret om att han kan ses, men lite senare eftersom han är ute på Lidingö och letar efter "sällsynta blommor". Förstår inte att den vackra varelsen herr Sabel är verklig.

Den här jävla vintern är förbi oss

Var tidigare idag påväg ut, förberedde mig mentalt för kylan som skulle slå emot mig. Men nej, den kom aldrig, herregud kändes som att bli KYSST av luften, en sådan kontrast var det. Har fryst så jävla länge och det har varit så fruktansvärt mörkt. Blir på fullaste allvar rörd av våren.
Men jag förstår samtidigt varför så många blir vårdeprimerade (jag är deprimerad hela tiden så räknar ej in mig själv i den kategorin) för det är ungefär som att någon du stått väldigt nära har varit död under en längre tid, sen helt plötsligt från ingenstans - står hen framför dig. Klart man blir chockad, börjar gråta, går in i en depp men för att sedan självklart bli glad och visa uppskattning till uppståndelsen. Vi som bosatta i ett kallt Sverige, vi glömmer hur solen känns. Jag vet själv att jag under första delen av vintern försöker acceptera de vidriga omständigheterna. När jag sedan lärt mig att acceptera mörkret och kylan så går jag in i en trans. I samma takt - Klara detta klara detta klara detta. Typ? Ungefär som ett tåg som rullar på ett spår. Sedan efter 6 månader (det är alltså ett halvår, herregud) så kommer SOLEN. Tåget spårar ur, så känns det.

Jag tycker det är lite sjukt att vi accepterar vintern, fast gör vi det? Vi klagar ju otroligt mycket. Jag tycker vintern är lika absurd som om det skulle börja falla stenar från himlen under 6 månader och alla bara "okej, på med stålskydds-kläderna". Så går man så och lider och är lite rädd under 6 månader. Haha.

Men nu är jag ute ur min vinter-trans. Och det känns fantastiskt.

Fredagkväll. Var ute på sture P. Nykter. Den upplevelsen. Se, inte döden, men ja, nattlivet - i vitögat. Hahahaha.

Jag hör vissa säga att vi är för många på den här planeten jorden, och därför går allt åt helevte. Jag undrar om vi är för många, eller för giriga?

Ja!

Är ju lätt upprörande att efter allt man är, bli döpt till namn som är så irrelevanta i sammanhanget. Nej, jag är inte en "bitch" inte en "babe" och inte en "pussy" och kallar någon mig det så tänker jag kalla er för idioter. Och sluta bli chockade över att sköld möter svärd! 

Ska trösta Ana som är ledsen. Jag säger "Ana, det spelar ingen roll hur lyckad eller misslyckad man är, man är ändå lika olycklig. Och ensam"

Bra tröst

alla svidande hjärtans fest

För alla jävla krossade hjärtan, jag brinner för er. Om jag kunde ta er i min famn skulle jag göra det. Jag skulle ta er och hålla er och missa alla jobb, alla möten, alla alarm som ringde, alla situationer där det förväntades att jag skulle närvara - jag skulle missa dem för er. Stanna, hålla om så jävla hårt. Tills ni är helt jävla läkta.

Jag är trött på att ni, som jag - spottas på. Nej. Nej till folk som kommer för att sedan gå. Nej till folk som hälsar på som vi... fan nu klev någon in på den här jävla festen, jag fortsätter snart.

Feminism som botar manshat

Innan jag blev insatt i ämnet feminism och själv blev feminist så trodde jag
1 Att alla män var svin
2  Att jag skulle sexig eller söt. "Så skönt att man kan välja". (Alltså det fanns inte ens en ifrågasättning av dessa tankar då, så himla sorligt)
3 Att det var någonting fel på mig, för att det skavde och gjorde ont i så många sammahang

1 Alla män är inte svin, vi har bara skeva sociala normer, "SOM ÄR SKAPADE AV ONDA MÄN?!" Nä. Av en bunt människor
2 Jag ogillade att bli sexualiserad och fann mig inte i den rollen
3 Vi lever inte i ett hundraprocentigt jämställt samhälle, det känns

Innan var livet en uppsättningen med endast några få roller för mig som tjej, antingen skulle jag spela sexig eller duktig eller det regissören Herr Normen Von Ojämställda Strukturer  sa åt mig att spela och VARENDA gång jag stod på scenen fylldes jag av scenskräck. För jag spelade rollen så fruktansvärt dåligt.
Men genom feminismen som gav mig en förståelse för så många saker så insåg jag att vi kan skriva till lite i det där manuset. Jag förstod liksom varför saker kändes fel. Jag tror nästan man kan likna det lite med en uppenbarelse. Jag lutade mig med handen på en spisplatta och undrade varför det brändes och insåg sedan att det var för att plattan var på högsta värme. Och efter den insikten kunde jag liksom skruva av värmen för att sedan kvar där med handen på en spisplatta. Varför någon skulle vilja stå, med handen på en spisplatta - det är ännu en obesvarad fråga. Vi lämnar den där.

Jag önskar bara att folk skulle ge feminismen en chans. Det handlar inte om manshat. Man får ha långt hår. Kort hår. Sneakers. Klackskor. BDSM. Titta på porr. Inte titta på porr. Hångla. Leva i celibat. Kräva förändring. Diskutera. Debattera. Sminka sig. Vara naken. Vara påklädd. Skratta. Bli arg. Somna med någon. Somna själv. Vara kvinna. Vara man. Vara hund. Vara man som klär ut sig till kvinna. Vara hund som klär ut sig till kvinna. Dricka vin. Bojkotta rakning. Raka sig. Få perspektiv. Skapa nya.

Så vad har feminismen egentligen lärt mig? För det första: Den har gett mig förståelse. Stöd(!!!!) och jag har liksom insett att det finns plats för mig som kvinna, som människa. Det finns en plats och så många fler roller att ta i den här uppsättningen som är livet. Varför? För att det är vi som är regissörerna. Vi måste luckra upp, bryta ner för att sedan bygga upp igen. Det ger mig hopp. Känner ni också att det glittrar? Jag känner det. Fucking jävla fantastiskt glitter.

