Godnatt

Klockan är halv 3 på natten. Jag stod nyss nere i mitt kök, lutade mig mot diskbänken och hets-åt lasange. Det hade man inte kunnat tro för 2 timmar sedan.

Och vi gör slut!

Nästsista föreställningen av 5xnytt spelades idag. Fan, det känns som att göra slut. Eller som när man ska "prata". Eller precis sekunden innan man ska "prata" och man vet att Nu tar det slut. Fyfan. SMÄRTA!
Och jag har ändå tittat på andra delen av föreställningen varje gång och jag är fortfarande inte mätt på skiten. Det kan inte vara slut nu(snart)!

Andra svårigheter jag mött idag;
Skulle ännu en gång unna mig en kokt korv med bröd. Jag köper inte en kokt korv utanför Replica nej nej, jag åker ändå till tekniska(eftersom mitt tåg avgår därifrån och för att det är mitt stammis-korv-ställe). Väl där får jag reda på att - Den kokta korven är slut. Springer till 7-eleven för att betala dyra pengar för en kokt. De håller på att stänga. Jag bankar, andas och skriver med mitt frusna finger "Help" på rutan. Han som stänger försöker ignorera mig.
Jag får vandra tillbaka till grillen och köpa mig en grillad korv. En äcklig, salt, svart korv med bröd. Han som sålde korven gav mig ett halft löfte om jobb i grillen och jag fick gratis boston-gurka på toppen.

Jag blir ledsen av att 5xnytt är slut men det visste ni kanske redan. 5xnytt är ju så bra! Och folk är så snygga. Verkligen skitsnygga, varenda en av dem! Killar, tjejer och regisörrer. Skoja. Regisörrer är ju också människor och går att dela in i kön. Men det hade jag inte lust med just då.
Hur fan stavas det? Regisör? Reggisör? Regissör?

Kl är 01.24 på natten(min blogg är spritt språngande galen så det står alltid en annan tid, så ni inte tror jag ljuger för att spela tuff eller svår konstnärsjäl, fast det är ändå inte om man är inne på svtplay, nåja - till problemet-)-och svtplay hackar. Var femte sekund hackar det. Det är underbart. Precis när man ska få se vad en person i avsnittet av ung och bortskämd svarar så HACKAR DET... Spänningen ökar rejält!

Jag äter mackor i mitt stökiga rum. Jag är äcklig, ledsen och trött. Varför tar det slut. DET SOM FÅR MIG ATT BRINNA LYCKLIG


Haha. Insåg precis att passande effekter fanns på denna skönhet till dator. Brinnande Julia On fire! Fyndigt

Överklassens julklapps-utdelning. Alltså ett blogginlägg, från mig, till er - en riktigt God Jul!

Det är fortfarande Julafton!

Jag har ätit kalkon för första gången i mitt liv. Det smakade som god kyckling.
Jag kände också för att piffa till det lite extra dagen i ära och tryckte på mina obefintliga naglar naglar(svår mening det där)och kände mig som en Queen. En queen som inte kunde snyta sig, torka sig efter toa-besöken eller plocka upp besticken från matbordet. Men ändå lyckades jag proppa i mig massa mat. Det ni.

Jag älskar hur jag försöker vara extra snäll på Julafton. Här kommer ett exempel:
Jag hade nyss limmat på mig syrrans lösnaglar, sen fick hon nya, snyggare lösnaglar i julklapp och då var jag ju tvungen att ta chansen att fråga om jag fick låna de nya istället?
Hon svarade nej.
Och jag skrek: Du har faktiskt fått FYRA, FYRA STYCKEN JULKAPPAR AV MIG ANNA, VISA LITE RESPEKT FÖRFAN, DET JULAFTON ANNA! Julafton.

Sen såg vi på Tomten är far till alla barnen och det var en häftig upplevelse att få se en framtidsfilm om sig själv. Kul kul. Mamma satt under hela filmens gång och översatte på ryska för våran ryska vän som är här. Det måste varit jobbigt. Inte för mig dock, jag slapp ju översätta. Julen är ju trots allt barnens högtid! Sen hade jag iof inte kunnat översätta för jag inte är så duktig på ryska som jag själv säger mig vara.

Jag älskar att jag fick, inte bara en, inte två, utan TRE stycken stora tavlor med 3 stycken mycket vackra motiv på. Nämligen; mig själv. På alla tre tavlorna, en stor bild på mitt ansikte. Jag älskar hur min familj äntligen börjar förstå sig på min självbild. Tavlorna ska direkt upp på väggen. Nu har jag möjligheten att inte bara sova med mig själv utan också se mig själv och somna till mitt vackra ansikte. Härligt.

Jag har också ingått en relation på facebook med Karl Bertil Jonsson. Vilket påvisar hur mycket fritid man kan ha på julafton mellan mat och tv-tittande maratonet! Om Karl Bertil hinner dela ut klappar hinner jag göra en Karl Bertil på facebook. Fint med engagemang!

Jag fick en dator. Jag blev glad.
Här ser ni den första bilden(en av dem)tagen på denna fina dator. Snön faller över mig på bilden och jag försöker hindra flingorna från att kyla ner mitt ansikte. Man skymtar också en del av mina fina lösnaglar. Jag gör en "skämtsam"-min som gör att jag ser snyggare ut en vanligt. Snöflingorna, de är bara en effekt. Det ni!


Om tjugo minuter är julafton slut. Då är det bara att börja tagga till nyårsafton då. Mmmmmmmmmmm glitter!

God Jul kära vänner!

Som en soldat

Imorgon: Premiär
Idag: Nackspärr, förkyld.

Hm. Känns skönt. Livets utmaningar. "Hur ska hon nu klara det utan nacke och röst"? Tänkte Gud.
Och imorgon får han se. Och alla andra som har bokat biljetter. Skönt att jag är så lugn och sansad och inte blir nervös.

Men jag vill ju trots allt bli bättre, så jag kokade vatten, fyllde ett glas med salt och bikarbonat och det varma vattnet då. Jag snortade upp vattnet genom näsan för att rensa hela skiten. Kändes som att få en kallsup i havet. Blundade och låtsades att jag var utomlands för en sekund. Tills jag var tvungen att spy, gråta och snora ner hela köket. Fin lördagskväll. Det var skönt.
Eller inte.
Eller jo, det var det fan. Saker jag vet gör mig bättre/friskare/ får mig att må bra. Jag njöt lite av tanken att veta att ALLA BACILLER DÖR NU!!!!!!!!!!!!!!

Hahaha.

Jag borde gå med i en sekt

Jag dras till äldre, korkade, har en skruv lös - män. Jag dras till dem männen, med störst garanti. Och det bästa är ju om jag inte riktigt tycker om de heller, för då blir slaget ännu mindre när jag förlorar dem.

Men det finns ingen garanti på människan. Det finns ingenting i världen som kan bevisa att den här bästa vännen kommer älska dig förevigt. För jag ändras och hon ändras. Det finns inte heller garanti för ny kärlek eller ny vänskap. Det finns en chans, att jag kommer leva ensam och oälskad hela mitt liv. Den chansen finns hos alla.

Men har man någonting säkert är allting lättare. Ett gäng, en syster, en mamma, en bästa vän eller ett jobb.

Jag försöker våldta mig in i andras system och jag kan kräva för mycket. Eller rättare sagt; jag kräver för mycket.
Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva men jag har haft vad jag trott var garantier. Som sedan visade sig vara någonting helt annat. Jag förlorar en 17-årig vänskap. Jag förlorar den roligaste och coolaste snubben i världen. Jag förlorar en avgudning.
Och det är som att jag inte ens vågar öppna mina ögon helt, för är det så, att jag förlorar mer utan att märka det? Hur mycket finns kvar efter vågen? Och vad fan kom vågen i från? Finns det ens en våg eller är det jag? Eller ni?

Jag hänger upp mig på saker. Mikael Persbrandt. Grekland. Killar.
Och på andra saker. Men som jag vet är på riktigt. Men saken är; att jag hänger upp mig. Så förlåt för att jag våldtar er. Men jag lever på er. Mina vackra människor. De som fanns i mitt liv. Men det är skillnad på fjärilar i magen och parasiter på kroppen. Jag är inte en sjukdom som kan ta över människan och dra med mig den i mitt hål. Jag vill vara glad för någons skull men det är svårt. Jag har svårt att känna medglädje. Hur jävla hemskt är inte det? En egoist som vill ha kärlek - det går inte ihop.

Emil åkte till Spanien. Nelly sover inte över hos mig en gång i veckan. Skrattar Amanda alltid med?

Och visst, man FÖRLORAR saker i sitt liv. Det är ingenting konstigt. Jag är 17 år. Jag är inte en skild ensam 45-åring utan karriär eller livslust. Men frågan är; Hur fan skulle jag klara av det?

Jag förlorar saker ibland och det gör du med. Men jag,
Jag rasar med byggnaden.

"Jag vissnar med blomman, dras med - tidvattnet och slocknar med elden" - så hade det kunnat låta om jag inte insåg hur otroligt roligt det lät. Och töntigt. Haha. Åh! MEN HUMORN HAR HON ALLT KVAR, FAN JAG LEVER!

Det känns som att jag förlorar så mycket utan att ens märka det. Älskar ni mig fortfarande?

Till Systrarna Carlheim-Gyllenskiöld (Jävla svårt namn det där)

Jag tänker ungefär 573 tankar varje dag.
Ungefär 5 av dessa tankar är okej. Värda att skriva ner, fina, spännande, Smarta, ibland.

De här 5 tankarna hamnar i min blogg. Om jag klarar av att minnas de. Jag bloggar bara när jag känner att det finns någonting att blogga om.

Så min blogg är en miniatyr av mig själv. En bättre version av mig. Och jag hinner skriva efter att jag tänker. I vanliga fall pratar jag innan jag tänker, men här har man möjlighet att fixa och trixa. Som typ photoshop.

Så min blogg är en del av mig. Eller vissa bra delar av mig. Så nu formas en blogg av mig men jag hoppas att i framtiden kunna formas av bloggen. Mina forna fina delar. Som en gammal bil. Typ?

Det här var lite en förklaring till dig Andrea. Och Becca. Hej på er! Nu får ni läsa

Korv med bröd, Lycka med bröd

Nyss satt jag här och skrev om att det är omöjligt att ta vara på ögonblicken i ens liv. Någon ville ändra min syn kring detta. Eftersom:

Idag efter föreställningen, när jag stod och frös på tekniska och insåg att mitt tåg inte skulle avgå förens om 20 minuter, gick jag och köpte en kokt korv med bröd. Inga konstigheter med det. Bara min favoriträtt - som jag tyckte jag förtjänade då.
Jag hade bara 13 kronor och priset på min FAVVO-RÄTT låg på 15. Men klumpen i magen ställde jag mig framför den kurdiska/turkiska/israeliska/svenska blatten och bad om att få köpa korv för 13 spänn. Denna kurdiska/turkiska/israeliska/svenska blatten och hans kurdiska/israeliska/svenska blatte kompanjoner började förklara för mig hur fina ögon jag hade och hur jag inte visste om det själv, men de skulle minsann övertyga mig och de gav mig massa slängkyssar HEJ VILT. Jag stod bara där och log när jag insåg att jag skulle få min korv tillslut.

