Mina forna engelska kunskaper

I yngre år stavade jag föresten "more" med två "o" för att jag sett loggan "Moore" till porr tidningen så ofta(vi hade den inte hemma och jag läste den inte, men ändå). Jag skrev också en engelska uppsats i ettan på gymnasiet där jag skulle skriva om någon(säkert LILLE MAJKEL)som spelade "a lot of gameboy" men skrev istället "played with his playboy". Jag vet inte om läraren ens markerade, märkte eller påpekade det. Betyder det att han inte läste hela min uppsats? :(
Eller att han tyckte att det var fullt normalt att lille Majkel lekte med sin playboy? :)

Teater

Jag visste vad jag behövde för att bli på bättre humör.
Så jag begav mig iväg med mycket noga utvald människa, en av dem bästa faktiskt, och vi gick på teater! Misantropen på Dramaten. Den var inte super men jag tycker alltid att teater är teater, precis som att magi alltid är magi - och för alltid kommer denna (troll)konst kunna förtrolla mig på en sekund. Det rann färgat konfetti från taket och det var så vackert. Jag fick en puss på kinden av Torkel Pettersson och jag är lite kär i honom nu. Varför? Han spelar teater. Och han är man. Typ det. Mest det. För att han är av motsatt kön och jag oftast faller för dem. Fast jag gillar kvinnor med så jag är nog inte kär i honom men eftersom jag dumpat Persbrandt så känns det bra att ramen inte står tom utan att jag då istället kan ersätta honom med Torkel. Detta lät verkligen som en synonym för någonting annat men det är bokstavligt talat så, jag har en ram, en tavla som förr pryddes av Mikaels vackra ansikte. Men inte längre. NO MORE MAJKEL!

Jag citerar Timbuktu "Det var så vackert så att man önskar att man inte hade upplevt det". Så känner jag för teater. Alltså nästan all teater. Så länge det är teater liksom. Jag lever hellre i teaterns värld än min egen. Jag skulle kunna gå på teater 24 timmar om dygnet. Jag vill vara tillsammans med kulisserna, bästa vän med manuset, mamma till publiken och älskare till mina skådespelare(nae, stelt). Jag önskar teatern var en människa som kunde älska mig tillbaka. Det är sorgligt att teatern inte går att ta på. Jag vill bara snurra in mig och trassla in mig i ridån och ligga där. Bland teaterdammet.

Obs: Timbuktu pratade inte om "Misantropen".

Kan jag få slippa skriva rubrik till denna? Tydligen inte

Jag vaknar av att det är sol. Jag äter frukost kanske 3 gånger under förmiddagen. Jag känner lycka hela förmiddagen. Ser på nyheterna att en någon i Vallentuna knivhuggit en annan någon. Jag fortsätter att studsa runt. Jag läser den bästa boken som säkert är skriven för att bli älskad av mig. Trycker i mig ännu mer naturell yoghurt med flingor.

Någon i Vallentuna är knivhuggen. Jag mår illa av all jävla yoghurt och känner för att spy. Men jag gör det inte för tiden är för knapp och DYRBAR för att falla offer för någonting så sjukt som bulimi.

Jag äcklas av den stora bristen av empati. Känner folk inte empati längre? Man ska hämnas, vara ensam och stark, dissa, gå över lik för minsta lilla och stå på toppen i slutet av dan. Alltid på toppen.

Jag vet inte om jag står på toppen men jag vet att kärleken är det viktigaste i hela världen.

Exempel på kärlek är föresten när Nelly äter frukost i mitt rum. Och mycket mer som jag kanske berättar sen.

Historien om att försöka somna

Jag var hos Nelly i fredags och fick äta dem godaste köttbullarna i brunsås med tratt-kantareller. Potatismos och lingon till det. Drömmer fortfarande om det. FAN så gott det var.