Så nä. Jag hatar inte män. Ni kan sluta fråga det nu.

Brev till dig

Tänk dig att du är på en konsert och du avskyr musiken. Du är också för full och det är för trångt och du hittar inte utgången. SÅ känns det att ha ångest. Som att hundra röster skriker i ditt öra, tusen ben som springer i din kropp och en miljon händer viftar framför ditt ansikte och påstår att "luften är fri luften är fri". Är den för fri? Är man för fri? Här har man alla chanser att vara lycklig men NÄ DÅ SKA MAN HA ÅNGEST. Och alla som påstår att det är självvalt... Ska blogga om det men tro fan aldrig det för en sekund. Går jag in på ett fik köper jag inte en torr bulle utan självklart det godaste dem erbjuder mig. Jag väljer mina krig, alla förutom ångesten. Man står med portarna öppna till sin egen klubb och allt och alla får komma in. Så slinker ångesten förbi, före kön. Så möts vi på dansgolvet. Och därifrån kan jag inte mer. Men jag ska lära mig. Tro inte att jag inte kommer battla sönder dig en vacker dag. Jag kanske är rädd för dig herr ångest, men jag har ingen som helst respekt för dig. Kom och lek. 

08.24

Jag kanske har kommit till insikt om varför jag bloggar. Eftersom att jag inte tror på någonting och STÄNDIGT ifrågasätter allt och undrar "händer verkligen det här" (så jävla jobbigt efter ett tag man ba jag vet inte sluta fråga, Hjärnan) så gör mitt bloggande att jag finns. Alltså jag finns lite mer. Det bildas fler bevis för att jag finns. Du läser någonting jag har skrivit, alltså kan du styrka min exsistens och vittna för mig i rätten. Så jag någon gång vinner detta mål och Hjärnan säger "I'll rest my case"

Jag dömer mig själv, fint att se

Har ju alltid undrat över folk som lägger ut ego-bilder. Bilder där det överhuvudtaget syns att man poserar har jag alltid tyckt är larvigt. Nu vet jag vad dessa människor gått igenom. De har säkerligen, som jag, legat hemma, instängda, i över en veckas tid. Isolerade från omvärlden. Sakta men säkert tappar man fotfästet. Inget socialt umgänge. Bara jag. Jag sjuk, jag vilar, jag snyter mig, jag friskare?! jag nä vänta nu börjar det svida i halsen igen, jag chattar med kompisar, jag knappar på tagenter, jag med en dator som säger att någon från en annan plats svarar.
Sitter det ens någon på den där andra platsen? Eller är det bara datorn som spelar mig ett spratt.

SÅ JÄVLA INSTÄNGD är jag. Så jag hoppas det räcker som förklaring till kommande uppladdningen av egobild. Era dömande jävla svin.

Hur länge behöver man leva för att tala om sitt forna liv

Vad fan ska jag likna det här med då
Som rinnande vatten, eller som bilar som svischar förbi på en motorväg. Jag hinner inte reflektera över att saker är, för att sedan passera mig. Som en jävla brustablett har allt som förut varit mitt liv blivit någonting helt annat, lösts upp, utan att försvinna.

Jag är så förvirrad herregud. Jag tror det är låten Jimmy skickade. Lyssnar på den nu, fan den är så vacker. Som en snygg kille på krogen - vill inte vara utan eller med.

Mest otippade 2013

"Åh jag hittade just en bikini som jag glömt att jag hade. Med blåa rosor på. Den ska jag ha på Mallorca"

Vet inte om meningen i sig är roligast eller att AMANDA DAVIN vad den som sa detta. Haha.

Mac DeMarco

Fan vad jag saknar London, det här är inte nyttigt. Knyter sig i magen när det är så många man tycker om som är där och jag ser uppdateringar på facebook som innehåller bilder på smutsiga gator och dem töntiga east-stilarna som jag kanske smyg-älskar.

I alla fall så skickade Jimmy den här låten till mig på facebook och han som annars brukar vara så glad skrev bara "listen to that song" och länkade http://www.youtube.com/watch?v=6bfTTeZOrs4
och när jag lyssnade på den förstod jag typ "allvaret" i mailet(haha) för jävlar. Mm. Tungt. Tunga grejer. Ajajaj.

Jag har varit jätte sjuk. Alltså på riktigt sjuk, legat och gråtit till 39 graders feber. Börjar bli bättre.

Så vad gör man när man är sjuk? Man tittar på serier. Såklart. Jag har några serier jag följer, men har inte sett sista avsnittet på en enda serie på grund av min extrema separations-ångest. Men jag tänkte dags att växa upp, mogna. Inta ta så hårt på någonting så larvigt som slutet på en serie. Så jag börjar med det tyngsta, pang på, favoritserien. Girls säsong 2 är avslutad och det är så mycket som helt plötsligt är jävligt jobbigt. De har nämligen klämt in mörk jävla ångest i de sista avsnitten. När Adam dansar med sin flickvän och Fiona Apple spelas i bakgrunden, vet inte varför men fan vad det SMÄRTAR i mig igenom hela den scenen. Att jag som när man var liten är kär i en fiktiv person, normala människor lämnar den egenskapen i barndomen. Att slutet indikerar på att välmående kommer från killar?! Att vännerna knappt kommunicerar? Dåligt.
TROTS detta är jag så tagen av sista scenen. Skäms lite för det. Men alltså Adam är så vacker. JA DET ÄR FEL att mannen ska "rädda" kvinnan och han är enligt många vidrig men jag kan inte hjälpa vad jag känner och jag känner så stora känslor av sista scenen i Girls säsong 2 herrejävlar. Han springer fucking hela jävla vägen samtidigt som han har face-time på mobilen. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHhhhhhhhhhhh, det här är för lågt av mig. Ska jag verkligen posta det här blogg-inlägget. Ja. Jag ÄR KÄR I ADAM SACKLER, FYFAN.
Och Girls är slut. Fan.