Kort därefter sätter jag mig längst ut på tågperrongen och tar min då kanske 4:de tugga på denna korv och tittar ut mot ljusen och rälsen och HORISONTEN. Vad händer då? Vad känner jag då - Om inte - fullständig lycka!! Och som jag tog vara på det. Åh. Det var så underbart.
Där satt jag: miserabel(vet knappt vad ordet betyder), fattig(nästan, snart, ge det några korvar till), ovän med mina nära vänner, singel, stressad, lämnad och olycklig - Och kände lycka. Mmmm. Kände mig som Siri. "Ååååhh".
Hoppas bara det inte var en korv-kick utan en livet-kick.

Alla ord som är stavade i stora bokstäver här ovanför, är ord jag FINNER töntiga.
Och ja, "Töntiga" räknas fortfarande som ett coolt ord.



Och ja Nelly, det är mysigt kommunicera via bloggarna. Låna mig boken när du är färdig.

Till min blogg

Kom just på att jag är tacksam för denna lille bloggens skull - att den inte är en människa. Jag utnyttjar bloggen så otroligt. När bloggar jag i dig? När kommer jag till dig? När ger jag dig tid? När ger jag dig min själ?

När jag mår dåligt. När jag mår dåligt söker jag tröst hos denne lille kamrat. En vän i mörkret. En låda med syre i under vattnet. Äeh.

Så nu vet ni - alla blogginlägg är baserade på depression, frustration, ångest och allmänt nedstämdhet. Fast jag har förstås bloggat då jag mår bra. Säkert för att skryta om mitt fantastiska liv.

Jag kan liksom inte känna fullständig lycka av doftljus, städat rum, bra böcker, jazz, juice och vackra bilder(kul för dig nelly att du lyckas, verkligen. lär mig)för jag tror inte på det. Det är som att ljuga för mig själv. Jag vet ju hur smutsigt livet och inte minst sagt jag själv är. Jag ser ju allt. Inifrån ut. Jag missar inte ett enda ögonblick i mitt liv(eller jo, men sådant får man se eller höra dagen efter av rykten, åh kära alkohol).

Att ta vara på ögonblicken det är en annan sak. Det går inte. Punkt.
Men jag ser allt. Hur romantiskt är det att vara magsjuk? Hur kan niotillfem tycka att livet är vackert HELA tiden? När hon skiter? När hon är bakfull? När SD kommer in i riksdagen?

Vilken jävla fasad. ÅÅh vad jobbigt att må bra.

Jag mår fan så dåligt så jag mår bra.
Tack bloggen. Då fick jag den insikten. Älskar dig.

http://www.youtube.com/watch?v=puSkP3uym5k

den 23 oktober och jag kommer tillbaka, på gott och ont

Fick skjuts hem idag från en föreställning. I bilen satt två, för mig, okända barn. Radion var på och de pratade om al qaida och om barn som hade blivit skadade och dödade(!). Det var så konstigt. Jag tittade på de här barnen i bilen som satt med sina jäkla mc donalds ballonger som de bara "måste ta med sig hem". Alla de där jobbiga ungarna på teater som sitter och gapar, skriker - dem är barnen. I mitt huvud - är dem där fattiga barnen eller de barnen som blir dödade, liksom vuxna. I sitt sätt. De ber inte om mc donalds ballonger och de är inte bortskämda och har dålig humor. Nej, de fattiga barnen är vuxna med små kroppar. De fäller inga tårar över leksaker, för de har större problem. Men det är ju inte så. Det är så konstigt. Samma barn över hela världen, fast med olika förutsättningar. Det känns som att det finns så himla många världar i våran lilla värld.

Det får plats med så mycket, och endå ser jag ingenting.

Förvirrad och ensam i världen-tonåring släpper lite på trycket

Jag vill inte det folk vill att jag ska vilja. Och det med mening. Om någon försöker tvinga mig till någonting kommer jag bli galen. Jag vet det. Jag kommer gråta i fosterställning sedan kommer jag slå sönder ömtåliga saker, såsom; plastglas, sparbössor, hörlurar, lampskärmar och saker. Kom verkligen inte på en sista grej där.

Jag är skit förvirrad och det är verkligen asjobbigt.

Det är så många böcker jag inte läst, så mycket musik jag inte hört, så många killar jag inte kysst(eller).

Vilken vacker estetisk monolog för tonåringar detta blev. Håller mig hårt från att skriva "Fuck you världen".

Jag är ocool också. FAN!

Drömde att Votsalakia blev förstört, Andriano blev en våldtäksman, jag räddade Nellys lillasyster från att drunka. Den enda jag hade var Giorgos som kramade mig och jag KÄNDE verkligen hans kram. Jag var bombsäker på att jag träffade honom på riktigt när jag vaknade. Så är det fortfarande. Så nu är saknaden dämpad för det känns som att vi nyss sågs.

Har inte ätit socker på 2 dagar. Bara det. Wow.

Rysk tågvagn

I helgen var jag hos Emil Sabel i ett rum som ska rivas. Rummet var litet och det var ljusslingor och det stod saker på väggarna och två trasiga tv-apparater i ett och samma rum. Emil är en väldigt God människa, men han är så mycket mer så man glömmer ofta bort hur jävla God han faktiskt är.

Idag på tåget hem började jag och Ana prata med en kvinna på våran vänstra sida(som hade två söta hundar)och en dam på våran högra sida.

Ana - Åh hundarna är så gulliga
Hundkvinna - Ja den ena är slö och den andra är pigg och glad
Jag - Ana, du borde börja jobba på ett hund dagis
Ana - Nej jag för jag skulle bara vilja ta med mig hundarna hem
Jag - Jameh!? Vadå? Man slutar ju inte gå till krogen för att man vill ta med sig alla män hem?
Snällkvinna - Hahahahahahhaha! Åhåh, nej det är sant.

Kändes som att man var i Ryssland på en gammal tågvagn där alla pratar med alla. Åh vilken stämning.
Inte för att jag har åkt gammal tågvagn i Ryssland. Men det kändes som en bra liknelse. Trovärdig. Inte nu längre dock. Men ni fattar.

Teater

Om jag inte skriver ner mina tankar i bloggen. Så finns de inte på samma sätt, eftersom de glöms de bort och försvinner ut och slutar finnas för ingen tänker på de längre.

Vi tycker det är obehagligt när kvinnor bär burka för man ser de inte, det kan vara vemsomhelst, vi tar in människor via utseende och ojoj vad jobbigt det blir.
Men, berättar vi för personen som sitter brevid oss på bussen vad som berör oss? Oftast inte. Om det inte är en nära vän som sitter brevid dig, ha-ha. Men håller allting inne och försöker kompensera med att utrycka oss ytligt istället men det går ju inte. Burkan står för lika mycket som jeansen gör. Den står för lika lite som Chanelkappan. Det går inte. För då försöker vissa kompensera genom kläder och andra inte. Så nu måste vi ta reda på vem som VILL sända ut någonting och sedan ta REDA PÅ vad den vill sända ut genom att analysera en sjal. Det går ju verkligen inte alls.

Igår såg jag monolog på scenskolan och igår kom jag på, varför jag ville vara med och i teatern. För jag;

Jag mår ibland som värst när det gäller teater
Men jag mår också som mest när det gäller teater.

Och om jag inte mår, så är jag ju ingenting och då spelar ingenting någon roll - faktiskt. Faktiskt!

Jag önskar jag var alla världens roller. Jag finns alltså bara när det är föreställning alltså finns jag bara i teatern och alltså består bara mitt liv av teater och alltså är jag bara teatern. Det vill jag. Jag förstår för första gången i mitt liv "vara ett med dig/det". Klyschigt men så är det. Jag vill vara sminket och ljuset och applåderna och skrattet och tvekandet och nervositeten och tröttheten och blommorna och dammet och rekvisitan.

Har jag glömt något nu?
Ni fattar. JAG VILL JAG VILL JAG VILL MER ÄN NÅGON ANNAN VILL.

+++++++++++++++++++++++++++++++ Kurirens Veckans Extra Bästa!

Idag fick jag Godis, M&M's av Nathalie som nyss kommit hem från New York.
Sen gick jag med Hanna och Emil till myrorna och provade en klänning som Emil köpte till mig.
Sen fick jag äta glass med Emil och Hanna!
Och när jag kom hem så åt jag Pizza, det fanns kvar från igår.
Jag skulle använda te-påsen med äppelpaj smak jag fick av Nelly, den gick sönder MEN jag hade en till i fickan! Aha!
Jag fick massage på ett mysigt spa i 40 minuter.
Träffade Amanda!
Jag såg en Kärlekskomedi jag tyckte var skitbra på trean liksom.
Jag fick ett telefonsamtal från Grekland, inte överdrivet givande men skitkul ju.
Jag skrattade så jag grät, tillslut grät jag så jag skrattade. hm. Halv på den.
Jag lyckades få en läxa jag inte gjort att se gjord ut.
Jag hade gjort en annan läxa till idag.
Min mail funkade idag.
Jag fick höra rolig musik. Hahahahaha.

ALLTSÅ FATTA VAD MÅNGA BRA GREJJER (PEPPARPEPPAR) SOM HÄNT PÅ EN DAG?? Det är säkert bara för att Nelly haft en sån dålig dag, det blev liksom fel utdelat, - tomten var full, Gud var busig eller ödet förvirrat(förvirrad?)!

Ett gammalt inlägg om en ung syster

Igår när jag satt med Nelly vid köksbordet och pratade viktigheter så kom min lillasyster in.

LillA- KÄNN PÅ MIN VÄSKA
Jag- Men Anna snälla vänta vi pra
LillA- KÄNN PÅ DEN!!!!!!

Jag lyfter den. Ja, lite tung. Okej.

Jag- Mm, tung, oj.
LillA- JAG VET JAG HAR STENAR I DEN.
Sen gick hon.

Part 2
För några veckor sen var Nelly på nedervåningen av mitt hus och hörde Lillanna prata med Niklas.
LillA- Jag ska bygga en teleportör. Jag vill bygga en teleportör.
Niklas- Okej.
LillA - Eller nej det går föresten inte.

Part 3
Min mamma köpte torkade stora fiskar hem, för i Ryssland gnagar man på dem äckliga fiskarna till öl. Det är salt hårt och luktar kattmat.

Också denna gång är Nelly med i bilden igen för ovanligheternas skull och min lillasyster berättar glatt för oss;

LillA- Titta(tar upp fisken ur väskan)! Jag ska ha med den här till skolan imorgon!

Jag varnade henne för att hon skulle bli mobbad.

Djup text om the life and stuff like that...

Först tänkte jag att Felice var en hund som växt upp bland vargar. Men sen kom jag på att det var helt fel. Hon är en varg. En varg som har växt upp bland hundarna. Det är väl typ det.


Jag har inte ätit socker idag. Sen har jag promenerat och det är precis det här vädret jag har drömt om så jävla länge så det är säkert därför jag mår bra. Sen har jag pluggat. Jätte lite - men ändå. Och lånat böcker och sånt. Så jag känner som en Duktig människa. Ovanlig känsla det dära.

Jag vill baka stört skitsnygga awesome muffinsar i helgen, i Vaxholm. Holding my tums for thö future!

Djupt.

FML

Jag har haft lite ont i halsen senaste dagarna. Därför tog jag beslutet att stanna hemma denna fredag. Så jag inte behöver hypokondra mig hela kvällen imorgon hos Amanda.
Jag vaknar halv 12 på förmiddagen. Jag sträcker mig i sängen, känner efter hur halsen känns - Okej. Tänker på hur lyckligt lottad jag är som har två duntäcken...

