Matens inverkan på mig

Ibland väntar jag med att äta, för att jag vet att när jag väl har ätit så är jag mätt, det finns liksom ingen strävan eller längtan kvar efter någonting. Inga mål(tider) och ingenting att se fram emot. Gud det är ju bara sjukt.

Bedrövad och full?

Klockan slog just 06.58 och för bara några minuter sedan klev jag ut ur taxin. Kvinnan i taxin var underbar, vi pratade mycket hela vägen och bestämde oss för att kapa all skit i våra liv, inte nöja oss med för lite. Så jag gör det. Hoppas hon också gör det. Vandrar runt i mitt lilla tysta kvarter innan jag går in. Klyschigt MEN sant(!) tittar jag upp mot himmelen och säger högt till mig själv "jag klarar mig" och tittar en liten stund till på himmelen för att i samma stund se ett stjärnfall. På riktigt? Detta händer mig. Ibland är det som att universum samarbetar med en och alla bitar alla händelser allting faller i takt. Jag faller med stjärnan, eller, stjärnan med mig. Och då vet jag att det är som min mamma alltid sagt till mig, "lita på att universum tar hand om dig Julia". Universum tar hand om mig, om oss alla

Ugly truth of being a teenage girl chapter 1

"Varför ligger dem med oss om dem inte gillar oss"

Deal

Jag förstår det inte. Jag ser på fantastiska saker. Upplever kärleken och olika landskap. Strider i kamper och skrattar åt bra skämt.
Allt detta i min säng. Framför och via datorn. Lever vi så nu? Tänk om saker slutar hända, fast att man inte märker att dem försvunnit, för att dessa saker överlever tiden genom att fortsätta exsistera i cyberspace... Kärleken kanske sjönk med titanic?
Som att man vid hunger skulle sätta sig och bläddra i en jävla bilder-bok om mat.

Vi bantar istället för att träna, bestället hem mat istället för att laga den och snart cyber-lever vi istället för att leva.

Men jag klagar inte. Det är skönt att allting går så snabbt. Typ att man alltid kan gå in på "kartor" på sin Iphone när man är vilse i Arninge och ska hitta till sin tandläkare. Så det jämnar liksom ut sig - du hittar inte kärleken som sjönk men du hittar alltid till tandkliniken.

Moderliga råd

Jag: Åh har lagt tusen spänn på läkar-besök, 2 tusen på busskort, tusen på läs-glasögon och imorgon ska jag till tandläkaren...
Mamma: Jag kan sätta in lite pengar på ditt konto om du vill...
Jag: Nej alltså GUD det behöver du inte, tack ändå, jag vill mest bara klaga åh... Hittade dock den här tröjjan för 75 kronor, fin va? Och alla killarna i min skola är så snygga och alla är välklädda därborta... Men nej jag väntar på CSN, du behöver inte sätta in några pengar mamma.
Mamma: Jo Julia, du kan inte gå runt i kläder som kostar 50 kronor, du går på universitetet nu, du måste uppgradera dig.

läsa läsa läsa och jag som ville skriva skriva skriva

15 sidor på 3 timmar. 150 sidor kvar.
Verkligen? Gav jag mig in i det här frivilligt? Känns som att vakna bredvid en 50-årig kvinna som menar att "du ville det här igår". Jag minns inte. Men can't blame her hon ler så fint mot mig.

Stadigt?

Att ta studenten är typ som ett break-up. Dagen man tar studenten/gör slut, så är man fylld av känslor, lycklig(för det fina vi haft), ledsen(inte kul att bryta), panikslagen, redo för någonting nytt(så många killar därute så lite tid ;) ), rädd och förvirrad. Sen också att man super sig jävligt full. Klassiskt.

Men själva dagen är okej, för man går inte igenom det ensam, man har sina kompisar som springer ut med en(bokstavligt talat hand i hand) och man har sin partner som är en del av hela "att göra slut" grejen. Gråta i varandras armar, ge tillbaka saker men spara dem "personliga presenterna" och att säga adjö. Det VÄRSTA är dagen efter. Alltså det är så hemskt. Dagen efter är man inte längre i en situation, i att ta studenten eller i att göra slut. Dagen efter är man bara ensam. Så jävla ensam. Och bakfull. Det är hemskt.

Edit: Det där med att man är lycklig efter break-upet kan nog suddas ut för min del. Aldrig varit lycklig vid ett break-up och absolut inte tyckt att jag och min partner delat någonting vackert tillsammans. Jag delar inte vackra saker med ONDA MÄN SOM LÄMNAR MIG, typ så resonerar jag oftast vid avslut.