Jag tänkte lägga mig tidigt eftersom jag skulle jobba dagen efter. La mig vid halv halv 12. Jag var vaken till 4. Kunde inte somna. Så sjukt och frustrerande. Jag blev inbillnings kissnödig ungefär varje timme så var tvungen att springa ner till toaletten och för att komma dit måste man gå genom Nellys pappas sovrum. Han såg mig komma ut ur hennes rum en gång varje timma och för varje gång såg jag säkert bara mer och mer galen ut, liksom blicken fokuserad mot trapphelvetet som skulle ta mig till toahelvetet Och för säkert 58:onde gången när jag kliver ut ur hennes rum och genom hans sovrum så skrattar han till lite grann och jag tittar på honom och säger "Jag SKA somna". Lite manisk sådär. Gjorde jag det? Pffffffffffffffttt......

När jag väl låg i sängen såg jag stjärnorna genom fönstret och fick lite smått panik när jag började tänka på universum. Men sen insåg jag att det är ju fan inte universum man ska vara rädd för, det är jorden som är det läskiga stället. Stjärnorna har ända sen man var liten suttit på sin plats där uppe, varje gång man tittar upp är dem där, men här på jorden händer det sjuka grejer varje dag och saker och människor ändras för varje dag som går. Ingenting är säkert här och vi är rädda för ett tyst stillastående universum som glittrar av stjärnor? Ännu en gång "Pfffffffffffftttt...."

Lillasyster

Min lillasyster börjar få samma humor som jag. Äntligen. Som jag har väntat, lärt ut, bönat och hoppats.
Nu kan man börja ha kul här hemma.

Den buckliga backspegeln

Jag har träffat min själsfrände och det var ödet som förde oss samman. Fan ta sockret, fan ta killarna, fan ta kläderna. This is it(mitt favvo-uttryck).

Jag har på senaste tiden(åren)tappat läslusten. Jag har försökt läsa dem bästa böckerna, dem töntiga böckerna, böckerna alla tycker om typ Haruki Murakami. Ingenting funkar. Efter 3 rader hör jag mina egna tankar och texten FASTNAR inte. Dem ända böckerna som funkar är Eva & Adam och det säkert bara för att jag kan dem utantill.

Ibland kör jag en runda hemma då jag letar lite efter en bok att läsa, vi har propp fyllda bokhyllor och jag tänker att "någon här borde väl passa mig...", jag väljer dem med fina omslag och börjar bläddra, men icke. Dem är inte för mig, eller jag för dem.
Böckerna är säkert som killarna, man tjänar oftast inte på att välja den med snyggast omslag.
Inte heller den med fult omslag heller.
Fan.

Jag tar upp en bok som för några dagar sedan råkat falla på golvet för jag smällt igen dörren hårt pga aggressivt utbrott. Omslaget är lite fult men fint. Typ "Jag SKA VARA retro och cool" är känslan jag får av detta omslag.

Jag börjar läsa och varenda mening hörs och om jag någon gång hör någonting är det min röst som vid köksbordet skriker "ÅH FAN FAN VAD DET HÄR ÄR BRA"!
Kanske för att boken inte ger plats för långa beskrivningar om miljön, kanske för att kapitlen är relativt korta, kanske för att den får mig att skratta ELLER kanske för att varenda mening är skitviktig.

Texten är viktig och rolig på samma gång. Boken är jag. Haha. För att jag är viktig och rolig. Att någon annan, som inte är jag har skrivit detta ger mig rysningar. Det triggar igång mig. Jag måste ut i världen och hitta dem här människorna som tänker som jag.

Googlar författaren och han lever fortfarande. Kanske ska jag gifta mig med honom.

Om ni inte vet vad ni tycker om mig kan ni bara läsa boken och sedan avgöra. För jag står för allt. I alla fall dem första 32 sidorna. Återkommer.

Författare: Dekius Lack
Titel: Den buckliga backspegeln
Fan av boken: Julia Juhlin (Lack)

Och jag vet en person jag ska visa detta för imorgon som kommer uppskatta det lika mycket som jag. Tralala.

Naturen

Nelly skriver om att hon älskar naturen.
David skriver om att man ska lära sig älska olika saker, som att han älskar att springa.

Jag älskar också naturen, jag tycker den är vacker och den berör mig. Och jag tycker naturen är lite som många killar jag träffar. Vackra så att dem tar fucking andan ur mig och jag blir fascinerad och inspirerad och vill hålla om dem men det går liksom inte på något sätt för det är för stort och klurigt att ta på och jag märker att jag nästan börjar gå vilse och naturen älskar mig inte tillbaka.