Mia Skäringer

Mia - Den grejen tror jag är jätte vanlig, att man söker, vill ha kärlek men får kuk, som man brukar säga. När man är i tonåren.

Peter Jöback - Jag tror inte att det bara är i tonåren.

Julia och Nelly och den fantastiska diskussionen

J: Men vad kan det vara då? Alla har varit så olika. Tror det är ögonen. Ja, vackra ögon faller jag för!!

N: Dina ex hade inte vackra ögon

J: Juste, fan ok. Men då har dem ingenting gemensamt. Då har jag helt enkelt ingen speciell smak.

N: Jo, men typ... Du gillar, intensivitet. Inte nödvändigtvis passion bara... Intensivt. Spelar ingen roll om dem är intensiva när det gäller dig eller någon hobby de har, bara dem har något slags driv, kanske blicken också. En kille som är lite som du när du är exalterad! Lite psykiskt störda män faller du för. Ja. Psykisk sjukdom.

J: Jag tror jag faller för alla som inte är fula/lite attraktiva(enligt mig)och som är intresserade

Växa upp i en djungel

När man var liten: Hoppas min framtida man/fru ser ut såhär, heter det här, är på det här sättet, osv.
Nu: HOPPAS HEN FINNS

Han var i alla fall jävligt snygg

Så gick jag ut ikväll också, söndagen. Tredje gången gillt? Den sjätte dagen så vilade hon inte.
Och så börjar det, jag, som att spela tv-spel så måste jag klara level 1.
Jag klarar level 1 men det känns som att jag fallit ner 3 levlar. Det är ett starkt obehag över hela situationen. Som att fylla ett glas och det blir tommare ju mer jag häller i och jag sitter där som ett frågetecken. Varför funkar det inte? Jag älskar den hårda miljön, hårda musiken, alkoholen och männen. Det gör jag på riktigt. Men det är någonting som skaver förjävligt. Jag är liksom upprörd över att livet inte är evigt, för kort. Förstår ni då hur kort en kväll är för mig, haha.

Jag är inte ledsen, men jag vet att någonting är fel för jag tar inte ut lurarna på hela vägen hem, KAN INTE stänga av electron, inte på vägen hem, inte hemma, inte när jag skriver och jag lägger mig och somnar med den.

Det roliga med situationer som dessa är att mina önskemål blir helt orimliga och orealistiska, jag vill liksom inte vara på någon plats som jag faktiskt kan vara på, utan jag vill vara i rymden eller i havet eller få flyga. Chanserna känns små.

Och så drack jag på fredagen och lördagen. Har inte druckit på typ två veckor och kände att jag var extra värd det denna helg. Konstigt att man längtar efter att bli berusad. Fast jag tror inte det är det man egentligen längtar efter, jag tror det är någonting helt annat

Folk säger " ta det med en nypa salt" jag tar 3 nypor salt, 4 nypor socker, bullar, godis, läsk...

Sådärja. Nu har jag också bantat i mitt liv. En halv dag gick det. Eller så hård ska jag inte vara mot mig själv, nästan en hel dag klarade jag det faktiskt. Sen sms:ade Sevgi och frågade om hon skulle ta med sig after eight choklad, varav jag svarade att jag bantade och hon frågade om igen om hon alltså skulle ta med sig den, och jag sa att ja det skulle hon. Så så var det med den bantningen.

Men ärligt talat. Fuck det där. Vilka sjuka ideal vi har, sjuka ideal skapar sjuka människor. Jag skäms att jag låter idealen komma åt mig. Vi får inte låta idealen komma åt oss folk. Dem kommer åt oss när vi minst anar det, som att sitta en varm sommarkväll och bara njuta av kvällen, kanske dricka lite rödvin och skratta med vänner - sen vaknar man morgonen efter som ett jävla offer med myggbett överallt, så har myggjävlarna kommit åt en ändå medan man inte märkt det. Det är den ytterst oklara bakfyllan, det chockerande läkarbeskedet, missfallet, det oväntade break-upet och så mycket mer. Det som kommer som en bomb för att förgöra en och slå ut det sista, allt som var en själv.

Så man får ha det i åtanke, inte låta sig styras av idealen och älska sin kropp. Så jävla klyschigt, så jävla sagt och så jävla sant.

Varför jag har jag ej en stadig pojkvän

Mamma är så omedvetet  rolig. Hon satt för några dagar sedan och läste igenom min hemtenta, medan jag sitter brevid och äter(med kniv)ur en nutella burk samtidigt som jag långsamt vräker ur mig lite klagomål. Ett av klagomålen lyder "varför har jag ingen stadig pojkvän?!" men jag får snabbt insikten om varför och säger därför lite skämtsamt "sitter hemma i mitt kök och äter nutella direkt ur burk, det är står nog ganska klart varför jag inte har pojkvän hehe" varpå mamma svarar
 "Ja fast det vet dem inte förens dem har lärt känna dig, för det gör du ju inte dirket på första dejten ellerhur... Så det kan inte vara orsaken."
Tack Mamma. Vad skönt. Då vet jag att det är helt andra saker jag ska arbeta på. Minsta problemet = nutellan.

How and where to sit in a bar

När jag går in på en bar behöver jag min tid att hitta rätt plats. Platsen där man sitter kan komma att betyda mycket under kvällen. Man får inte ha så bråttom här i livet. Tar man första bästa bord, snubbe och utbildning här i livet,  ja då slutar man med en utbildning inom kalkon inseminering med en a-lagare till pojkvän sittandes vid sämsta bordet på Treat. Det håller inte. Då kanske man tänker men vänta på fredagskvällar är det oftast rush i barerna, hur hinner du?? Jo, för att hitta den bästa platsen utan att stressa så placerar jag klokt ut mina vänner/min vän på en plats som so far verkar vara bäst medan jag låtsas att jag går och köper en öl. I själva verket är då på min jakt, efter bästa bordet. Och ja Nelly detta råkade du ut för på Treat sist och det var därför jag kom tillbaka utan öl och med informationen att vi skulle byta bord.

