Gandalf says

Såg sista HP-filmen för några veckor sen. Jag har ju inte följt filmerna i ordning, vet inte ens om jag sett alla, så min bedömning av filmen känns inte riktigt rättvis. Fast egentligen varför skulle den inte vara det?

Jag har inte så mycket åsikter om kring filmen, jag tyckte inte att den var dålig, den var bra. Jag var mest rädd hela tiden eftersom någonting som verkligen skrämmer mig är när många onda läskiga människor springer i en stor trupp mot en, eller jagar någon. Man ser dem komma upp som små prickar på kullen och växa sig större och större ju närmare dem kommer(nej jag blev inte jagad eller mobbad som barn). Det är därför jag hatar 28 veckor/dagar senare, men mer om dem filmerna sen(jag skriver som om jag tror att jag är en filmrecensent). Iallafall så sprang det många... Onda trupper och jagade, folk? Ja ni ser, jag kan inte allt om Harry och hans vänner. Men en sak i filmen tyckte jag mycket gott om.
Harry Potter dör och kommer till någon slags himmel(?)och frågar Gandalf någonting i stil med "Är detta på riktigt, eller händer allt detta bara i mitt huvud?" varav Gandalf svarar "Såklart händer det i ditt huvud. Men vad är det som säger att det inte kan vara på riktigt för det?"

Jag tror på det. Dem orden stöttar mig starkt. Tack Gandalf.
Nu låter detta kanske som en skön mening, eller en skön pelare för psykiskt störda att luta sig mot. Men nej, det bara är så. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga nu. Men, kanske att jag tror på att leva på riktigt. Och allt är inte alltid på riktigt, men i mitt huvud gör jag det till på riktigt, i mig är allt på riktigt, för mig är det på riktigt, saker och människor är viktiga - för mig, för I mig är allt sant. Ärligt. Fattar ni? Nu är jag förvirrad av mig själv. Ni ska se hur jag sitter här vid datorn och läser om och om vad jag skrivit och rynkar på ögonbrynen, läser det högt för mig själv och ba "Really"? Helt ärligt gör jag det. Nu vet ni. I ÄRLIGHETENs namn speaking så att säga