Sen kommer nästa steg.
Jag tar upp min mobil.
Har ett missat samtal från Amanda. Och - ett meddelande.

Vad är det jag har missat? Varför ringer hon kl 9 på morgonen för att försöka väcka mig? Varför kan hon inte leva utan mig? Jag vet inte. I denna stund vet jag ingenting. Inte förens jag läser smset från Amanda börjar bitarna sakta falla på plats och jag känner ett illamående liknande ångest som tar över hela mig kropp.

Fredagens lunch i skolan: Pannkakor.

23.15 mörkt i mitt numera vita rum

Sitta ensam här i natten kanske är bra.
Känns som att jag är med i någonting historiskt.
Önskar att mitt liv var en film så jag hade massa människor runtomkring mig som påpekade och lät och tyckte en massa om filmen så det inte skulle vara så tyst jämnt!

Men har lyssnat på så fin musik nu ikväll. Tack Hugo. Hör massa ängla-kör-röster i mitt huvud. Det gillar jag ändå med vintern. Körer i kyrkan och har ett sånt sjukt bra minne från en julafton när jag var mindre, men minns bara delar av den.

Julaftonen(kan vara flera olika julaftonsminnen i ett. Tror det.):
Jag var liten kanske 6-7 år? Jag blev magsjuk. Jag gick till mormor och det blåste så massa vit snö flög i luften på Jörenvävares gata. Jag hade silkesklänning, som jag bredde ut när jag satte mig lite nonchalant sådär, för att det skulle se jättefint ut. Mina julklappar luktade plast, alla dockor då. Jag tror jag såg Oliver Twist. Skitfint. Såg också änglar och hörde fin musik tror jag. Därför jag kopplade som jag gjorde.

Husvagnar vs Bilar

Fattar inte varför det tar emot så jävla hårt att svara på några frågor om religion. Det är alltså en läxa vi har till imorgon. Det är inte ens svårt. Men ändå, shit vad det tar emot.

Sitter och tuggar sega husvagnar. Skitbra för tandställningen. Jag får skylla mig själv om den går sönder. Haha, lär hata mig själv när jag läser detta om den går sönder. Bilar är goda men husvagnar är godare. De har gula husvagnar. Finns ju inga gula bilar. Gillare. Har hållt mig från socker denna vecka. Ja, förutom fre-lör-sön. Ligger två marabou kakor där nere... Känner hur jag faller tillbaka i "Det-som-inte-får-nämnas-vid-namn" beroendet.

Livet är som ni ser jävligt ointressant. Igår hade jag kul. Börjar gilla vin. Så jävla tufft.

Snart ska jag göra läxan.
Och duscha.
Och sluta tugga husvagnar.
De tar ju slut någon gång

Njut när du kan för vips så är du deprimerad.

Det är så jävla märkligt. Hur kan man vara så jävla ledsen ibland? Av simpla anledningar? Av inga anledningar? Sen glad igen.

Känner mig duktig och fräsch. Känner mig dock som en lögnare. Just eftersom jag vet att innerst inne är jag varken duktig eller fräsch. Vill bara stänga in mig i ett rum och trycka i mig pizza tills jag spyr. Täcka spyan och sedan fortsätta äta. Någonting i den stilen.
- Men icke! Jag gör inte det. Skulle få så sjukt mycket negativ kritik då.
Jag(haha, Carin+++++, Nelly, Ana, Johanna och Adam)har målat om mitt rum. Rensat det med. Nu är det vitt och tomt. Jag har sånt jävla kaos i huvudet så det är så skönt att slippa komma till ett ännu mera kaos-artat rum. Inte lila väggar, turiska mattor och saker överallt. Nej nej. Vitt, tomt och fräsch.

Jag har slutat ätat socker också. Eller jag äter betydligt mycket mindre. Men jag säger att jag har slutat för det låter mer dramatiskt och jag får mer beröm för det.

Jag njuter. Tar vara på att jag träffar Nelly. Tar vara på att Felice hjälper mig fast jag är skitjobbig. Tar vara på att träffa Amanda och Hugo. Tar vara på att sova hos Johanna.

Tar vara på. Ta vara. Tar varor. Plockar de bästa varorna från hyllorna och njuter av bara plockandet. Njutnjutnjuuuut.

JACKIE!!!!

Gillar Jackie Ferm. Det är skillnad på dumma och dumma människor.

Anledningen till att jag bloggar mindre är helt seriöst för att jag hatar att logga in. Det dödar hela feelingen. Du sitter där med någonting på hjärtat eller i hjärnan och så måste man fylla i någonting.
"Om du älskar henne är det bara att fylla i koden och sedan säga det"!!!!
Kom på att jag kanske inte behöver logga ut. Bra tänkt!

Gerontofili. Detta hittade jag till exempel, på Jackie's blogg. Nu vet jag vad jag lider av. Allmänbildad tack vare självaste Slitz-bruden. You never know what you gonna get...
a onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}" href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEheeDAhxjv3JZj1hpsNzFdCT3jWJrUlWAac_kdxN2agjOlL1GYkAlawjv0UXCDXv9vBpl6tFfElbI3kYskKEB233bbfpESKe_TkdHadzFBOC59NAGeduQwD0NotkVhGAMWu9RHOy3xj_Xs/s1600/JACKIE.jpg">

Om det inte finns ett inlägg under detta inlägg som heter "Kunskapsfrossa" är jag den fegaste människan i hela världen som inte ens vågar yttra mig online. Och redan där, är vi på feg-nivå.

Kunskapsfrossa

Jag förstår nu att folk som är trygga i sina familjer är mycket tryggare i sig själva. Det blir så otroligt mycket lättare att bära sig själv då. På ett annat sätt än vad vänner kan göra. Det är två helt olika saker. Familj och vänner. Vänner kan inte kompensera för familj. Man får bara ta extra mycket från dessa vänner som orkar ge. Hitta de som orkar ge extra.

Men samtidigt, folk som bär sig helt själva är som en egen art. Emil.
Emil är jävligt viktig. Så tack Emils familj. På ett sätt. För annars tror jag inte han skulle finnas på samma sätt.

Jag ska lära mig utnyttja mig som Emil utnyttjar sig själv.
MMMMM känner mig som ett jättebra skolbarn som lär sig massa. Jag är tom och redo för att fyllas av någon som orkar fylla mig, AAAAH FROSSA I KUNSKAP. Äkta kunskap.

FMSL - FUCK MY SUGAR LIFE

Jag tänkte faktiskt bli nyttig. När jag och Nelly och Carin satt och diskuterade om vad kan kunde äta istället för socker så lät det, ganska okej faktiskt. Gott te, musli, fil, smoothies, frön, frukt osv. Jag såg det i mitt huvud. Jag; som en slank lugn tjej som dricker te och luktar gott. Läser och pluggar efter skolan. Är pigg. Springer på kvällarna.

Så första dagen, äter jag bara ägg och ägg och ägg och flingor. (Ja jag vet att det är socker i vanliga flingor men jag kan förfan inte käka JORD, lite socker har ingen dött av, fast nu är ju målet mest att gå ner i vikt, men ni fattar).

Jag kände mig rätt stolt och på kvällen bar det av till Andreas 18-års mys, släkt, vänner, randoms, sak - fest. Jag pratade var lagom trevlig hade väl kul och där mitt i allt det helt okej och inte hungriga. Så kommer någon, jag ser inte ens ansiktet. Denna någon bär på någonting väääääääldigt speciellt. Detta väääääldigt speciella råkar vara en kladdkaka. Inte en lite torr kladdkaka. Inte en halvmjuk. Nej nej nej haha. Detta är en degig kladdkaka. En smetig sådär som bara de allra FUCKING godaste kladdkakorna kan vara. En just sån kladdkaka ställer någon på bordet framför mig. Det går några sekunder.Ingen äter av den. Inte lyfter ens blicken. Kladdkakan ligger själv på bordet. Orörd. Som den allra finaste oskulden naken på en grön äng med dagg på grässtrå-topparna ligger den.

Kvällen slutade med att jag var inlåst på en toalett. Med en stupfull Andrea. Och kladdkakan.

Idag kände jag att det var dags för nya tag.
Idag kom våra ryska vänner hit för att bo här i några nätter.
De dag mig en present.
En mörk liten mini-kista.
Innuti låg - 4 chokladkakor.

Jag orkar inte gå emot Gud längre. FUCK THIS SHIT.

Sockret tillhör mig och jag tillhör sockret. Tillsammans fyller vi dagarna med mening.

Läget

Uppdaterar läget just nu.
Det ligger en död säl i mitt rum.
Nej, inte död. Den andas. Har en kudde över huvudet. Försöker den sakta ta livet av sig? Jag vet inte.
Just nu vet jag ingenting. Allting är en enda stor röra och jag famlar i mörkret. Nej.
Jag skoja.
Det är Nelly som ligger i min säng. Halvkul. Men vad gör man?

Jag har vänt på dygnet. Jag mår konstigt under eftermiddagen då jag vaknar. Jag blir anfådd lätt och orkar ingenting. Nu vaknar jag till liv. Tio över två på natten. Jag lever fortfarande i Grekland. Har samma dygnsrytm. Konstigt ord.
Försöker prata med Greken på facebook. Går väl sådär. A eftersom deras internät är lite svårt. Och eftersom han har lite svårt för engelska. Ha ha ha. Jaja. Nu ska jag fan försöka sova. Pigg som en lärka. Inte riktigt men nästan. Nelly får snusa i mitt öra och jag tar Grekens t-shirt och har som filt.
Det är konstigt. Jag kan bara sova med hans t-shirt när jag inte sover ensam. När jag sover ensam blir det liksom för sorligt. Räcker väl med ensamheten liksom, kan man väl tycka.

Godnatt

Historier från mitt liv

Åh vad intressant. Lite liv och drama i allt som annars står så stilla. Jag ska lära mig tänka som Emil och Hugo. Blanda deras tankesätt och se allt som... Tja, jag vet inte - bara mattetal? Jag kan liksom välja att gå vidare med de eller skita i det. Lösa talen eller gå till nästa - allting lika lätt - det berör men samtidigt når det inte mig. Immun mot allt.
Men det kanske slutar i att jag inte gör någonting på riktigt. Jag spelar ett spel med allt. Skönt med låtsas.

Är det för att jag har Grekland som skydd? Bär Grekland mig nu? Jag förväntar mig några nedbrytningar i år. Man kan ju inte tro att man är Superman.

Sen så kommer alltid Amandas ord bära mig för resten av mitt liv. Ja - tack hörru du. Där är allt på riktigt så hohojaja se minnsan det GÅR!!

Jag samlar på historier. Det är det jag gör. Samlar på mig. Alla räknas. Alla ska med! Låtsas, riktiga, intressanta, tråkiga. Alla. Allt.

Ikväll blev jag färdig med en historia. Bra förlorare trots allt.
Jag är inte ens ledsen.
Jahapp.
Då vet man.
Det var låtsas.
Jag ska se Sex and the City snart.
Så lätt.

Men jag har några riktiga. Jag offrar mig för de som är värda. Det är skitläskigt men värt det.

Det finns en historia jag inte fattar någonting av. Den är på låtsas. Men jag offrar mig. Är det bara ren förälskelse?