Sex on fire

Det var en brand på en plats där ett one-night stand jag haft bodde. Jag kände faktiskt en lätt panik när tanken om att han brunnit inne tog över mig. Så jag smsar. Frågar om hans hus brunnit. Han svarar någonting i stil med att så inte var fallet men sött att jag undrat. Sen kommer det, vad jag kallar humorn och vad andra kanske kallar ordspyan, jag börjar berätta om att mitt sms först inte gick att skickas och att jag trodde han var död och att han minnsan skulle sett mig för jag undrade "Ska jag gå på begravningen? Skicka blommor? Och jag tänkte på ALLT VI INTE HANN MED". Ja, jag var faktiskt lite orolig för det hade ju varit hemskt om någonting hänt, döden ÄR hemsk. Nej jag menar inte till hundra procent att det finns saker som jag och mitt forna one-night stand inte hunnit med som vi nu ska göra. Utforska världen tillsammans! Jag har inte just berättat för en man jag knappt känner att jag insett att jag smått älskar honom. Men ironi och sarkasm det är svårt, speciellt via sms. Det är allmänt känt att det är risky business att sms:a ironiskt. Som att skillnaden mellan äkta och oäkta läder eller äkta och oäkta diamant är svår att se. Gränserna är otydliga, suddiga. Men jag leverar ironiskt till nästan alla. Och de som inte förstår ironi tänker jag att men dem måste väl ändå lära sig någon gång och dem kanske lär sig om de sätts på prov lite grann? Det lät ju väldigt egoistiskt, världen ska självklart inte anpassas efter min humor men jag tror det är värt att prova ibland. Så får det eka tyst i sms-inkorgen ett tag, när man satt alla sina kontakter på "prov". Då blir det jävligt tyst....
Någonting som skulle vara väldigt roligt skulle vara om jag nu skrev "För en dag träffar man någon, som fattar, exakt det där man själv tycker är så roligt..." HAHA gud ingen får tro att jag för en sekund skulle vara allvarlig med det där. Så alltså: meningen om att man en dag träffar någon som förstår ironi och blir ens käraste är alltså ETT SKÄMT. Bara enkelt - vissa förstår sarkasm och dem människorna kanske man hänger med lite oftare eller på ett annat sätt bara. Sms:a inte ironiskt till folk om du kan tänka dig svar som uteblir eller att människor tolkar dig på fel sätt. Jag kan dock tänka mig det. Alla gånger.

Vem är människan bakom "forever alone" ansiktet?

Är alltid ensam. Inte ofta själv men alltid ensam.
På bussen, i affären, i skolan, bland mina vänner, på cafeér och till och med under sex. Alla må vara lika ensamma men den enda ensamheten som jag känner närvarandet av är såklart min egen. Eftersom jag är min egen. Vi kan dela på allt från mat till kroppvätskor men aldrig på oss själva. Mina känslor och tankar är inburade i min kropp, man kan nog jämföra det lite med livstid fängelse. Domen är satt och slutet är lagt och som fången så vet känslorna sin plats. Jag tror jag försöker släppa dem fria och dela på dem genom att blotta ut dem på forum som typ den här bloggen?
Jag ser och känner såklart bara av min egen ensamhet. Och du din. Så är vi alla så fint uppradade brevid varandra som lösgodiset i godsishyllorna och tillsammans ser vi så mycket ut men en och en smakar vi bara någonting för en liten stund, den lilla stunden när en käft kommer och tuggar i sig oss.

MEN jag känner mig MER ensam än så! Jag kan nog slå det där, tada, jag känner mig som en av godissorterna i hyllan som ser ut som en vanlig rosa pastill, men när man smakar den smakar den typ korv? Malplace kameleont försöker passa in bland godishyllorna. Ja jävlar där fick jag till det.

Jag tillhör ingen grupp, inte överklassen, inte medelklassen och inte underklassen. Jag tillhör inte pk-människorna(vilka är det ens), inte gangstergängen och inte konstnärerna. Är inte helt svensk men inte heller helt rysk. För uppstoppad, felstoppad eller dumproppad.

Jag tillhör ingen och ingen tillhör mig. Inte ens mina egna känslor är mina förevigt. Mina egna känslor tillhör mig bara för stunden för att sedan bytas ut, exempel: Jag börjar hata saker jag förr älskat - gamla ex, gamla tröjor, forna sidor av mig själv, vissa delar av teatern och gamla vänner.

Har också på något sätt förstått att ingen bransch, inga jobb och ingen människa någonsin riktigt kommer ta emot en med öppna armar. Vi växer och blir stoltare i vårat sociala och privata liv. Svårare att få jobb, svårare att få dejter, svårare att fixa fram snygga kläder. Det är som att utvecklingen är konkurrensen. Konkurrensen växer parallellt med en själv hela tiden. Det är som upplagt för att man aldrig riktigt ska nå toppen. Vi ska alltid stå på tårna och kämpa, för pengar till mat eller en smal midja eller ett A i betyg.

Jag har levt i 20 år

Bakfull i solsken står jag i mitt kök och tuggar hubbabubba och diskar champagneglas från igår. Så borde alla förmiddagar i mitt liv se ut. Nej inte alla. Men många. Jag har fyllt 20 år och det är fantastiskt. Igår kväll samlades alla mina olika vänner hemma hos mig och åt och drack och jag satt nästan bara och tittade på alla mina älskade människor som pratade med varandra. Det var fan nästan som när en mor ser sina barn leka tillsammans eller ta sina första steg rörd in i själen. Jag minns att jag sa till någon "titta på alla dem här!! Dem har jag plockat, så olika, så mycket kvalitet, dem allra bästa människorna är jag vän med FAN JAG ÄR SÅ JÄVLA BRA" - typ så kändes det. Som att gå in i en diamant butik! Mmmmm.
Fick dansa på Berns. Fick en fireball-shot av Oskar Linnros. Var så jävla starstruck. Igårkväll tyckte jag att det var det coolaste som hänt mig. Tycker det idag med. Jag gav honom en recension(ja med ord)han sent ska glömma. Drack allt man kan dricka tror jag? Vin, champagne, öl, whisky, vodka, cider. Jag är inte så bakfull? Konstigt.

