Jag borde gå med i en sekt

Jag dras till äldre, korkade, har en skruv lös - män. Jag dras till dem männen, med störst garanti. Och det bästa är ju om jag inte riktigt tycker om de heller, för då blir slaget ännu mindre när jag förlorar dem.

Men det finns ingen garanti på människan. Det finns ingenting i världen som kan bevisa att den här bästa vännen kommer älska dig förevigt. För jag ändras och hon ändras. Det finns inte heller garanti för ny kärlek eller ny vänskap. Det finns en chans, att jag kommer leva ensam och oälskad hela mitt liv. Den chansen finns hos alla.

Men har man någonting säkert är allting lättare. Ett gäng, en syster, en mamma, en bästa vän eller ett jobb.

Jag försöker våldta mig in i andras system och jag kan kräva för mycket. Eller rättare sagt; jag kräver för mycket.
Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva men jag har haft vad jag trott var garantier. Som sedan visade sig vara någonting helt annat. Jag förlorar en 17-årig vänskap. Jag förlorar den roligaste och coolaste snubben i världen. Jag förlorar en avgudning.
Och det är som att jag inte ens vågar öppna mina ögon helt, för är det så, att jag förlorar mer utan att märka det? Hur mycket finns kvar efter vågen? Och vad fan kom vågen i från? Finns det ens en våg eller är det jag? Eller ni?

Jag hänger upp mig på saker. Mikael Persbrandt. Grekland. Killar.
Och på andra saker. Men som jag vet är på riktigt. Men saken är; att jag hänger upp mig. Så förlåt för att jag våldtar er. Men jag lever på er. Mina vackra människor. De som fanns i mitt liv. Men det är skillnad på fjärilar i magen och parasiter på kroppen. Jag är inte en sjukdom som kan ta över människan och dra med mig den i mitt hål. Jag vill vara glad för någons skull men det är svårt. Jag har svårt att känna medglädje. Hur jävla hemskt är inte det? En egoist som vill ha kärlek - det går inte ihop.

Emil åkte till Spanien. Nelly sover inte över hos mig en gång i veckan. Skrattar Amanda alltid med?

Och visst, man FÖRLORAR saker i sitt liv. Det är ingenting konstigt. Jag är 17 år. Jag är inte en skild ensam 45-åring utan karriär eller livslust. Men frågan är; Hur fan skulle jag klara av det?

Jag förlorar saker ibland och det gör du med. Men jag,
Jag rasar med byggnaden.

"Jag vissnar med blomman, dras med - tidvattnet och slocknar med elden" - så hade det kunnat låta om jag inte insåg hur otroligt roligt det lät. Och töntigt. Haha. Åh! MEN HUMORN HAR HON ALLT KVAR, FAN JAG LEVER!

Det känns som att jag förlorar så mycket utan att ens märka det. Älskar ni mig fortfarande?