Tonåring i Täby kyrkby

Just i denna stund sitter jag i Anas rum. Vi har cyklat och ätit pizza och köpt choklad och chips. Det är hemskt men fan vad jag börjar uppskatta allting som är simpelt. Snart börjar skolan och alla jävla sociala spel och man måste vara fin och fika på bra ställen.
Jag ska fan öppna en restaurang i Grekland och bli en tjock gumma. Baka pizzor och mat hela dagarna och göra alla barnen mätta. Eller de som har råd att betala iallafall. Moahaha. Lite svensk trots allt.

När blir jag kvinna? Sommarlovssmeten gör mig tjock, ingen utveckling

Nu sen emmaboda har jag mest varit i mitt hus. Eller i Anas hus men mer än så blir det inte. Emil är ijuförsig här. Var här. Igår. Tror jag? Dagarna flyter ihop till en oviktig smet som liknar tiden då man är sjuk i en vecka. Gör samma sak och är trött. Men peppad. Liksom "snart är det frukost"! Efter frukosten peppar jag inför TV:tittandet. Efter det peppar jag till Facebook. Usch.

Och trots att jag är ensam och bara hemma så är det inte stilla. Har en fet inre konflikt med mig själv när det gäller intag av mat. Och godis. Tare sen för nu ska jag kolla på Sex and the City. Varför blir jag aldrig en vacker glamourös kvinna?

"Inget annat än Emmaboda" Var ingenting annat än emmaboda

Svenska ungdomar som i ren panik bara måste släppa loss. Köper en festival biljett och de allt för stela folket dricker tills ingenting spelar roll. Alla är fulla och blinda och ingen ser. Klart som fan jag tycker det är skitroligt att festa och göra skitsaker. Men inte i hemlighet. En gång om året får svenskarna vara lite "crazy" och då JÄVLAR SKA DET UT. Allt på en och samma gång. Jag älskar att dansa till bra musik och att träffa gott folk i alkoholvärlden. Men faktiskt, fuck you "niotillfem". Det är inte gulligt med festivalpussar i mörkret. De flesta killarna har inte lockigt hår utan bara mest finnar. Och de pojkarna som väl har lockigt hår vill inte ha någon. Kanske den blonda skitsnygga bruden i camp-trevlig. Men ärligt. Festival är smutsigt fysiskt och psykiskt. Blöta tält och fettigt hår är och förblir bara just det - blött tält och fett hår.

Grekland - Smutsen och Lyckan

Grekland var.
Bara var
Det Vackraste.

Det är så fruktansvärt svårt för mig att delvis skriva åäö for jag ar van att skriva sahar, sa jag fortsatter pa det en sista gang. Sedan är det skitsvårt for mig att forklara karleken till Grekland. Jag vet inte ens om det ar karlek. Jag bara kanner sa otroligt mycket nar det galler Grekland. Det ar nog alla sma faktorer som gor hela grejjen. Luften som ar sot. Barnen som springer omkring i kalsonger och ater glass. Damen som jobbar i sin matbutik fran 07.00 - 23.00. Och hennes man hjalper till. Och sonen springer runt i affaren. Hur de vaxer upp. Hur det ar mer karlek an i Sverige men anda sorligt. Hur simpelt det ar. Men vad ar det som sager att simpelt ar fel? Eller vad ar det som sager att det ar simpelt?

Jag och Johanna vaknar klockan 15.00. Drar till Yummie dar Vasilis jobbar. Pratar lite om skit, sedan koper jag med mig pita gyros till Giorgos och mig sjalv. Hoppar over ett staketet som ar mellan Yummie och Heaven bar och plotsligt ar jag inne i Heaven. Ger Gyrosen med korv i till Giorgos och ater min med kott i sjalv. Trots att jag ater det varje dag i 1 manad och 2 dagar ar det LIKA JAVLA GOTT VARJE GANG. Satter mig i baren och dricker en frappe, lyssnar pa skitmusik som tillslut blir bra. Traffar Dimitris som ar den forsta allmanbildade mannen jag mott i Grekland. Han snackar lite historia och berattar om nar jag var i Militaren. Officer var han. Han sa att han satt och drack kaffe hela dagarna. Som sagt, Grekland. Sitta. Dricka kaffe. Prata. Sitta.

Sedan nar det blir kvall aker jag motorcykel i bergen. Det ar for fint. Sedan blaser det sa starkt sa det rinner alltid tarar fran mina ogon. Men undra fan om det inte beror pa resten ocksa. Det ar verkligen for fint. Duschar. Sedan tillbaka. I bergen i solnedgangen KLYSCHA SOM FAN men upplev det sjalv och forsok att anklaga naturen for att vara klyschig. Skulle inte tro det. Det ar verkligen bara vackert och ingen kan saga nagonting annat. Sedan drar man runt i bikini pa kvallen och fryser inte. Jag koper hamtpizza pa nostos, halsar pa Norrmannen. Tar pizzan till Heavenbar och jag och Giorgos delar pa en Mexican pizza. Gar hem och klar pa mig. Jag och Johanna sitter pa balkongen och tittar pa folket som gar nedanfor. Ser turistbussar och undrar om det kanske ar svenskar som kommit. Skriker "YASO" var och varranan minut till Mario eller andra greker som gar nedanfor oss. Vi tar en drink pa balkongen. Havet, gatan, barnen, turisterna - ALLT ar framfor oss. Basta utsikten. Vi sminkar oss och gor massa oviktig skit som var viktig da. Vi drar till heaven igen for drinkar. Nu har Vasilis slutat jobba och sitter med oss. Ibland traffar vi svenskar, danskar, tyskar och hundar. Men mest ar det Vasilis Giorgos och Andriano som ar vara hjartan. Andriano. Haha. Jag har aldrig i mitt liv mott en roligare person. Han bara hade "det". Han var inte speciellt smart eller snall. Han var typ elak haha. Men han hade det som fick mig att skratta HELA TIDEN. Rumansk-grek. Ar dar varje sommar. Sen delade vi pa ol eller breezer. Tequila tequila tequila.

Vi stanger baren vid 3 tiden. Andriano, jag Giorgos och Johanna drar till La campos, bestaller alltid vodka lemon och sitter utanfor for det ar for javla hog musik dar inne. Vi lagger oss pa stranden och snackar, nagra meter bort roker nagra pa. Vem bryr sig. Sen Pythari club. BASTA CLUBEN. Det ar trangt och alla ar dar. Vi dansar och mannen behover ga forbi och de bara maste ta tag i en runt midjan och halla pa. Men det gor liksom igenting. Det blir aldrig mer an sa. De bjuder pa drinkar. Alla olmagarna tar av sig trojjorna och dansar som galningar. MEN, Kl 5 pa morgonen borjar alla Greker dansa Grekisk dans. Musiken byts ut fran typiskt disco skit musik till Grekisk folk musik. Alla dansar. Gamla, unga, foraldrar, barn. Ja, alla utom jag och Hanna. Eftersom vi inte kan Grekisk folkdans. Haha. Men det ar underbart. Det ar sa fint. Du ar grek, jag ar grek, VI ALSKAR VARANDRA. Just pa den punkten blir det lite jobbigt nar det ar sa manga albaner som bor dar. Men som sagt. Grekerna ar bast.

Sen brakar jag lite med Giorgos. JAG HOR INGENTING, VI GAR IN PA ACKEL TOALETTEN! Ser mina roda ogon i spegeln. Skaller. Sen skrattar man for det ar sa javla tontigt. Kram kram. Nej vi ska aldrig mer braka om skitsaker. Bara imorgon kvall och kvallen efter det. Men det loser sig.

Jag Andriano som SJUNGER FOR FULL HALS "EVRIIIII BREEEEF UUUUU TAAAKEEE" Johanna och Giorgos kor bilen till Crepa stallet. Ater Creps med ost och skinka, creps med choklad. Ser solen ga upp. Tar kanske ett morgondopp i mitt fina hav. Sen 7 pa morgonen aker vi till sangen och somnar. Airconditionen ar pa och dampar varme, bakfylla, tja, allt.

Jag och Johanna vaknar klockan 15.00.

Och jag vill gora om allting en gang till. Idag igen.

Nu tar jag upp det här igen. Känns som att jag har gjort det tusen gånger, men det kanske bara är mest i mitt huvud? Vet faktiskt inte. Har nollkoll på mina inlägg. Det är faktiskt skitkul. Att jag inte har koll på mina inlägg då. Och anledningen till att jag inte har koll är för att allt jag tänker, det tänker jag i skrivform, alltså - alla tankar i mitt huvud tänker jag som ett blogginlägg, vilket kanske är därför jag bloggar. Och det är det jag ska ta upp, varför jag bloggar(IGEN)snart.

Första ska jag bara prata lite om längtan.
......................
HAHAHAHHA, gud, jag hoppas för människornas skull som läser, att de förstår ironi. Annars får de bara hemska upplevelser och men för livet.

Men nu måste jag ju avklara detta om längtan trots allt, lite svårt när jag just har gjort narr av jag skriver men skitsamma.

Jag tror iallafall längtan är bättre själva upplevelsen. Jag har oftast roligast på bussen till en fest än på själva festen(WOOW VILKA SKITFESTER ÄR DU PÅÅÅ?? N00B!). Längtar efter folk mer när jag inte träffar de, uppskattar de mer, uppskattar att jag SKA träffa de igen mer - uppskattar allt detta mer än vad jag uppskattar folket och våra möten. Inte alla, men vissa och för det mesta. Uppskattar vägen till allt mest. Vägen till hångel, mat, choklad, teater(inte lika ofta) men ja ni fattar grejjen. Jävligt kul om ni inte skulle göra det nu. Haha. Fan vad korkad man måste vara. För att inte fatta menar jag. Men till saken; Jag tänker ju som sagt så strukturerat i min lilla hjärna, att jag tänker i blogg-inlägg-tankar. Vet inte om det alltid har varit så eller om det blev så sen jag började läsa/blogga själv. Och mina där är det precis som med själva längtan-grejjen. Mina inlägg i huvudet är bättre än när jag väl är där på plats och bloggar. Jag skriver ju ner mina tankar på mobilen men det med bara några fåtal ord, väl vid datorn blir det jävligt lulligt.

Och 3 år senare kom Julia till saken hon skulle tagit upp först. Varför jag bloggar? Och varför vill jag blogga om varför jag bloggar? Ursäktar jag mig? Kanske. Och det ska jag föresten skriva om imorgon för det har jag gått och tänkt på alldeles för länge nu, men som sagt. Bloggandet. Jag har så många inlägg i mitt huvud att jag tror jag måste bli av med de. Sen vill jag lära mig få ner mina tankar på ett bättre sätt än vad jag gör just nu, tror att mina "jobbigaste" blogginlägg tyvärr är mycket baserade på tvångstankar, typ som detta, jag har för mycket i huvudet som det känns som om jag måste skriva ner - typ det jag skrev nyss - och det där. Inlägget blir längre vilket gör mig stressad, men jag vill inte radera något, för det här är ju jag. I och för sig är det jag med mina tvångstankar, vilket är ungefär lika tilldragande som att lägga ut en bild på mig själv när jag spyr. Inte fan gör jag mig till på den bilden och visst är den ärlig som tusan.

