Teater

Om jag inte skriver ner mina tankar i bloggen. Så finns de inte på samma sätt, eftersom de glöms de bort och försvinner ut och slutar finnas för ingen tänker på de längre.

Vi tycker det är obehagligt när kvinnor bär burka för man ser de inte, det kan vara vemsomhelst, vi tar in människor via utseende och ojoj vad jobbigt det blir.
Men, berättar vi för personen som sitter brevid oss på bussen vad som berör oss? Oftast inte. Om det inte är en nära vän som sitter brevid dig, ha-ha. Men håller allting inne och försöker kompensera med att utrycka oss ytligt istället men det går ju inte. Burkan står för lika mycket som jeansen gör. Den står för lika lite som Chanelkappan. Det går inte. För då försöker vissa kompensera genom kläder och andra inte. Så nu måste vi ta reda på vem som VILL sända ut någonting och sedan ta REDA PÅ vad den vill sända ut genom att analysera en sjal. Det går ju verkligen inte alls.

Igår såg jag monolog på scenskolan och igår kom jag på, varför jag ville vara med och i teatern. För jag;

Jag mår ibland som värst när det gäller teater
Men jag mår också som mest när det gäller teater.

Och om jag inte mår, så är jag ju ingenting och då spelar ingenting någon roll - faktiskt. Faktiskt!

Jag önskar jag var alla världens roller. Jag finns alltså bara när det är föreställning alltså finns jag bara i teatern och alltså består bara mitt liv av teater och alltså är jag bara teatern. Det vill jag. Jag förstår för första gången i mitt liv "vara ett med dig/det". Klyschigt men så är det. Jag vill vara sminket och ljuset och applåderna och skrattet och tvekandet och nervositeten och tröttheten och blommorna och dammet och rekvisitan.

Har jag glömt något nu?
Ni fattar. JAG VILL JAG VILL JAG VILL MER ÄN NÅGON ANNAN VILL.