Jag har hatat avslut och jag har handskats ordentligt med alla sorters avslut sedan studenten. Sommaren 2011 togs så mycket ifrån mig, skolan, vänner som flyttade, min dåvarande pojkvän. Det kändes som att jag hängde löst i universum. Som att någon drog undan mattan under mina fötter. Kändes inte som att jag hade en fast plats eller som att jag var behövd. Eller jo vad säger jag, mina vänner, mina vackra vackra vänner, dem var jag och förblir behövd av. Älskad av. Och sen fick jag ju bli kär igen. Men jag var ändå svävande på ett obehagligt och ofrivilligt sätt, ungefär som att råka få i sig en drog och sedan snedtrippa. Tack vare mina vänner och min familj är jag ÄNTLIGEN så långt borta från ett avslut som möjligt. Vågade mig på att söka journalistik och kom in efter att ha varit 8:onde reserv. Jag är precis i början nu. Imorgon börjar jag alltså plugga att journalistik klockan 09.00. Är rädd. Är rädd att jag ska försova mig varje dag i ett år och missa alla lektioner, att jag inte ska förstå någonting överhuvudtaget, att alla kommer AVSKY MIG eller att jag råkar skjuta läraren. Olika jobbiga situationer som kan uppstå. Men jag har i alla fall, i ett år nu, en fast punkt.

Men okej. Jag försöker det här, vi får se hur det går.

Feministen som hade klackskor

När jag var i Grekland så träffade jag några "sköna" holländare som ansåg sig själva vara "rättvisa". Jag berättade att jag var feminist, det diggade dem och en av killarna tyckte det var super MEN han undrade VARFÖR jag kände mig tvungen att ha smink och klackskor och klänningatr om jag nu var feminist? Jag sa att jag hade det för att jag ville. Det är väl rättvist? Han tyckte att jag sa emot mig själv genom att klä mig på ett visst sätt. Och här IGEN så ska JAG anpassa mig. Och KLÄ mig som en feminist så ingen missuppfattar mig. Hur fan klär sig en feminist? Det ska alltså bli mer jämställt om jag som brud anpassar sig. Jag trodde det var det man kämpade för att slippa? Att ingen ska behöva anpassa sig. Att man inte ska bli dömd beroende på vilket kön/ras/sexuell läggning man har(heja Julia jag är så pk, vilken ängel!!men jag måste ju skriva det utifall NÅGON inte vet om det) Men det är ungefär lika dumt som att påstå "för bli av med hatet mot bögar så ska bögar bete sig mindre bögigt". Och klä/bete sig mer neutralt. Alltså det här är så puckat så det låter ju lika puckat när jag skriver om det. Någon annan som kan formulera detta får skriva om det här. En annan människa. En annan dag. En annan tid.

Fredag

Jag hoppas jag kommer minnas saker från denna vintern. Känns lite som att jag supit bort den. Men det är okej när varenda dag går under gråskala. Igår dansade vi in oss på Fasching. Var lycklig. Jag är FRUKTANSVÄRT bakfull idag. Förstår inte det.

Snubbar 3

Nu blir det jävligt mycket snack om snubbar här, men det har ju faktiskt gått ett helt år utan historier och nu ligger dem här på lager och bara väntar. Dem tar ju inte direkt slut. Dem finns överallt och gömmer sig bakom varenda hörn. Och jag älskar killar, pojkar, män. Dem finns i alla slags olika former och smaker. Jag springer runt på restaurangerna och recenserar dem åt er. Så lär vi oss tillsammans. Vilka som är bra tillsammans med vad. Kött med vin, men inte Frans med vin för han hade en jobbig barndom och är överkänslig och så blir det gråtparty. Typ?

Men den här är rolig. Träffades ute. Han såg ut som en vanlig man men pratade som en geni. Konstnär. Men VILLE inte vara en konstnär, vilket gör det genuint. Skitsamma nu gillar vi inte honom. Han bjöd ut mig på middag, jag ställde in ungefär 4 gånger, för att jag faktiskt inte kunde. Sedan var det min tur; du...Lars... När kör vi den där middagen? Ingen svar. Månaderna gick. Då slängde jag iväg detta sms:et. Tror inte han kommer förstå ironin heller. Det är kul. Fortfarande inget svar. Undrar varför.