Fast naturen sårar mig heller aldrig.

Katten i natten

Klockan är 01.07 när jag slänger en sista blick genom fönstret i mitt rum. Vi har ett högt staket eftersom det ligger en väg vid baksidan av vårat hus- bakom staketet alltså. På det höga staketet under ljuset av gatulyktan ser jag min katt sitta och titta ut över vägen och jag tänker "Nu begår han fan självmord".

Hade blivit en fin bild annars. Inte sjävmordet, det hade nog varit en ganska vidrig bild, men bilden när katten sitten fint högt uppe under strålkastarljuset och omringas av mörker. Det var nog det som var hans tanke! Stå i strålkastar ljuset och bli skådespelare en vacker dag precis som min dröm. Isåfall lär han ändå begå sjävmord om några år...

Fast näe. Ceasar är min unga busiga glada katt, naiv och korkad, som dem människor jag hatar men han är så söt så jag älskar honom. Om någon katt nu ska begå självmord får det bli min äldsta katt. Han är butter, sur, rivs och har redan blivit överkörd en gång och fått en oönskad katt lillebror som retas hela tiden.

During lifetime

Chefen pratade om mig på marockanska med min kollega, jag tittar på dem undrande och chefen översätter "Jag säger att jag hon är bra den här tjejen, hon är glad hela tiden".

Och det slog mig nyss när jag duschade och detta spelades upp i mitt huvud igen och hur jag blev varm trots ljummet vatten, - hur mycket det betydde för mig. Glädje har alltid varit någonting komplicerat i Julia Juhlins lilla huvud. Antingen känner man inte glädje och om man mot förmodan skulle känna det så ska det analyseras hit och dit och man inser snart att det bara är en falsk känsla som jag känner "pga den här anledningen...". Som om man bestämt mig för att utgångsläget är att må dåligt och att livet är hemskt, sorligt och att jag ser minsann det nakna i livet. Alla som är glada bara spelar, lite Kejsaren nya kläder liksom. Glad = korkad och naiv.

Och det är klart att jag fortfarande vet om att barn svälter, det finns fortfarande massa sjukdomar och döden är det ända säkra vi alla är påväg mot, men man måste unna sig att vara glad och lycklig, eller bara pressa fram det där jävla leendet för att vad finns det annars att göra i detta livet.

Kärlek.
Jag tycker kärlek är det allra bästa som finns och ingenting kan göra mig så lycklig. Och är det inte kärlek så låtsas jag det dem onyktra sekundrarna jag blundar medans vi hånglar. För mig är det kärlek.

You see me running, you like it

Haha, jag kommer verkligen alltid försöka. Eller snarare aldrig sluta att försöka. Jag förstår inte hur man kan vara så långt ifrån varandra mentalt. Hur kan inte dem se det jag ser? När jag själv tror mig se vad dem ser?

Sitter med full, den där fantastiska snygga och tomma och visar laleh och beiruts vackraste låtar "titta det här vackra existerar, i min värld, det kan exsitera i din med, du kan också leva i det här, är det inte fantastiskt?!"typ.
Men nä. Swedish house maffia är ju det enda som går hem. AHHH?!

Jag tror alltid att någon av dem en dag ska slänga av sig märkeskläderna och skrika "Julia ta mig till det där vackra, vi skiter i krogen och ölen och dem inövade replikerna och springer ut i mörkret och känner inte att det är kallt för vi är så varma av energin och tror på att kanske är vi kärleken, tillsammans!!"

Händer allt för sällan kan man ju tycka. Men jag är nöjd ändå och fortsätter med projektet att ta dem till det vackra. Det är min tro och jag sprider budskapet! Dem blir härligt obekväma.

Så när ni ser mig springa naken i skogen hand i hand med pojkvasker vet ni att jag lyckats.

Gandalf says

Såg sista HP-filmen för några veckor sen. Jag har ju inte följt filmerna i ordning, vet inte ens om jag sett alla, så min bedömning av filmen känns inte riktigt rättvis. Fast egentligen varför skulle den inte vara det?

