Teater

Jag visste vad jag behövde för att bli på bättre humör.
Så jag begav mig iväg med mycket noga utvald människa, en av dem bästa faktiskt, och vi gick på teater! Misantropen på Dramaten. Den var inte super men jag tycker alltid att teater är teater, precis som att magi alltid är magi - och för alltid kommer denna (troll)konst kunna förtrolla mig på en sekund. Det rann färgat konfetti från taket och det var så vackert. Jag fick en puss på kinden av Torkel Pettersson och jag är lite kär i honom nu. Varför? Han spelar teater. Och han är man. Typ det. Mest det. För att han är av motsatt kön och jag oftast faller för dem. Fast jag gillar kvinnor med så jag är nog inte kär i honom men eftersom jag dumpat Persbrandt så känns det bra att ramen inte står tom utan att jag då istället kan ersätta honom med Torkel. Detta lät verkligen som en synonym för någonting annat men det är bokstavligt talat så, jag har en ram, en tavla som förr pryddes av Mikaels vackra ansikte. Men inte längre. NO MORE MAJKEL!

Jag citerar Timbuktu "Det var så vackert så att man önskar att man inte hade upplevt det". Så känner jag för teater. Alltså nästan all teater. Så länge det är teater liksom. Jag lever hellre i teaterns värld än min egen. Jag skulle kunna gå på teater 24 timmar om dygnet. Jag vill vara tillsammans med kulisserna, bästa vän med manuset, mamma till publiken och älskare till mina skådespelare(nae, stelt). Jag önskar teatern var en människa som kunde älska mig tillbaka. Det är sorgligt att teatern inte går att ta på. Jag vill bara snurra in mig och trassla in mig i ridån och ligga där. Bland teaterdammet.

Obs: Timbuktu pratade inte om "Misantropen".