Ibland bloggar jag för de som läser. Ibland bloggar jag när jag försöker framställa mig själv som normal, för mig själv och för andra. Ibland bloggar jag för jag har något på hjärnan jag tycker är värt att skriva ner. Men mest bloggar jag för det är så jävla skönt efteråt. Som att få ner alla tvångstankar, alla smarta ideér(haha), alla dumma ideér och alla klagomål på en dator och sen stänga av den och somna gott eller vadfan jag nu väljer att göra efteråt. Ibland är det jobbigt för det blir som ett beroende. Som att jag måste betala räkningen varje månad. Jag kan inte bara sluta. Nu hör det till min vardag. Det är creepy ibland men mestadels lungt.

Förstår mig inte på folk som tycker det är fel med hela bloggandet. Tanken med bloggar är skitbra. Om man vill läsa, kan man läsa. Jag har fått jävligt mycket av att läsa vissa bloggar, klart inte alla, inte ens ofta, men vissa gånger. Och man väljer ju om man vill läsa. Människor skriver och jag kan läsa de. Vissa pekar på massa brister typ "titta hon skrev det där när hon var full, titta hon är för känslig, titta hon spelar någon annan i bloggen" - MEN DET ÄR JU BARA SKITSNYGGT. MÄNSKLIGA BRISTER??? HALLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ?!

Jag vill bli bättre på att formulera mig, kunna blogga utan tvångstankar, kunna visa mina brister, kunna strukturera, kunna skämma ut mig, kunna stava, kunna synas, kunna erkänna att jag vill synas, kunna uttrycka mig på ett snyggt sätt och ha friheten att blogga när jag vill. Därför bloggar jag.

Ursäktar mig

Vimmelmamman stavas Lotta Gray.
När jag kommenterar hennes blogg stavar jag fel på de allra konstigaste ställena.
Jag tror jag blir lite nervös och får prestationsångest av människor jag ser upp till. Haha. Kul.

Kärlek 1

Jag har ju som sagt känt mig relativt lugn nu på senaste tiden(timmen)och medan jag sitter vid datorn och laddar ner skit som eurovision, gaga och gubbmusik på ipoden så tittar jag in lite på mobilen. Börjar rota längst in, bland videoklipp. Och hittar massa.

Hittar en video från rymdstationen där Emil och Amanda ligger i sängen och pratar om sommaren.

Hittar en video på Emil och Hugo som sjunger Lady Gaga i datorsalen, det var innan Emil hoppade av gymnasiumet. Det kanske ni förstod. Eller så gjorde ni inte det och det spelar ju egentligen ingen roll. Det var också precis innan vi i smyg, övernattade i skolan. Blandad skräckförtjusning. Obehag och lycka. Dock Bra folk. Riktigt bra folk.

Hittar en video på Amanda och Theo på tunnelbanan som sjunger en ramsa. Bakfulla en lördagsmorgon. Vinter. Nu har Theo tagit studenten och åker till New York. Bara det. Usch.

Och jag känner bara, HELVETE, vilken jävla jubelidiot jag är som rotade bland mobilens minnen. Mina minnen. Där gick jag hela vintern och skrattade, grät, blev omhändertagen, älskade, tjaffsade, pussades, retades, busade - med så jävla fucking fantastiska människor. Och vad gjorde jag/vi? Jo vi längtade till sommaren.
Nu är jag här. Precis vid starten på en dundersommar. Framför mig har jag följande; Skövde, Grekland, Festival, Andreas landställe, möjligtvis ett teaterläger. Och vad gör jag? Jag inser skönheten, det ljuvt intensa... Nu rabblar jag Lea repliker.

Nejmen allvar. Jag inser hur jävla underbar tvåan var. Känns som att bli mulad av snö, denna sommarkväll. Kanske är det saknaden av Amanda(SOM ÅKTE IGÅR FÖRFAN, IGÅR!)eller min resfeber som talar. Kanske är det bara min inneboende Ånge Sten. Haha. Låter grovt och sorligt. Det är det inte. Jag får bara lätt ångest för allting, för att det typ, går.

Viktiga stunder det här året.

Tågstationen med Hugo. Frysandes i snön åt vi cheeseballs. Eller Hugo åt och jag tittade på och filmade med mobilen för jag ville titta på honom hemma och i spanien.

När Hugo hämtade mig i kyrkbyn ännu en gång på tågstationen en minst lika snöig kväll som sist. Tog mig till slussen.
Och Hugos sätt att LYSSNA mer än vad någon annan människa kan göra. Han snappar upp, tar in, säger något skitbra som han alltid kan. Skrattar HELA tiden. Verkligen hela hela tiden, får alltid ont i magen.
Det har varit underbart att skolka retorik-lektioner med Huggan och låna 15 spänn hit och dit, för att kunna köpa en och annan glass ibland. Ganska ofta.
Men för det mesta har vi varit på de där retorik-lektionerna och haft skitkul och jag har vågat ordbajsa för du satt med största flinet mot mig, längst bak oftast. Vi hade fötterna på bordet och vi hade otroligt snygga kläder en gång. Såg ut som hipsters. Tufft folk det där. Finns massor jag vill skriva som faktiskt är underhållande som jag kan skriva men det kommer bli alldeles för långt och min data har redan börjat lagga. Jag skrev det jag tänkte på nu. Det viktigaste i våran relation har förstås inte handlat om att låna 15 spänn. Eller kanske har det gjort det. Vad fan vet jag. Kan ju alltid fråga Hugo som vet allt.

Amandas rum. Alla gånger. Alla nätter. Äta flingor de nätterna när de smakar så jävla bäst och viska(inte otroligt roliga skämt)- utan ETT, otroligt, roligt, skämt över bordet, som vi utvecklar, i en timme, så som BARA VI KAN GÖRA. Det är sant.
Shit jag är en sådan klen jävel och vill inte skriva mer om Amanda. Det får göras någon annan gång. Det kommer det defintivt. Har det i mig hela tiden. Men det kommer behövas tystnad och lugn och ro om det överhuvudtaget ska funka att skriva någorlunda vettigt om våran relation. Kan inte bara skriva "jag älskar dig, buhuhu" tusen gånger i rad. Vill förklara. Det som nu går att förklaras. Om det går. Aaah, fuck.

På Emils tak. När vi åt glass. Rymdstationen. Hur han lyckas hålla sitt psyke på det plan han gör. Hur jag inte drar ner honom, hur han drar upp mig. Det räcker. Det är det viktigaste med Emil. Han är en utav väldigt få personer i mitt liv som jag inte är rädd för. Eller rättare sagt; jag är inte rädd för att han ska lämna mig. Emil Sabel skänker trygghet till världens otryggaste människa och det är nästan omöjligt. Eller att skänka trygghet är kanske lätt, men att få mig att känna den. Det är en annan sak.

Misstolka inte det här inlägget. Det finns fler männitor i mitt liv som jag älskar och som har påverkat mig och som jag saknar just nu. Dessa ovan, var jag tvungen att skriva om nu, för det låg och bultade i hjärnan och i hjärtat. Jag är fullt medveten om att texten ovan också framstår som jävligt klyschig, och då vill jag påpeka att jag har hållt tillbaka med en drös av kärlek och känslor för att texten inte skulle bli värre. Texten är alltså en snäll och väldigt lugn version av mina känslor just nu. Och det viktigaste, som dödar klyschan. Eller inte dödar, men kanske knäar den i magen. Det är att allting jag har skrivit är sant, på riktigt Och ni - för mig. Jag

reminder

hur stavas det

Tar det lungt ni vet

Igår träffade jag vimmelmamman, Lotta Grey, vid tunnelbanan. Hon gick på och jag gick av. Tog tag i hennes arm som i panik, tittade på henne och hann bara säga något i stil med "Du är så bra".

Jag har fan drömt att jag träffat henne två gånger. I drömmen har jag alltid nämnt att jag tycker hon är en sådan fantastisk mamma, och inte bara för att hon har cancer, utan hon verkar verkligen vara en bra mamma. Hon är igång hela tiden - vimmelmamman. Och jag orkar fan inte ens dra till Ica för att köpa mjölk. Fyfan.

Sitter i mitt rum och äter körsbär. Igårkväll hade jag några farväl att sköta. Det känns bra. Jag är lugnare. Säkert bara "Lunget innan stormen" men äh fan. Måste ta vara på stunderna i mitt liv som inte är så jävla känslomässigt brinnande och igång. Satt på tåget imorse påväg hem. Solen lös och klockan var över åtta. Världens jävla lyckorus. Gorillaz och all annan skit i öronen som är så jävla bra. Världens snyggaste solbrillor. Kände mig tuff. Mådde så jävla bra.
Det är typ det bästa. Sånt.

Känns bra nu. Ta det lungt Julia. Ta det lungt för att du kan, medan du kan.

Tidig morgon med Bridget Jones. Tvåan.

Skäms över att jag prioriterat bort Emil Sabel. När hösten kommer ska jag träffa honom minst en gång i veckan. Om han finns kvar här då.

Jag åker snart till Skövde. Det ska bli kul.

Jag tänker på viktiga människor i mitt liv. Känner mig som en jäkligt gammal människa. Känns som att jag har gått igenom mycket, bara för att det känns som om jag har upplevt den starkaste kärleken. Jag har kommit så långt det går att komma.

Men det är klart att jag inte känner mig färdig, jag nästan väntar hela tiden på att det ska hända. Men det händer hela tiden.

Människorna. Number one. Högst upp och starkast. Föralltid

Hugo och Amanda
Vad kan jag skriva

Emil Sabels förtroende på en pinne, som någon sen bryter på mitten och pissar på

Idag var jag med Emil.
Vi ligger i Emils soffa. Emil kör högläsning. Han läser en fantastiskt blogg - eller för stunden var det en fantastisk blogg. Jag minns inte riktigt hur, men på något vänster klämmer jag ur mig "Jag kan faktiskt inte läsa, på allvar". Om jag känner mig själv rätt så var det säkerligen för att Emil bad mig att ta över högläsning, och jag orkade väl säkert inte, så därav lögnen. Men;
Till min stora förvåning, börjar Emil smått lita på att det jag säger är sant. Han ser skit lurig och och jag det jag ser i hans blick är accepterande... First time. Jag som annars inte kan lura folk, får ett jävla självförtroende, den där blicken alltså! Lite stöd och jag är bäst! Jag fortsätter i alla fall. Berättar någon bisarr historia om att "jag är minsann så chockad, har aldrig sagt det här, jomen gissa varför jag lämnar in alla läxor sent? Jag översätter de till Ryska och Engelska, får hjälp hemma, funderar på att lära mig läsa Svenska i sommar, förstår vissa ord jag läser för de liknar Engelska ord, gissa varför jag gick i mammas skola och varför hon satte mig i en klass högre upp, hon ville ha ut mig" osv osv... Det var helt sjukt. En sådan upplevelse. Makt. Det går liksom så långt att jag ändrar språket till(ja nu fanns ju tyvärr inte ryska på telebobon)slovakiska på mobilen.

Vid det här laget tror Emil på mig. Det är liksom början på en ny tid. Sen händer det som inte fick hända. Det som bryter ner mig. Min sanning - lögn. Vad man nu väljer att kalla det.

Emil får ett sms.

Jag läser upp det högt.

Emil tittar frågande på mig.

"Du läste ju upp smset som var på svenska nyss".

½!"#¤%&/()=!!"@)?:½!"#¤%.