Nu har jag tuggat för länge på det här tuggummit för det har tappat både smak och färg. Men så är det typ med allt, vi tappar färgerna, smakerna, det försvinner. Allt tynas hela tiden sakta bort. Som när det blir moln av damm på vägarna när bilarna kör, dammet - först är det där, sen är det inte det längre.

Man får inte straffa sina vänner. Man får bara inte göra det.

Kärlek vid första ögonkastet - ett missförstånd

Jag pratade med Nelly och vi kom fram till att vi använder oss av så överdrivet många ord för att beskriva vad som helst. Och vi förklarar gärna vad vi menar, med olika ord, flera gånger. Det kan väl vara jobbigt för att det tar lång tid och så och alla orkar inte lyssna alltid, MEN - jag tror att det är via ord man kan möta en annan människa som mest, det är orden som hänför och förtrollar(också orden som skapar hat och fördummar)mig i varje fall.
Andra tycker ju att man möts som mest när man tittar in i någons ögon.
Nej. Alltså nej det förstår jag inte. Faktiskt, "kärlek vid första ögonkastet" kan bara vara ett stort jävla missförstånd. Exempel
1 Han kisar
2 Hans kompis står snett bakom dig (därför tror du han(förlåt HANS ÖGON)ler mot dig)
3 Han ler åt dig. Alltså ÅT dig, tycker att du är underhållande i negativ ton
4 Han ler. Han ler tillbaka för att han är artig och du ler mot honom. Inget mer med det.

Vet ni hur MÅNGA gånger jag mött någon och känt att våra ögon möts och att det är kärlek? Många. Många, många gånger... Men det är liksom jag som stirrar in i hans ögon medan han ler(lite förskräckt, jag blandar ihop det med intensivt)och sedan är det faktiskt inget mer med det. Och även om vi sen hånglar är det bara för att båda gillar hångel. Jag FÖRSTÅR inte var människor får in KÄRLEK i denna ekvation. Okej jag förstår, men jag tror bara på att ta det lungt med orden, sina känslor och den ömma själen.

Jag är bakfull idag. Skrev min första tenta i förrigår, tog ett EXTRA tidigt tåg. Tåget gick sönder, jag fick ta taxi till skolan. Stavade ordet "det" med två "t:n" såg det på papperet och orkade inte ändra. Varför?! Skrev tentan på typ en halvtimme för att att stressen från morgonen låg kvar och bultade i kroppen. Svettades. Läste inte ens igenom provet innan jag lämnade in den, var psykiskt klar med den där jävla tentan kvällen innan.

(förutom döden och fan hoppas inte den sluter perspektivet)

Världen ur mitt vackra perspektiv, vem ska ta det ifrån mig

pure löööööööööööve

London är liksom som ett gammalt gammalt ex som man fortfarande har svårt att erkänna att man var kär i. Det var ju inte bra för mig att vara där? Men - Jag saknar London och det blir värre bara jag skriver om det men så är det. London är smutsigt och Sverige är rent men båda är vackra. Rent estetiskt är väl Stockholm VACKRARE men jag älskar att det är lite lidl-varning på mat-affärerna och att london luktar lite salt? Eller peppar? Har tyckt det sen jag var liten och var där. I London finns liksom det superrena, vackra och dyra bara en gata bort från det fula, hippa, sunkiga, och billiga. Det är något med London. Här är det tystare.

Sen när folk pratar om vackra språk kommer alltid franska eller italienska upp. Jag tycker engelska är ett av dem vackraste språken som finns? Spelar ingen roll om det är amerikanska eller brittiska(okej faller mer för dig), men jag tycker att det är så OTROLIGT vackert. Är det underskattat för att det är så vanligt? Typ som att få hångla med mig? Skoja. Men tror faktiskt att det är underskattat, engelskan då.

Jag skulle ju typ gifta mig med New York känns det som. Tror och hoppas vi har en framtid ihop.

det enda rätta

Har insett hur mycket jag vänt på dygnet när mina alarm är satta på 16.00 och 17.45. Ska heller aldrig mer blanda rödvin med öl. Tror det är blandningen eller bara rödvinet jag mår dåligt av. Öl är det enda rätta för mig, precis som alla snygga män mellan åldrarna 20-50 är.

Helger(04.13 från ett badrum)

Alla söker något, ingen hittar någonting. Somnar olyckliga och vaknar bakis, synonymer till varandra

liffé

Jag har hela mitt liv, oberoende på vilket rum jag varit i, letat efter utvägen. Har knappt hunnit blinka innan jag springer mot exit-skylten.
Jag har, så ofta som jag kunnat, rymt från allt som innebär ansvar eller arbete. I relationer och i obehagliga situationer. Också när det kommer till studier, städande, ansvartagande, beslutstagande och redogöranden. Detta har lett till att när jag nu hamnar i situationer som innebär något av ovanstående, inte kan hantera dem. Ingen nödutgång, bara jag som face:ar mitt problem. Mitt emot står vi varandra som i en boxningsrond och jag kan inte ens ge upp för det är en match som ska börja. Jag kommer bli lika, om inte mer, misshandlad även om jag ger upp. Det är bara försöka slå tillbaka och det ser så jävla larvigt ut när jag gör det men jag gör det.

Jag pluggar, försöker ta ansvar, hinna i tid, inte vara omogen, inte vara oärlig mot mig själv och andra, inte spela spel, inte säga saker jag inte vet någonting om, inte yttra mig om jag inte har en åsikt, inte strunta i saker för det försvinner inte, inte äta godis varje dag, inte strunta i träningen, inte dricka 4 dagar i veckan och försöka. Eftersom detta är första gången jag försöker med saker och ting går det pinsamt dåligt, det är så mycket lättare att ge upp och säga att man VÄLJER att inte göra saker, skiter i det. Men jag har märkt att ingen tjänar på det och jag blir korkad av det.

Härliga rasistiska propagandan som flödar på internet!