Jag har inte så mycket åsikter om kring filmen, jag tyckte inte att den var dålig, den var bra. Jag var mest rädd hela tiden eftersom någonting som verkligen skrämmer mig är när många onda läskiga människor springer i en stor trupp mot en, eller jagar någon. Man ser dem komma upp som små prickar på kullen och växa sig större och större ju närmare dem kommer(nej jag blev inte jagad eller mobbad som barn). Det är därför jag hatar 28 veckor/dagar senare, men mer om dem filmerna sen(jag skriver som om jag tror att jag är en filmrecensent). Iallafall så sprang det många... Onda trupper och jagade, folk? Ja ni ser, jag kan inte allt om Harry och hans vänner. Men en sak i filmen tyckte jag mycket gott om.
Harry Potter dör och kommer till någon slags himmel(?)och frågar Gandalf någonting i stil med "Är detta på riktigt, eller händer allt detta bara i mitt huvud?" varav Gandalf svarar "Såklart händer det i ditt huvud. Men vad är det som säger att det inte kan vara på riktigt för det?"

Jag tror på det. Dem orden stöttar mig starkt. Tack Gandalf.
Nu låter detta kanske som en skön mening, eller en skön pelare för psykiskt störda att luta sig mot. Men nej, det bara är så. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga nu. Men, kanske att jag tror på att leva på riktigt. Och allt är inte alltid på riktigt, men i mitt huvud gör jag det till på riktigt, i mig är allt på riktigt, för mig är det på riktigt, saker och människor är viktiga - för mig, för I mig är allt sant. Ärligt. Fattar ni? Nu är jag förvirrad av mig själv. Ni ska se hur jag sitter här vid datorn och läser om och om vad jag skrivit och rynkar på ögonbrynen, läser det högt för mig själv och ba "Really"? Helt ärligt gör jag det. Nu vet ni. I ÄRLIGHETENs namn speaking så att säga

svart kille

Och påtal om mörka killar, som Jejjsson, så jobbade jag i helgen.
In kommer en mörk kille som ska köpa tunnlar och funderar vilken färg han vill ha, han är väldigt svartklädd så jag tipsar honom om att "Du är ju redan så svart så köp ett par ljusa, kanske vita?"

jejjson

Tittar på "Så mycket bättre" som verkligen är världens bästa program.
Timbuktu har gjort en låt som nästan bara går "Jag drar nu, jag drar nu". Han sa att den handlade om viljan att bara vilja dra.

Jag kopplade direkt till att "Detta måste varit en tid han mådde dåligt". Och det är konstigt, att ofta när man mår dåligt psykiskt, vill man flytta eller åka iväg. Psykisk smärta som tar ut sig själv i fysisk handling. Vi som annars är så smarta och analyserar, tror att vi kan rymma från våra känslor genom att byta miljö.

Fast det funkar ju. Så där sprack min teori.

Jag tycker föresten att Timbuktu är fruktansvärt snygg.

Litet fast stort!

Att vara eller att inte vara - litet i någonting stort.
Jag har inte berättat för någon att jag skulle till Stadsteatern idag. Och alla som känner mig vet att jag delar med mig av allt från tankar, hemligheter, andras hemligheter(nä)och praktiskt taget allt som finns att diskutera. Vilket är allt. Så ja. Allt.
Anledningen var nog en blandning mellan en tvångstanke om att OM jag berättade det för någon skulle det gå åt helvete, och att jag var pressad och ville inte bli mer pressad.
Vilket nu i efterhand kan kännas jävligt dumt och onödigt, eftersom jag hade kunnat få hjälp.
Men jag kände att JAG måste göra någonting själv. Jag hade ingen lycko-sten, inget speciellt halsband eller kompis-stöttamig-samtal innan. Bara Julia. "Vilket nu i efterhand kan kännas jävligt dum..." Nej!

Men nu är det klart så tvångstanken är slut! Det kommer troligtvis inte gå längre än vad det redan gjort. Men jag är så glad. GLAD att min idé finns där, där jag alltid själv velat finnas. Att jag vågade, att det gick igenom. Förevigt tacksam för chansen!

Men jag längtar till mitt Grekland. 7 månader kvar nu.