Jag är ful och doftar fantastiskt

Har nyss tittat på Bridget Jones Dagbok.
Idag fick jag 3 parfymer av Ana som hon inte ville ha.

Och jag känner att det spelar fan ingen roll om jag har gått upp i vikt eller om jag är deprimerad hela tiden. För det kan inte vara min tur hela tiden. Men någon gång är det ju min tur. För det har varit min tur förr och det kommer igen.

Jag kan iallafall lukta gott och läsa "Spelet"(tack Amanda) och lyssna på "Ain't no mountain high enough". Och hur många har den turen? Haha. Sådär lagom inspirerad av Jones... Men det gör inte heller något för jag ÄLSKAR den filmen och om mitt liv nu skulle bli hemskt, - kan jag alltid stänga in mig i ett rum och titta på filmen och äta kladdkaka tills jag dör!

ps: jag har just nu på mig vita bikini trosor, ett linne, en Svea-mössa och inlindad under mössan en rosa sjal som ska värma mitt öra på något knäpp sätt. Eftersom jag hade ont i örat idag. Haha. Men som(jag säger)sagt; it's all about the smell...

KNAPP!

Jag är nyss hemkommen från en weekday parad som var jätte kul och ganska konstigt haha. Alla gick och skrek och hurrade och man visste inte riktigt varför men endå skrek man för fulls hals som om det gällde livet. Folk runtomkring tittade på en med undrande miner och man bara "AA JUSTE!! SÅHÄR ERE, FATTARNI"!!-blicken. Haha. Fick iallafall ihop 400 kronor, ska älska pengarna som om det var mitt enda barn. Inte mitt andra, utan ENDA. Hård shit.

Jag spenderade natten hos Nelly. Vid frukosten hade de gäster där så de hade ordnat en såndär riktigt jäkla god hotell-frukost-frukost. Jag blundade och låtsasdes att den var till mig. Det var den också. Eller jag fick äta av den.
Nelly och jag började småtjaffsa. Då hyvlade hon av en ostslamsa och slog mig med. Hon slog mig med den i ansiktet, när jag i panik vänder mig om och håller ansiktet för händerna kom det ännu ett slag i nacken, och ett till, och ett till. Jag vet inte, men jag har svårt att släppa det. Det är sånt här som gör att folk tillslut tar livet av sig. Jag känner mig smutsig. Slagen med ost. Svettost. Kan det bli mer vidrigt än så? Nej.

Jag duschade också hos Nelly (VA? NEJ VARFÖR??!!)och då skulle jag vrida på vattnet lite till, och då fanns det en knapp man var tvungen att trycka på, för att kunna vrida upp vattnet liiite till. Jag vet inte, men jag känner mig jävligt förolämpad. Varför finns den knappen? Den vill typ begränsa människor. "Visst kan du vrida upp vattnet lite mer, ingen som tänker hindra dig,varsegod, men först måste du trycka här, ja, jag vill bara påminna dig om att du vrider upp vattnet, så att det inte ska kännas riktigt okej". Jag fick samma känsla i kroppen som jag brukar få när jag tar skolmat för sådär 4 gången och folk runtomkring mig börjar avsluta sina måltider. Eller redan har avslutat de. För länge sedan.

Jag tycker den där jävla knappen är vidrig.
En sådan liten knapp finns inprogramerad i alla. Och finns den inte så kommer det endå någon och trycker på en så jäkla mycket så man blir en liten begränsningsknapp själv.D

Jag är ingen zigenarprinsessa...

Jag jobbar i trädgården där jag tjänar mina pengar. Några timmar varje dag.
Det är svårt det här med motivation. Såklart att jag behöver jobba nu när jag ligger... Tja, en i back med, engreklandresa-kronor. Det är hemskt. Jag vet. Därför kämpar jag med motivationen. Att försöka konstant stå upp i en mjuk jord bland spindlar och dött gräs, att dra och dra och dra upp ogräset som aldrig tar slut.

Jag låtsas att jag är en vacker Zigenare, typ Esmeralda(?). Jag jobbar för att få husrum och mat för kvällen. Jag arbetar i den stora trädgården i Konungens palats(och ja ogräs finns det tillräckligt mycket av för att jag ska kunna beskriva trädgården stor som en Konungs palats).
Men eftersom mina fantasier inte är saker jag kan kontrollera över lika mycket som...Ja saker jag nu kan kontrollera, så flödar tankarna iväg. Ja, för i fantasin är jag så vacker så att jag istället för att jobba kan bli tillsammans med konungen så får jag bo i palatset gratis ändå och anställa massa andra fattiga människor som får jobba åt mig MOAHAHA! Nej nu försvann Disney-känslan. Men det kanske aldrig funnits där? Haha okej nej. Men! - Jag säger åt mig själv att NEJ JULIA sådär kan du inte tänka, du är faktiskt inte en zigenarprinsessa på riktigt, du måste jobba för DU BEHÖVER PENGAR!
Men då blir jag bara ledsen för att jag inte är en utländsk vacker skönhet. Bara en vanlig tjej med svenskt utseénde. Och; "vem orkar egentligen jobba när man får dålig självkänsla... Skulle ju vara skönt att få gå hem och tycka lite synd om sig själv istället och få titta på lite film. Jag menar, nu när man endå är lite småledsen sådär va..."

Light

Idag när jag gick hem från trädgårsarbetet, såg jag ogräs på trottoarkanten. Jag märker just sånt som ogräs nu, just för att det har blivit en del av min vardag.

Och så tänkte jag "tänk om jag skulle börja plocka allt ogräs, som fanns överallt. Som en ogräs-plockande-narkoman, rensa alla gator på ogräs - skulle jag kunna det? skulle det hinna växa nytt innan jag skulle bli färdig?"

Och det var ju inte en sån där fantastiskt tanke som kommer bidra med något till världen.
Och i den stunden förstod jag enkelheten. Eller snarare; att välja enkelheten. De som väljer det enkla.

BITCH

Jag är en bimbo i mängden hahahahahaha

Igår var sista Lea. Jag orkar inte ens skriva får så jävla ont i magen. Jag är verkligen ledsen idag

http://nojesguiden.se/artiklar/kroenika-indiebarnens-undergang

Den här krönikan känns lite "ja, vi vet" och klyschig och självklar och "vi tycker synd om oss själva" och uppror på ett töntigt sätt. Men jag är glad att den ligger där ute på internet. http://nojesguiden.se/artiklar/kroenika-indiebarnens-undergang

Nyss såg jag en Tarantino film som hette "Death Proof".
Ni vet när man ser skräckfilmer? Så sitter man alltid där och tänker "om hon bara kunde TA UPP KNIVEN SOM LIGGER BREVID HENNE FÖRE MÖRDAREN SOM ÄR I ANDRA RUMMET - ÅH NEJ DET GJORDE HON INTE FÖR HON VAR TVUNGEN ATT LIGGA OCH STÖNA FÖR HENNES SKRAPSÅR I PANNAN GJORDE SÅ ONT SYND ATT HON OFFRADE SIN HÖGRA ARM OCH SEN SITT LIV FÖR DET" så var den filmen slut? Ni vet? Eller när the Bad Guy bara dödar, våldtar, dödar, våldtar och slut på filmen - och man bara sitter där och suckar och tänker "om hon bara hade ringt polisen" eller "varför kunde inte det där paret som älskade varandra få leva"?. TÄNK ER EN FILM DÄR DET NI TÄNKER OCH VILL SKA HÄNDA - faktiskt HÄNDER!
Så var den här filmen(!!!) visst massa kvinnor dog tack vare en mansgris och hela filmen var jävligt obehaglig men DEN BARA VÄNDE OCH BLEV SÅ JÄVLA BRA. Haha den var så jävla konstig och det kändes som om man spelade något spel och vann. Vet faktiskt inte om jag sitter här och rekomenderar den eller inte.

Nyss bad jag min fader gå ner och hämta tamponger för jag ville inte själv gå ner för trappan. Kul. Nu ska jag försöka läsa lite.

"Nu läser vi"

När det kliar i ansiktet efter Lea

Den Dragspelande Mannen

Jag var påväg till 4:an för att komma till scenskolan, så gick jag under marken vid östra och där stod den utländske mannen med dragspel. Alltså är det en och samma eller ser alla lite likadana ut fast ändå inte? Det är alltid en utländskt man som ler jävligt fint. Klart jag fattar att det inte är någon Göran 50 bast som står där men alltså det är ALLTID dragspelet, SMILET, DEN UTLÄNDSKA BAKGRUNDEN. Ingen med typ, rött hår? Och de har samma kläder och hår. Nä fan det är nog två, en har musche - det hade inte han idag.

Jaja, för att komma till saken och för att göra det här inlägget en aning mer charmigt(som det var tänkt från början, men som aldrig funkar när JAG skriver)så var det så här va, att dragspelsmannen(hatar att alla som läser direkt kopplar till munsspelsmannen, det tar fokus - för det gör ju inte det här, vi säger; den dragspelande mannen) var i full fart med att spela och le, så gick det en svensk äldre gubbe förbi. Gubben drog på en resväska och stannade till vid dragspelsmannen och började öppna och rota i väskan, han hittade ett makaron paket och gav det till dragspelsmannen medan han stod och skrek "MACARUN, MACARUN, GOOD"! Jag undrar om den svenske Gubben trodde dragspelsmannen skulle fatta bättre för att han uttalde makaron lite mera konstigt. Haha.

Det var iallafall helt jävla underbart att se och jag kunde skita i att jag var lite förkyld. Jag vet inte om det var för att han var en svensk gubbe som gav något till en utländsk "tiggare" eller om det var för att båda var gamla och liksom lite blyga eller för att det var män. Men det spelar ingen roll!

Det varma vattnet som innehöll löv och sand.

Jag kan tappa förtroendet för bloggar, när jag läser meningar som innehåller ordet "te". Kanske för att te smakar vatten och är skitråkigt. Kanske för att det är onödigt.

Alltså det är viktigt att förstå skillnaden mellan att tex skriva "jag åt en kladdkaka" och "drack några koppar te i eftermiddags". Kladdkakan förmedlar en speciell känsla. Typ "jaha jag är inte ensam!".

Är det något man vill förmedla med sitt te-drickande? Är det någonting jag inte har fattat med te? Att skriva det i sin blogg? Ger man ett bra intryck? Är jag dum och har inte fattat grejjen? För jag läser om te överallt. Över över över allt. Alltså: alla dricker te.
Ja, men alla går på toa, torkar sig med toalettpapper, kliar sig, kammar håret och svettas.


Idag har jag druckit några glas vatten och jag är sjuk.

Green Street Hooligans

I'm forever blowing bubbles,
Pretty bubbles in the air,
They fly so high,
'Till they reach the sky
UNITED
UNITED
UNITED

Jag önskar jag inte berördes av klyschigheter. Men fan vad fin. Har ont i magen och vill gråta. Det är ju förfan en kärleksfilm!! För mig. ÅÅÅÅHHH JÄVLA FILM SLUTA VARA SÅ JÄVLA FIN - vill fortfarande gråta

Dear mother, you've filled the land with your beauty - sa de nyss på introt till "The new world". Fint

För ett tag sen köpte Jag och Hanna en marräng tårta. Var typ 10 marränger blandat med fejk-grädde runt om skiten. Så vi åt upp alla marränger och all fejk-grädde. Kattmaten som var tårtans fyllning, lämnade vi sedan åt världen. Soppen.