Snubbar 2 hett tips

Tips. Till er. Från mig.

Om ni dejtar/träffar/kk:ar/hånglar eller gillar en kille. Se till att få veta hur gammal han är. Direkt. Inte vänta med det, för då har man träffat honom för några gånger och då blir det bara awkward att fråga. Såhär: vet du var hans vetemjöl står borde du veta hur gammal han är.

Vänta inte så pass länge att det blir löjligt, för att tillslut googla fram hans ålder och hamna i chocktillstånd.

Plugga

Ok, så jag kom in på journalistikkursen, trots att jag var 8:onde reserv.
Julia samma dag som hennes namn ropats upp på reservuppropet "Jag kommer vara bäst, alltså jag kommer vara bäst i klassen, bäst i hela skolan. Jag har aldrig varit det men nu är det MIN TID jag känner det. Liksom  "Julia Juhlin studerade här" kommer det stå på väggen när jag slutat".

Julia en dag senare när hon ska anmäla sig på hemsidan och söka csn
"JAG FÖRSTÅR INGENTING JAG ÄR FÖR KORKAD JAG HAAAAAAAAATAR DET HÄR DET ÄR JU TUSEN OLIKA HEMSIDOR MED MASSA INFORMATION ÖVERALLT HUR SKA JAG VETA VAR JAG SKAAAAAAA FUCK JAG SKA BLI BARTENDER JAG KLARAR INGENTING VAD ÄR DET HÄR FÖR JÄVLA SPRÅK"?

Läser också igenom en välkomst manual. Förstår ingenting, texten glider förbi, jag fastnar endast vid "Dessutom bjuder fakultetsföreningarna in alla nya studenter till sina pubar..."

Aja. Vi får väl se hur det här går. Verkar krävas så mycket fokus, lugn, ambition och intelligens för att fixa detta. Just nu ligger jag väldigt mycket back.

Tacksamt bakfull

Jag är överfylld av känslor vilket gör att jag inte kan somna. Och jag sov ändå bara 3 timmar inatt.
Igår tänkte jag stanna hemma men tvingade tillslut ut mig själv, bära eller brista, typ. Drack öl på Treat. Öl är verkligen en av mina absoluta favoritdrycker. Åkte till södra teatern med Hugo och Andrea och hade en så jävla bra kväll. Jag blev stark av dem två människorna för dem är så bra. Har aldrig känt mig vackrare. Dansade till älskade electron (ska prata om den kärleken sen) och folk var snygga och träffade fina bekanta av en slump och ingen var för full och jag var genuint lycklig. Man skulle nästan kunna tro att jag är kär.
Det var också skönt, att känna att jag inte behövde honom för att bekräfta mig, älska mig och ge mig fjärilar i magen. Jag fick det av mina vänner, den kärleken är annorlunda och framförallt evig.

Snubbar 1

För några månader sedan träffade jag en liten lirare. Allt gick bra. Nästan lite för bra. Mysig, snäll, söt. Inte äldre, inte på droger, inte för estetisk, inte tom i skallen och största intresset för bilar. Nej. Helt normal. Schysst.

Julia och liraren ligger i en säng och stirrar upp i taket

Liraren: Har du några ärr?
Julia: Ja, eller, alltså jag HADE ett i pannan, jag sprang in i en dörr haha men jag var typ 8 år jag och min kompis
Liraren(som avbryter): Nej. Alltså jag menar psykiskt....

Jag orkar inte

För mig är allt poesi

Jag välkomnar dig 2013 med öppna armjävlar!

Vilken press det är. Här ska 2012 sammanfattas och ett självsäkert och peppigt inlägg om hur bra 2013 ska bli skall skrivas. NÄ! Jag är en skön lagom rebellisk brud som gör tvärtom!

Just nu, i denna pressade stund som ska bli det allra FÖRSTA inlägget för 2013, så har jag ingenting att säga om 2012. Och det jag hittills vet om 2013 är att det nya året började med besvikelse. Verkligen, på alla fronter, besvikelse. Det är nästan inte jobbigt, det är mer skrattretande och lite hånfullt som jag drunkar i den här besvikelsen. Men då är jag väl antagligen inte lika hudlös som jag var 2012, vilket är ganska skönt.

Men, när jag nu simmar runt i den här geggan av BESVIKELSE, så jag kan jag ju bara bli positivt överaskad? Är det mitt nya positiva-2013-jag som talar nu kanske ni undrar? Vi får väl se.