Julia
Hejsan!
För och främst så är det väldigt tråkigt att du tagit bort mig och min kommentar från din facebook, då jag anser att man i samma stund som man aktivt väljer att posta ett påstående på internet skapar en debatt. Jag ser inte att min kommentar var vare sig elak, kränkande eller riktad personligt mot dig. Min kommentar var bara ett gensvar på ditt yttrande.

I ditt "oskyldiga" påstående så sprider du inte bara rasistisk propaganda (och en selektiv sanning)utan du lyckas också kväva yttrandefriheten genom att radera min kommentar. Du verkar ju kämpa för att rättvisa ska skipas i vårat samhälle, innebär inte rättvisa också att alla åsikter och parter får komma till tals? Jag ser inte logiken i att ta bort min kommentar, om inte; man inser att man inte kan ta debatten eller att man är helt ute och cyklar med sina påståenden. Någonstans får man väl ändå stå för vad man säger?

Du förvränger våldtäktsfrågan till rasistisk propaganda, fokuset hamnar på integration och inte på problemet som det faktiskt i detta fall handlar om: våldtäkt.
Våldtäkt som utförs bland annat av svenskar, danskar, italienare, tyskar, kvinnor, män, äldre och yngre människor, i princip inom alla kulturer. Jag hoppas genuint att du inte känner dig kränkt, det är nog tillräckligt många som har blivit av din status. Jag hoppas också att du inte väljer att hata vare sig mig eller mina påståenden då dem endast varit ett gensvar till dig. Jag tar gärna debatten i verkligheten också. / Inget näthat bara nätkärlek. Godnatt!

Jonis

krev verkligen ingenting om hur statistiken ser ut eller något rasistiskt. frågade bara om det var någon som såg ett samanhang, sen får väl var och en göra sin egen tolkning. har väldigt många vänner som har utländsk bakrund, inte minst min flickvän och bästa kompus *****. Bara trött på folk som ska ta små komentarer och försöka tolka någon dem inte känner och då slog det mig att jag känner inte dig och har bara folk jag känner på facebook ( inget rasistiskt) :) ha det bra och lycka till med debatterandet :)

 

Julia

"Många vänner med utländsk bakgrund" - ah, en riktig klassiker!

Du är medveten om att du i ett och samma mail skriver "sen får väl var och en göra sin egen tolkning" och sedan "bara trött på folk som ska ta små komentater och försöka tolka någon dem inte känner".
Vet du vad jag är trött på? Folk som sprider rasistisk propaganda och sedan tycker det är jobbigt att få gensvar.
Det är en rasistisk status, omedvetet eller medvetet. Det spelar ingen roll hur många utländska vänner du har, det som spelar roll är vad du väljer att uttrycka dig om och hur du gör det.
Jag tror verkligen att du kommer förstå det en dag då du verkar vara en relativt klok kille.
Jag önskar dig ett härligt liv!

Jonis

Aa osv osv :)

--------------------------
Trevlig konversation såhär på kvällskvisten. Logistiken i att han omöjligen kan vara rasist då han "har väldigt många kompisar med utländsk bakgrund" eller hans sista SNAP.

Näthatet mot kvinnor

Till hen som påstår att vi kvinnor yttrar oss för att vi inte fått kuk; Vi har fått kuk, det var bara det att det var så fruktansvärt dåligt.

ONE DAY

Jag har svårt att skriva denna text då mina armar värker, eller, inte värker, men jag kan knappt röra dem. Och benen viker sig. Detta händer alltså efter att jag tränat. Förstå hur svag jag är. Men det är bra, nu blir jag snart mindre och mindre svag och sen en dag blir jag stark. Bygger mig själv. Ta hand om, bygga upp istället för att bryta ner.

Hela tiden blir mindre

Förr sökte jag bara det viktiga i allt. Tyckte att oviktigheter var för idioter(det var ju jag som var idioten). Det är väl också det tankesättet som präglat alla mina relationer; dem är alla extremt viktiga. Jag har inga "ytliga bekanta" eller vänner som inte vet allt om mig och hur mycket jag älskar dem. Vissa säger att "man ska göra allt så bra man bara kan", vare sig det gäller ett jobb på ICA eller att gå på vatten. Jag lever nog mer efter min egen ideologi som lyder "älska allt så bra du bara kan", vare sig det gäller en bästa vän eller luffare till pojkvän. På gott och ont som man kan förstå...

Jag sket i skolan för det var minnsan inte viktigt, inte på liv och död, ingen passion fanns där och ingen plats för konstnärliga uttryck. Men har insett att om jag kan tycka Jersey Shore är viktigt kan jag fan anstränga mig för att plugga. Allt handlar om lathet. Jobbig sanning om sig själv. Så nu består mina dagar av plugg. Pluggar varje dag i cirkus 3 trimmar. Tränar. Plugga, träna, äta.
Så delar jag upp hur bra jag gör det, hur viktigt det är och kärleken jag känner för det. Och så får det bara gå. Det måste det göra.

Matens inverkan på mig

Ibland väntar jag med att äta, för att jag vet att när jag väl har ätit så är jag mätt, det finns liksom ingen strävan eller längtan kvar efter någonting. Inga mål(tider) och ingenting att se fram emot. Gud det är ju bara sjukt.

Bedrövad och full?

Klockan slog just 06.58 och för bara några minuter sedan klev jag ut ur taxin. Kvinnan i taxin var underbar, vi pratade mycket hela vägen och bestämde oss för att kapa all skit i våra liv, inte nöja oss med för lite. Så jag gör det. Hoppas hon också gör det. Vandrar runt i mitt lilla tysta kvarter innan jag går in. Klyschigt MEN sant(!) tittar jag upp mot himmelen och säger högt till mig själv "jag klarar mig" och tittar en liten stund till på himmelen för att i samma stund se ett stjärnfall. På riktigt? Detta händer mig. Ibland är det som att universum samarbetar med en och alla bitar alla händelser allting faller i takt. Jag faller med stjärnan, eller, stjärnan med mig. Och då vet jag att det är som min mamma alltid sagt till mig, "lita på att universum tar hand om dig Julia". Universum tar hand om mig, om oss alla

Ugly truth of being a teenage girl chapter 1

"Varför ligger dem med oss om dem inte gillar oss"

Deal

Jag förstår det inte. Jag ser på fantastiska saker. Upplever kärleken och olika landskap. Strider i kamper och skrattar åt bra skämt.
Allt detta i min säng. Framför och via datorn. Lever vi så nu? Tänk om saker slutar hända, fast att man inte märker att dem försvunnit, för att dessa saker överlever tiden genom att fortsätta exsistera i cyberspace... Kärleken kanske sjönk med titanic?
Som att man vid hunger skulle sätta sig och bläddra i en jävla bilder-bok om mat.