Kanske var det kattspya

Ang. Lea

Vi åker alla tåget, men vi sitter ju inte i samma vagn. Inte ens i samma tåg. Tågen åker olika vägar. Därför är det så jävla svårt att sitta och säga "utsikten är så jävla fin, ni måste bara se det, öppna era ögon" när alla åker olika vägar. Att göra något sådant och att hoppas på att kunna beröra och att tro på det hela överhuvudtaget, är en sån jävla chansning.
Som vanligt: Vi och de. De spelar i en helt annan liga. Men trots det försöker man nå de.
Det är sådanna chansningar som jag vill våga göra. Eller nej, våga, det gör jag redan, men ORKA genomföra mina chansningar. Det är så jävla svårt, jobbigt och man ger upp efter ett tag när den ena efter den andra vänder bort huvudet, helt ointresserade dumma människor. Enligt mig, dumma då alltså.
Men som sagt - Det är en sådan där fantastisk chansning jag tycker "Lea" är. Därför ser jag så mycket upp till Em och alla andra som medverkar i föreställningen och gör den till just det, en SKITBRA föreställning.

note

sub focus - move higher
stupid fresh - do the dog

här sitter jag och käkar kaka

Ni är fett konstiga

Jag hade en världens bästa torsdag för ett tag sen. Typ 20 minuter av mitt liv som var så jävla över-awesome att ni hade önskat att ni varit mig. Träffade "Kim" från Andra Avenyn. Ja nu tänker ni att, det inte är något stort. Men det är det. Mäktigt Det är jävligt mycket. Fick prata med mannen och ville nästan be om numret, så vi kanske skulle kunna träffas upp senare i veckan och leka Andra Avenyn. Men nej. Det gjorde jag inte. Dumt det, kan man ju känna nu sådär i efterhand. Men så är livet. Obekvämt och dumt. Sen fick jag träffa socker. Sött som fan. Stod där på tunnelbanan och babblade på om föreställningen och att jomen klart han skulle komma, tog tag pojkvaskern i handen och sa sedan adjö. Hahahaha. Så jävla obehaglig brud. LOVE MYSELF HEHEHEHEHE <3


Fin rysk ring ALLTSÅ DET HÄR GÅR FAN INTE - får rena rama prestationsångesten över det här jävla bloggandet, skriver för fina ord, skriver för trashigt, skriver för tråkigt. MEN VAD GÖR DET OM 70 ÅR?

Det är fan det sämsta ordspråket. Vadå? Det är klart att det inte är viktigt om 70 år när man har skitmånga rynkor och löständer KLART SOM FAN att man oroar sig för hur jävla gammal man är och att livet är slut då istället.
"MEN VAD SKULLE DET HA GJORT OM MAN VAR EN FLÄCK PÅ KYLEN"? Pfff. Suger.

Jag blir kvävd av allt det är så jävla mycket jobb, rep(SOM ÄR DET JAG VILL GÖRA SOM GÖR MIG LYCKLIG)trädgårdsjobb, plugg, rövhår och andra kända katastrofer som våldtar min fritid, mitt andrum. Haha "Kända katastrofer" hörde det precis på TV:n och snodde det rakt av till bloggen min. "ÄR DET SANT"?? skriker ni högt i erat vardagsrum.

Fan vad konstiga ni är.

Meningslös teater och helg

Dialogen, fattar nu. Det psykiska vinner över det fysiska. Drömmen. Min dröm i alla fall. Att man ska kunna tävla utan rätt redskap och ändå vinna.

Jag viker och sviker allt jag tror på just nu. För att kunna lägga mig på den säkra sidan. Men det är där som man är som mest osäker, jag fattar det bara inte. Måste våga, måste måste måste våga. Ligga med ensamheten utan kondom. Utan något. En sak bara. JAG

tisdag

Idag påväg hem från tåget såg jag snygg man som jag känner till. Jag var så ivrig över att gå förbi honom så jag började tralla hemmåt (fast motsatt håll då såklart) så gick vi förbi varandra. Det var ju trevligt - men inte slutet på den här lilla historien. Jag tänkte börja gå hem men om jag nu gjorde det skulle jag alltså vända och börja gå brevid honom. Nä, det ville jag inte. Så jag fortsatte vandringen och gick mot nya, oanade äventyr!! Jag hamnade i lekparken och där träffade jag två små blattekillar i typ 11 års åldern. Mina fördomar blir BARA bekräftade hela tiden, så det är inte lätt för de att bara pysa bort. BLATTAR är SKÖNARE ROLIGARE OCH BÄTTRE ÄN SVENNAR!! Sådärja.

Jag hade turen att träffa två små skejt proffs faktiskt, så jag skejtade med de i en knappt 40 minuter sen trallade jag hem. Det var de bästa människorna jag träffat på idag(typ). Ni kan ju tänka er mitt folk då!

Jag känner mig som snubben i dröm om elin. Haha, verkligen, på alla sätt och vis. ALLTSÅ FUCK THIS SHIT JA BA BAM SLÅR NER ALLA FÖR ALLA ÄR FETT........ DUMMA FÖR DE E IDIOTER..... AA...JUSTE!!!!

ja

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

techno med känsla
jag är ingenting annat
än techno med känsla

är det här allt eller inget?

Hur kommer det sig, att man är lycklig, när man äter ostbågar i sängen och tittar på andra avenyn?
Internet är fantastiskt. Likaså TV:n. Film. Mat. Speciellt mat. Maten kommer alltid ha den största platsen i mitt hjärta. Och i min mage. Jag vill äta hela tiden.

Såg föreställningen "Dröm om Elin din älskade" för kanske fjärde gången i fredags. Ja. Jomen "fan vad kul!" tänker ni nog nu. Och aa, det var det. Skådespelaren känner igen tjejen med den ständigt öppna munnen längst fram i publiken nu.

Jag såg Jayson på staaaaan. Han sa "how you doooiin"? Det var mäktigt. Och Andra Avenyn Markus såg jag också. Han sa inte det Jayson sa. Han sa ingenting alls faktiskt. Den jäveln kände inte igen mig. Trots alla onsdagar kl 21.00 vi spenderar tillsammans med resten av AA-gänget. Haha. AA.

Jag har spenderat senaste tiden i Rymdfarkosten. Med Emil på taket. Vi äter glass och det är fan sommar däruppe. Kommer fram till att mina upplevelser är bättre än vad jag själv är. Men det är okej för de får forma mig. Jag låter mig i alla fall formas av de.
Rymdfarkosten luktar kladdkaka hela tiden för vi bakar två stycken på mindre än ett dygn. Jag äter, skrattar, mår illa, äter igen. Jag blir så jävla stark där. Och sen kommer man till det vanliga och blir sänkt av oviktig skit. Så jävla onödigt. Snick-snackande flickpatruller runt om mig. Fnizzellifnizz men vaaadåå ereee saaant? neeeääämen ååååh gooosh, alltså, jag får egentligen inte säga det här meen alltsååå.

Men det gör ingenting. För rymdfarkosten finns och solen lyser och jag har fått jobb som trädgårdsmästare och nelly jäger är en sån FUCKING AWESOME BRUD som jag kan tänka på för jag gillar henne så. Kommer nog hinna tjäna typ 600 spänn i trädgården innan jag drar till Grekland men det är väl alltid något.

Skriver det här inlägget i nutid och dåtid och blandar tjohej och DET ÄR SÅ OKEJ SOM DET BARA KAN BLI - freedom!

1 NYTT MEDDELANDE!!!!!

Jag känner mig ledsen. Besviken. Sårad.
Varför? Varför? Det vill du inte veta. Men nu säger jag det endå, för att jag är den fantasiska människa jag är.

Jag är medlem på en hemsida där jag söker barnvaktsjobb. Har varit medlem några månader. Skickar ut annonser hela tiden. Skickar mejl till folk som söker barnvakt, trädgårdshjälp, hora, whatever.
I min skolmail får jag reda på allting. Får nyhetsbrev. Det är liksom dit jag kommer. Men idag. Står det någonting nytt. Fräscht. Vackert. Ett mejl.
"Du har ett nytt meddelande på *******.se"!

Ivrigt klickar jag mig fram. Ny ruta, in på hemsidan, fyll i namn, lösenordet också. Allting går så snabbt. Jag känner inte marken under mig (säkert för att jag sitter i sängen) och där är jag. Mejlet. Svaret från, tja, låt oss kalla henne "Anna". Hon hette faktiskt det.

"Hej Julia! Vi har nyss hittat en barnflicka! Men tack för ditt mejl"

Jaha.

"Okej".
Eller vad ska annars säga?

"Hej AnnaFlanna! Jag har nyss fått jobb som barnflicka så... Men tack för ditt mejl"!

Vi kanske kan bli bästa mejl kompisar? Vem vet. Början på en härlig vänskap.
Jävla fi***.

Och mejl kompisar från chatroulette dissar mig. Hur lågt prioriterad är man då?
Vill färga håret lila och bajsa på gatan. Öppet. Har en känsla av att jag skrivit det förut.

Jaja. Jag tänker lyssna på Gorillaz nu och längta efter skejtisplatsen.

HEJ SÅ LÄNGE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
haha

asintressant liv just nu.

Här är jag "sugarbabe". Sugars babe?! Nej. Inte tillräckligt emo.

MIKAEL PERSBRANDT

JAG ÄR HEMMA HOS ANA JUST NU. FÖR NÅGON MINUT SEDAN SA HON "föresten julia, stefan tog med sig en jacka från dramaten hem, och mikael persbrandt hade den när han spelade i fröken Julie, minneslapparna ligger kvar i fickan".

JAG LUKTADE PÅ DEN. INNERSIDA RYGG. ARMHÅLA. OCH HELVETE. JAG HÖLL I LAPPARNA. JAG LÄSTE. HANDSTILEN. HAN HAR SKRIVIT DET. DET JAG MINNS ÄR "JAG HÖRDE ETT GRÄL, VET INTE VAD DET HANDLADE OM" ELLER NÅGOT SÅNT. HANS HAN HAR HAFT EN PENNA OCH SKRIVIT DET DÄR. DET HÄR ÄR ETT STORT MOMENT. HERREGUD.

Jag glömmer att fira påsken

Jag ska inte blogga om tomma människor mer. Jag kommer ändå aldrig förstå mig på de. Jag förundras faktiskt över folk som kan koppla bort allt och vara enkla människor. Dricka kaffe och prata om film och må bra. Inte tycka och tänka så mycket om allting. Jag fattar inte hur man gör det. Min hjärna är så jävla jobbig och vi kommer inte överens. Om den fokuserade på skola, musik och kläder skulle det funka. Jag skulle vara tom i bollen.
Jag tycker det här inlägget är väldigt roligt, för jag framställer mig själv som världens smartaste och djupaste människa, vilket är något som ligger ganska långt bort ifrån mig. Kan typ inte ens känna lukten av det.

Men jag vet egentligen inte. Det är kanske det som är skillnaden. Jag vet inte medan andra vet. Såhär är det. Jag är glad. Det här är kul. Nu går jag hem. Något sånt.

