Jag vet inte om det beror på att jag har legat inne i en vecka utan umgänge, men efter att jag har samtalat med Davin i telefonen springer jag runt i huset och fnittrar för mig själv. Mina föräldrar tror att jag är kär och jag tror mest att det är bra att vara ensam ibland. För att kunna uppskatta. Fast det har nog alltid varit lite såhär, just med lilla Mandy då. Nu kände jag att jag aldrig ska skriva "Mandy" igen, inte när jag talar om Davinen.
Hur kommer det sig, att jag får denna bubbliga känslan av våran vänskap? Kanske för att jag ser upp till Davinen och för att hon är allt jag inte är(vilket tyvärr är positivt för henne och inte för mig)och för att jag kan helt enkelt inte kan förstå att hon väljer att umgås med en blonderad-årig tjej som ser det positiva i "The house of playboy mansion". Och nej, denna Davinen är inte en 30-årig tant(haha stackars 30 åringar som blir kallade tanter av oss tonåringar)utan hon är bara en 17 årig flicka som är wow. Spelet alltså(Den humorn alltså<3). Men aja, jag är hedrad. Gött mos.
Och nej, detta är inte en lesbisk bekännelse i min blogg, som förövrigt läses av 5 människor, som är i åldrarna 11-14 år och som av en slump hittat hit(skulle inte ge de äran att läsa om en sådan bekännelse). Jag är kåt som fan på M(icke)än och det kan ingen vänskap i världen ändra på. Men fan vad Davinen gör mig lycklig! Det ska gudarna veta.
Eller fan vet jag. Vilka gudar? Det enda som är bra är väl om hon vet det. Och det gör hon.
Bryter isen lite dåra med denna härligt sexiga bild på älskade Peter Jöback. Älskar att han är bög, på så sätt slipper man hata den kvinna som han annars skulle ha dejtat/varit tillsammans(eller i värsta fall gift)med.