Vi bantar istället för att träna, bestället hem mat istället för att laga den och snart cyber-lever vi istället för att leva.

Men jag klagar inte. Det är skönt att allting går så snabbt. Typ att man alltid kan gå in på "kartor" på sin Iphone när man är vilse i Arninge och ska hitta till sin tandläkare. Så det jämnar liksom ut sig - du hittar inte kärleken som sjönk men du hittar alltid till tandkliniken.

Moderliga råd

Jag: Åh har lagt tusen spänn på läkar-besök, 2 tusen på busskort, tusen på läs-glasögon och imorgon ska jag till tandläkaren...
Mamma: Jag kan sätta in lite pengar på ditt konto om du vill...
Jag: Nej alltså GUD det behöver du inte, tack ändå, jag vill mest bara klaga åh... Hittade dock den här tröjjan för 75 kronor, fin va? Och alla killarna i min skola är så snygga och alla är välklädda därborta... Men nej jag väntar på CSN, du behöver inte sätta in några pengar mamma.
Mamma: Jo Julia, du kan inte gå runt i kläder som kostar 50 kronor, du går på universitetet nu, du måste uppgradera dig.

läsa läsa läsa och jag som ville skriva skriva skriva

15 sidor på 3 timmar. 150 sidor kvar.
Verkligen? Gav jag mig in i det här frivilligt? Känns som att vakna bredvid en 50-årig kvinna som menar att "du ville det här igår". Jag minns inte. Men can't blame her hon ler så fint mot mig.

Stadigt?

Att ta studenten är typ som ett break-up. Dagen man tar studenten/gör slut, så är man fylld av känslor, lycklig(för det fina vi haft), ledsen(inte kul att bryta), panikslagen, redo för någonting nytt(så många killar därute så lite tid ;) ), rädd och förvirrad. Sen också att man super sig jävligt full. Klassiskt.

Men själva dagen är okej, för man går inte igenom det ensam, man har sina kompisar som springer ut med en(bokstavligt talat hand i hand) och man har sin partner som är en del av hela "att göra slut" grejen. Gråta i varandras armar, ge tillbaka saker men spara dem "personliga presenterna" och att säga adjö. Det VÄRSTA är dagen efter. Alltså det är så hemskt. Dagen efter är man inte längre i en situation, i att ta studenten eller i att göra slut. Dagen efter är man bara ensam. Så jävla ensam. Och bakfull. Det är hemskt.

Edit: Det där med att man är lycklig efter break-upet kan nog suddas ut för min del. Aldrig varit lycklig vid ett break-up och absolut inte tyckt att jag och min partner delat någonting vackert tillsammans. Jag delar inte vackra saker med ONDA MÄN SOM LÄMNAR MIG, typ så resonerar jag oftast vid avslut.

Jag har hatat avslut och jag har handskats ordentligt med alla sorters avslut sedan studenten. Sommaren 2011 togs så mycket ifrån mig, skolan, vänner som flyttade, min dåvarande pojkvän. Det kändes som att jag hängde löst i universum. Som att någon drog undan mattan under mina fötter. Kändes inte som att jag hade en fast plats eller som att jag var behövd. Eller jo vad säger jag, mina vänner, mina vackra vackra vänner, dem var jag och förblir behövd av. Älskad av. Och sen fick jag ju bli kär igen. Men jag var ändå svävande på ett obehagligt och ofrivilligt sätt, ungefär som att råka få i sig en drog och sedan snedtrippa. Tack vare mina vänner och min familj är jag ÄNTLIGEN så långt borta från ett avslut som möjligt. Vågade mig på att söka journalistik och kom in efter att ha varit 8:onde reserv. Jag är precis i början nu. Imorgon börjar jag alltså plugga att journalistik klockan 09.00. Är rädd. Är rädd att jag ska försova mig varje dag i ett år och missa alla lektioner, att jag inte ska förstå någonting överhuvudtaget, att alla kommer AVSKY MIG eller att jag råkar skjuta läraren. Olika jobbiga situationer som kan uppstå. Men jag har i alla fall, i ett år nu, en fast punkt.

Men okej. Jag försöker det här, vi får se hur det går.

Feministen som hade klackskor

När jag var i Grekland så träffade jag några "sköna" holländare som ansåg sig själva vara "rättvisa". Jag berättade att jag var feminist, det diggade dem och en av killarna tyckte det var super MEN han undrade VARFÖR jag kände mig tvungen att ha smink och klackskor och klänningatr om jag nu var feminist? Jag sa att jag hade det för att jag ville. Det är väl rättvist? Han tyckte att jag sa emot mig själv genom att klä mig på ett visst sätt. Och här IGEN så ska JAG anpassa mig. Och KLÄ mig som en feminist så ingen missuppfattar mig. Hur fan klär sig en feminist? Det ska alltså bli mer jämställt om jag som brud anpassar sig. Jag trodde det var det man kämpade för att slippa? Att ingen ska behöva anpassa sig. Att man inte ska bli dömd beroende på vilket kön/ras/sexuell läggning man har(heja Julia jag är så pk, vilken ängel!!men jag måste ju skriva det utifall NÅGON inte vet om det) Men det är ungefär lika dumt som att påstå "för bli av med hatet mot bögar så ska bögar bete sig mindre bögigt". Och klä/bete sig mer neutralt. Alltså det här är så puckat så det låter ju lika puckat när jag skriver om det. Någon annan som kan formulera detta får skriva om det här. En annan människa. En annan dag. En annan tid.