Jag ska troligtvis köra i en föreställning Em sätter upp. Förra året den här tiden var det "Jävla offer". Helt sjukt. Ett år har gått herremingud, jag förstår på alla vuxna som snackar om att åren flyger förbi. Men föreställningen. Jag blir så lycklig. Solen börjar skina i och här kommer något som verkar som en JÄVLIGT BRA föreställning och landar pladask framför fötterna på mig. MMMM GLAD. Jag blir verkligen det. Jag visste väl att det fanns mer. Jag älskar när jag blir inspirerad. Att folk faktiskt kan vara jävligt smarta och bara fantastiska. Jag är så tacksam att jag får vara en del av någonting bra, gjort av bra folk. Yesyesyesyesyes.

THE PERFECT GIRL VS THE PERFECT BRAIN

Vill man ha huvudrollen i sitt eget liv? Är det därför man vill uppfylla sina mål? Är målen baserad på vad en "bra huvudroll" skulle vara? Spelar det ens någon roll?
Iallafall.

Är det då så enkelt att de ihåliga flickorna, går efter mallen "The Perfect Girl"(som då skulle vara som de flesta huvudrollerna är i serier som de här flickorna troligtvis följer, tex; Gossip girl-Serena, SATC-Carrie, OC-marissa, desperate house--SKOJJA FÖR DE ÄR EN BUNT AV PSYKOBITCHES)alltså att deras ideal helt plötsligt blev en alldaglig, anständig men samtidigt tilldragande, attraktiv och smart ung kvinna i sina bästa år. Håret ska se ofärgat ut fast det är färgat. Naturligt sådär jävla schampo-reklam snygg.

Men vad ska man annars lägga ner tid på? Att skapa sig en personlighet, läsa böcker? Bli allmänbildad? Det där är inte sarkastiskt menat, utan det är ju faktiskt säkrast att lägga tiden på att följa TPG-mallen - det finns alltid någon som kommer gilla dig och du lär tillslut se bra ut.

Personligheten kan man förlora på. Det är inte ett lika säkert kort någonstans. Har man satsat på den och ingen märker eller gillar den då är man körd. Eller man KÄNNER sig körd då. Överkörd.
Då kan man sitta där med sin underbara jävla personlighet och världen bryr sig inte ett skit. Då har man alltså lagt ner sin tid på ingenting. För det som inte syns det finns inte. Och något som varken syns eller hörs finns då inte alls. Bara för dig själv. Ska man sitta där och små tjattra med sig själv och bara mysa över hur jävla bra tankar man har?

Det är klart att de kan gå fel för flickorna och deras mallar också. Men deras förlust är inte lika stor. Vinsten är större i att satsa på sig själv, sina tankar, personligheten eller vad fan man ska kalla det - Men förlusten, är där, så jävla mycket värre. TPG-flickorna kan skylla på att de inte byggt upp sig själva än, att de inte ansträngt sig, att de inte ens har börjat. Men det de tankarna når de väl inte ens så stark smärta lär de inte känna endå. De kan spara pengar i några månader och köpa sig bättre. Genom hudvårds produkter eller annat liknande som gör de just bättre TPG-girls.

Observera att detta inte var ett "åh, jag har ensam och har satsat på personligheten och förlorat..."inlägg, utan bara små SWEETAAAA spekulationer.

Jag har inte satsat på något och inte förlorat eller vunnit. Jag är fortfarande resenär. Och jag älskar mitt folk.

Det var det där med de vackra pojkarna som har fräknar, lockigt hår och varma lena muskulösa nackar.

Det är sådär härligt estetiskt och ganska småtufft med dryga människor. Dryga människor. Det är verkligen en klass för sig. Jag vill vara mogen. Jag vill skriva bra. Jag vill argumentera. Argumentera bra. Men det enda jag har i mitt huvud just nu är:
JÄVLAÄCKEL BARN VAD FAN ÄR ERAT PROBLEM VAD GLADA ATT NI INTE ÄR AUTISTISKA NI KAN PRATA GÖR DET NI KAN LEE NI HAR ALLT NI VILL HA ERA BORTSKÄMDA SNOR JÄVLAR NEJ DET INTE TUFFT OCH JA MAN SER IGENOM DRYGHETEN DIREKT FY-FAN VÄKOMMEN TILLBAKA TILL HÖGSTADIET-FEELING JÄVLA FIIIIIIIII.skar. (!!!!!!!!!)

Men jag är mognare än sådär(haha det roliga är att jag är verkligen inte mognare än sådär).

Men sen kan man ju tänka att, drygheten är som en mantel. En vacker skör tulpan-svart(det är föresten lila!)mantel som skimrar som typ Edward Cullens mage i solen. Det döljer sig något under ytan. Under manteln. En klokhet som bara ligger där och bubblar under deras tunna hy. En vishet bara den allra klokaste kan gå omkring och bära på.

Ni bär på en ölburk. Det var den jävla visheten. Ölburken är en så jävla bra sammanfattning på de. De är 3,5:or, smakar halvtaskigt och är bara allmänt oviktiga. Är bara verkligen ingenting. Man blir inte full. Man gillar det inte riktigt heller. Sådär halvt. Lite onödigt. Kan slängas. Usch.

De lyssnar på estettechno eller bob hund och kan inte prata.
Är det mig det är något fel på? Är jag för närgången? Känner ni er våldtagna när jag frågar vad som händer i era små liv, eller det kanske inte händer något vilket gör att ni skäms för att svara så ni fortsätter vara dryga så att det fortsätter att inte hända något i erat små liv. Ond cirkel det dära. Jävla idioter. Alltså riktiga jävla jubel-idioter. De har ju ingenting att komma med. Kan inte snacka och stammar och är precis som vilken jävla tom kille som helst. Typ runkkillen i norrland som spelar CS hela dagarna.

Men fan. Var jag lika pantad och nervös som de små estetbarnen skulle jag också hålla käften jämt. Skämmas över att jag inte kan föra en konversation(för jag är såå jäääääävla mycket bäääättre och feeett djuuup). Det sorliga är ju verkligen att de inte är det. Det finns ingenting. Drygheten är lika ytligt pålagd, som sammarnas jävla kavajer och allt vad det är.

Jag säger bara Länge leve sammarna! De STÅR ju iallafall för att de är halvpantade OM det nu skulle visa sig att de var det.

Repotage om ungdomar - fredag 16.00 - inlämning - bara skit

Jag spelade betapet till halv-två igår natt. Och då fick jag dra mig själv från datan, eller dra datan från mig eftersom jag är modern och har datorn i sängen. Det är en modern laptop. Jag är modern. Fresh, fresh, FASHION, work it, ah, ah, ah,.

På riktigt, så låg jag där i sängen igår och bara längtade och saknade betapeten. Undrade vad de skypade om.Tänkte på vad det var jag egentligen missade. www.Stellangetshitbyacar.com. Längtade lite till.

Några pratar om att imorgon, på plattan, ska alla ha på sin ipod och lyssna på sin egen musik samtidigt som man dansar till den. Fan vad jag vill göra det. Jag kommer bergis inte göra det. Kommer dra någonstans och fika med folk och göra allt oviktigt och prata om skit. Nej fan jag SKA DANSA PÅ PLATTAN

Idag var vi duktiga Amanda - på riktigt! Av oss själva utan någon jävla mall(bokstavligen talat) fan VI VAR DUKTIGA. Så jävla bra bara, ah.

SKYPE OCH BETAPET FET

Jag skypar med Rikard, Mattias, Therese, Theo, Hugo och Axel samtidigt som vi alla spelar betapet på betapet.se. Känner mig som 60 år och lycklig. Fast 60 åringar skriver inte könsord på 3 olika chatter(observera, med samma människor)och skrattar högt i rummet. Är verkligen jätte förvirrad och det är så kul. Min hjärna arbetar så hårt, hårdare än den gjort på många år, många år av icke-plugg. Jag är på riktigt förvirrad, hahaha. Matål är tydligen inte ett ord enligt betapet. Får bli bara mat då.

Your my one and only, tattoo

Igår åt jag Mcdonalds
Idag åt jag Max
Vill du äta semlor, så får du skrika PAX!

Hah! Nu sitter ni där hemma och skriker. Utan semlor ni förblir. Hahahahaha. Skrik på. Ungjävlar.

Såhär ska jag tatuera mig. Fast inte armen. Då får man inga jobb inom teatern. Det får bli innersidan av ögonlocket istället. Eller utsida hals bara för att jävlas med mig själv. Otroligt roligt om ni frågar mig. Eller Per Fredsson.

Tillägnat Jakob Åhl

Jag gillar inte hamstrar. De är obehagliga, jag blir typ illa till mods och känner mig äcklig när jag tänker på de.

Amanda

I love you Toto Marylebone, I told you I was freaky

(hehe)

fult hus

fota lite utanför mina lägenheter

"se tuff ut nu"

fick nåra modellerbjudanden men som sagt, bor man i sverige så gör man.... :/


vi beställde in ett litet mellanmål, vi tänkte att lite energi skulle vara nyttigt för att leta underkläder, vi delade på en portion. fick den där hinken. lycka. obeskrivlig lycka. en HINK med mat? vem kom på det? ska adoptera den människan


mitt liv i ett kylskåp. kylrum. frysdisk. kuldisk. FAAAAN VAD SKA MAN KALLA DET HELVETE BARA Å LÄGGA NER BLOGGHELVETET NU HAR INTE ENS NÅGOT ORDFÖRRÅD. förråd - av mig själv.

Bye bye. (Bååååj bååååj)! (extra fin brittiska)!

jag missar Babel

jag har haft någonting(säkert en diamant från min blivande(persbrandt)man)i halsen hela dagen. skitrolig upplevelse, try it on!!

på tv:n spelas "det snurrar i min skalle" och syrran säger
- jag grät första gången jag hörde den här
jag - öhm, var du ledsen?
syrran - näe

nu går de där strecken som visar att "-" hej vi pratar gå i en slags pyriamid form. coolt :).

nejmen allvarligt, min syster? är hon emo? är hon djup? har hon dålig musiksmak? hade hon örat tryckt mot en högtalare med full volym på när hon lyssnade på låten? såg hon våran katt dö under tiden?

OMG WHAT IS HAPPENING???!!!!

byter låt, igen, igen, igen, igen jag har redan hört alla

Mål: IM BECOMING A R0B0T PART 1

Jag städar, jag duschar, jag äter, jag tittar på tv:n(observera; inte TV utan jag tittar bara på själva tv:N)jag pratar i telefon, jag äter lite till, jag åker tåg, jag skriver lite svenska, jag pluggar inte, jag läser, jag sover, jag vaknar.

Jag ser att jag gör allt det här men jag märker inte. Märker inget.
Vad kan man göra? Vad finns - vad vad vad vad

Jag läser om Adam.


Min skola består av olika människor. Folk som är fett snygga och kan leva på just det, att de är feeett snyggaaa. Folk som är coola som drar internskämt, säger konstiga saker för att vara estetiska och som egentligen aldrig säger någonting riktigt vettigt(alltså aldrig någonsin har gjort eller kommer att göra) utan bara är dryga och fett jävla coola och har lika mycket i skallen som de som är feeeetttt snyggaaa.
Tillhör du ingen av dessa kategorier kan du skatta dig lycklig, det finns fortfarande hopp för dig som människa, tyvärr kommer du ha svårt att leva i flock och du kommer ha komplex för att du är halvful men det är lungt och okej och bättre. Det måste få vara så.


Avbryter den halvtöntiga stämningen med världens snyggaste tjej på bild