TILL AMANDA

INGEN KÄRLEKSFÖRKLARING - ENDAST ROP PÅ HJÄLP!

Sen 1 vecka tillbaka har jag har ny mobil, nytt nummer alltså INGA gamla nummer kvar. Så ledsen, alla mina kontakter och bilder och filmer och minnen fanns där, och awesome ideer...Jaja. Din mamma finns inte på eniro och varken CHARLES NATASIA ELLER EM har svarat(whats up with that liksom).

Fråga vemsomhelst(jag är känd)dem har mitt nya nummer och RING MIG. Hugo, natasia alla har det! RING MIG!

Bra saker som kan hända dig Kapitel 1

Du träffar en kille som är om möjligt, ännu snyggare än Calvin Klein modellen, helgen efter.

Jobbiga saker som kan hända dig Kapitel 1

Du är ute på krogen med några vänner. Du har det relativt trevligt men vet att du snart ska bege dig hem. Tror du ja.
Du tar en runda och träffar den snyggaste killen du någonsin har och troligtvis någonsin kommer möta. Du är inte den som brukar göra sällskap med denna typ av kille, känslan av att du har bytt ut en påse bajs mot guld intar kroppen och melodier som "The winner takes it aaaaall" spelas i huvudet. Du har det jävligt bra helt enkelt. Och du beslutar dig för att det är inte dags att dra hem trots allt.

Den här killen, alkoholen och stämningen skapar fjärilar i din mage! Du känner hur det pirrar, kittlas... Vrids om och bökas och stökas. Nu vrider det i magen riktigt riktigt mycket. Fjärilarna förvandlas sakta till getingar. Du börjar faktiskt få riktigt jävla ont i magen. Och du vet att ingen kille får dig att svettas såhär mycket annars, visst han ser ut som den vackraste Calvin Klein modellen, men ändå.

Du har trots magontet lyckats förflytta dig från bordet till krogens mörka och redigt använda toalett. För tio minuter sen hade du en vacker mans tunga i din mun. Nu har du din middag i munnen igen, favorit i repris, "The returning of the food"..
Du gråter. Inte av det faktumet att du har blivit magsjuk. Inte av det faktumet att det kommer på nya tröjjan och inte ens av det faktumet att alla dina vänner åkt hem så ingen kan nöd-rädda dig ur den här situationen. Du gråter för att din chans, din guldchans som sitter därute sakta glider längre och längre ifrån dig. Du överväger tanken att kanske kan man vara magsjuk i smyg, en påse i väskan och ett glatt smile och tuggummi i högsta hugg? Men nej.

Du blir följd hem och på parkeringen till ditt eget hus rinner en(48)stillsamma tårar ner för din kind. Du säger till vad som hade kunnat vara DIN Calvin Klein modell "Jag är så ledsen att jag blev sjuk. Vi hade haft det så fantastiskt ikväll annars".

Du vaknar inte upp brevid Calvin Kleins modellens vackra ansikte, utan brevid din egen spya.

Har detta inte hänt dig? Skönt!

Lyktstoplar

Jag åkte taxi hem från krogen. Det var mörkt lamporna längs med gatan var tända. Jag var nykter. Jag berätta för taxi chauffören att jag tycker det är konstigt att man inte tycker ljuset från lyktstolpar är vackert. Det ser precis ut som stjärnor fast större, juförsig beroende på vilket avstånd man har från dem, men ni fattar.
För jag tycker verkligen det är konstigt. Hade lyktstolpar varit naturliga ting, som växt ur marken hade dem varit heliga, det lovar jag. Oj vad vi hade förundrats över hur vackra dem är.

Varför tycker ni inte dem är vackra?
Vad enkeltspårigt man tänker. Det kanske är som med plastikoperationer. Man ser inte det vackra, man ser bara "en plastikopererad". Vi ser bara en lyktstolpe. Den är skapad, inte naturligt född.

Sen sa chaufförren någonting i stil med:
C: Jaa...Allting är slås ju ändå ihop tillslut...Kollission...
Jag: Va? )så full är jag inte liksom)
Han: Hehe...nej eller tja, jag vet inte hehe.
Han trodde han kunde lura mig va.