Fredag

Jag hoppas jag kommer minnas saker från denna vintern. Känns lite som att jag supit bort den. Men det är okej när varenda dag går under gråskala. Igår dansade vi in oss på Fasching. Var lycklig. Jag är FRUKTANSVÄRT bakfull idag. Förstår inte det.

Snubbar 3

Nu blir det jävligt mycket snack om snubbar här, men det har ju faktiskt gått ett helt år utan historier och nu ligger dem här på lager och bara väntar. Dem tar ju inte direkt slut. Dem finns överallt och gömmer sig bakom varenda hörn. Och jag älskar killar, pojkar, män. Dem finns i alla slags olika former och smaker. Jag springer runt på restaurangerna och recenserar dem åt er. Så lär vi oss tillsammans. Vilka som är bra tillsammans med vad. Kött med vin, men inte Frans med vin för han hade en jobbig barndom och är överkänslig och så blir det gråtparty. Typ?

Men den här är rolig. Träffades ute. Han såg ut som en vanlig man men pratade som en geni. Konstnär. Men VILLE inte vara en konstnär, vilket gör det genuint. Skitsamma nu gillar vi inte honom. Han bjöd ut mig på middag, jag ställde in ungefär 4 gånger, för att jag faktiskt inte kunde. Sedan var det min tur; du...Lars... När kör vi den där middagen? Ingen svar. Månaderna gick. Då slängde jag iväg detta sms:et. Tror inte han kommer förstå ironin heller. Det är kul. Fortfarande inget svar. Undrar varför.

Snubbar 2 hett tips

Tips. Till er. Från mig.

Om ni dejtar/träffar/kk:ar/hånglar eller gillar en kille. Se till att få veta hur gammal han är. Direkt. Inte vänta med det, för då har man träffat honom för några gånger och då blir det bara awkward att fråga. Såhär: vet du var hans vetemjöl står borde du veta hur gammal han är.

Vänta inte så pass länge att det blir löjligt, för att tillslut googla fram hans ålder och hamna i chocktillstånd.

Plugga

Ok, så jag kom in på journalistikkursen, trots att jag var 8:onde reserv.
Julia samma dag som hennes namn ropats upp på reservuppropet "Jag kommer vara bäst, alltså jag kommer vara bäst i klassen, bäst i hela skolan. Jag har aldrig varit det men nu är det MIN TID jag känner det. Liksom  "Julia Juhlin studerade här" kommer det stå på väggen när jag slutat".

Julia en dag senare när hon ska anmäla sig på hemsidan och söka csn
"JAG FÖRSTÅR INGENTING JAG ÄR FÖR KORKAD JAG HAAAAAAAAATAR DET HÄR DET ÄR JU TUSEN OLIKA HEMSIDOR MED MASSA INFORMATION ÖVERALLT HUR SKA JAG VETA VAR JAG SKAAAAAAA FUCK JAG SKA BLI BARTENDER JAG KLARAR INGENTING VAD ÄR DET HÄR FÖR JÄVLA SPRÅK"?

Läser också igenom en välkomst manual. Förstår ingenting, texten glider förbi, jag fastnar endast vid "Dessutom bjuder fakultetsföreningarna in alla nya studenter till sina pubar..."

Aja. Vi får väl se hur det här går. Verkar krävas så mycket fokus, lugn, ambition och intelligens för att fixa detta. Just nu ligger jag väldigt mycket back.

Tacksamt bakfull

Jag är överfylld av känslor vilket gör att jag inte kan somna. Och jag sov ändå bara 3 timmar inatt.
Igår tänkte jag stanna hemma men tvingade tillslut ut mig själv, bära eller brista, typ. Drack öl på Treat. Öl är verkligen en av mina absoluta favoritdrycker. Åkte till södra teatern med Hugo och Andrea och hade en så jävla bra kväll. Jag blev stark av dem två människorna för dem är så bra. Har aldrig känt mig vackrare. Dansade till älskade electron (ska prata om den kärleken sen) och folk var snygga och träffade fina bekanta av en slump och ingen var för full och jag var genuint lycklig. Man skulle nästan kunna tro att jag är kär.
Det var också skönt, att känna att jag inte behövde honom för att bekräfta mig, älska mig och ge mig fjärilar i magen. Jag fick det av mina vänner, den kärleken är annorlunda och framförallt evig.

Snubbar 1

För några månader sedan träffade jag en liten lirare. Allt gick bra. Nästan lite för bra. Mysig, snäll, söt. Inte äldre, inte på droger, inte för estetisk, inte tom i skallen och största intresset för bilar. Nej. Helt normal. Schysst.

Julia och liraren ligger i en säng och stirrar upp i taket

Liraren: Har du några ärr?
Julia: Ja, eller, alltså jag HADE ett i pannan, jag sprang in i en dörr haha men jag var typ 8 år jag och min kompis
Liraren(som avbryter): Nej. Alltså jag menar psykiskt....

Jag orkar inte

För mig är allt poesi

Jag välkomnar dig 2013 med öppna armjävlar!

Vilken press det är. Här ska 2012 sammanfattas och ett självsäkert och peppigt inlägg om hur bra 2013 ska bli skall skrivas. NÄ! Jag är en skön lagom rebellisk brud som gör tvärtom!

Just nu, i denna pressade stund som ska bli det allra FÖRSTA inlägget för 2013, så har jag ingenting att säga om 2012. Och det jag hittills vet om 2013 är att det nya året började med besvikelse. Verkligen, på alla fronter, besvikelse. Det är nästan inte jobbigt, det är mer skrattretande och lite hånfullt som jag drunkar i den här besvikelsen. Men då är jag väl antagligen inte lika hudlös som jag var 2012, vilket är ganska skönt.

Men, när jag nu simmar runt i den här geggan av BESVIKELSE, så jag kan jag ju bara bli positivt överaskad? Är det mitt nya positiva-2013-jag som talar nu kanske ni undrar? Vi får väl se.