Livet 16 september

Att vara i Grekland är som att vara på ett zoo. Man tycker att djuren är intressanta, annorlunda och vackra, inte helt lätta att sympatisera med, men man dras till dem. Sen är det väldigt sorligt att dem är instängda.

"Jaha, sådant här sitter Julia och tänker på mitt i natten" - säger ni nu, men icke. Detta har jag inskrivet på min mobil sedan lång tid tillbaka. Om 3-4 veckor räknas som långt tid alltså.

Folk lämnar mig. Nej, inte mig, tack och lov. Men folk lämnar landet, en efter en. Amanda, Emilia och Andrea. Christopher har bytt stad. Jag är lagom och mysigt ensam just nu. Har inte mycket för mig faktiskt. Imorgon spelar vi för andra och sista gången, "En uppblåsbar dinosaurie" på boulevard teatern. Efter det ska jag belöna mig med lite vin. Eller öl. Grattis Julia, du orkar med livet. Det är stark tycker jag. Jaha, Tack tack.

Jag vill spela teater. Vacker teater. Jag vill ha ljus, damm, trötta ben, varma öron(jag får varma öron när jag är trött men ändå fylld med energi)text, rörelse, publik, applåder, slutfest.
SLUT

Julias tankar om kärleksrelationer och oftast flickors brustna hjärtan

Kärleksrelationer kan betyda allt, men dem ÄR inte allt.

ps. Och nej, det är inget krångel mellan mig och Christopher, det är inte därför jag skriver detta. Det här handlar bara om att det är så jävla jobbigt att varje gång någon får sitt hjärta krossat så rasar hela världen, bara för att det just känns som om personen som krossat det har varit hela ens värld.
Inte rasar hela ens värld för ett krossat revben? Men såfort det handlar om hjärtat dör man psykiskt TROTS att man inte ens är nära döden fysiskt. "Visst gör det ont när hjärtat brister" borde sången låta.

Hemma

Okej. Jag orkar egentligen inte men vet att jag måste ta tag i detta och i mitt liv som just nu inte liknar ett liv. Jag kom hem från Grekland igår. Jag har inte orkat blogga, inte ringt någon, varken mina grekvänner jag lovat att ringa eller mina vänner i detta kalla land. Jag orkar inte träffa någon och har sovit hela dagen. Jag har fått Samos-Fever. Pratade om det med Esca. Hon bor där med Stelios som är den bäste och godaste mannen i världshistorian. Hon kommer från Irland, har varit manager för restauranger i London men ville alltid alltid tillbaka till Samos.

Redan här ser ni hur mycket som leder till minnen och text om människor, händelser och det är för mycket. Jag kan inte skriva ner allt. Jag kan bara säga att vänner för livet finns i Votsalakia. Att vakna och se havet och bergen är inte en klyscha, det är terapi för själen. Människor som jobbar nästan dygnet runt och som ändå ler och håller humöret uppe. Människor som säger vad dem tycker även om det ibland kan vara ganska dumt.

Detta skrev Johanna
"Önskar att vi nu satt med vårt Samos sweet wine på balkongen ovanför havet som uppvärmning inför en kväll på heavenbar med spiderman, bestro, jamesbond, Adi som besvarar beställningarna med "Really? Ela re don't make me work" och alla våra älsklingar, för att sedan luta huvudet bak och se tusen stjärnfall i cabens baksäte på väg mot Pythari där vi önskar Mr. Saxobeat och dansar tills knäna går sönder. Fyllekäka banan och chokladcrepes med Crepaguy 1&2, avnjuta bakfyllan på Nostosstranden, se eller spela volleyboll med glada unga Greker, gratis Fredo Cappuccino & aspirin (och ett och annat flörtigt skämt) av Slisk, beställa Grekisk pizza utan lök och dricka vin med Nickos. Sedan vandra hem på gatan, "Geia sou malakie, ti kanis;" se solnedgången från balkongen och åter igen ta fram vårat Samos sweet wine."

Bra summering. Det var det.