Kärlek 1

Jag har ju som sagt känt mig relativt lugn nu på senaste tiden(timmen)och medan jag sitter vid datorn och laddar ner skit som eurovision, gaga och gubbmusik på ipoden så tittar jag in lite på mobilen. Börjar rota längst in, bland videoklipp. Och hittar massa.

Hittar en video från rymdstationen där Emil och Amanda ligger i sängen och pratar om sommaren.

Hittar en video på Emil och Hugo som sjunger Lady Gaga i datorsalen, det var innan Emil hoppade av gymnasiumet. Det kanske ni förstod. Eller så gjorde ni inte det och det spelar ju egentligen ingen roll. Det var också precis innan vi i smyg, övernattade i skolan. Blandad skräckförtjusning. Obehag och lycka. Dock Bra folk. Riktigt bra folk.

Hittar en video på Amanda och Theo på tunnelbanan som sjunger en ramsa. Bakfulla en lördagsmorgon. Vinter. Nu har Theo tagit studenten och åker till New York. Bara det. Usch.

Och jag känner bara, HELVETE, vilken jävla jubelidiot jag är som rotade bland mobilens minnen. Mina minnen. Där gick jag hela vintern och skrattade, grät, blev omhändertagen, älskade, tjaffsade, pussades, retades, busade - med så jävla fucking fantastiska människor. Och vad gjorde jag/vi? Jo vi längtade till sommaren.
Nu är jag här. Precis vid starten på en dundersommar. Framför mig har jag följande; Skövde, Grekland, Festival, Andreas landställe, möjligtvis ett teaterläger. Och vad gör jag? Jag inser skönheten, det ljuvt intensa... Nu rabblar jag Lea repliker.

Nejmen allvar. Jag inser hur jävla underbar tvåan var. Känns som att bli mulad av snö, denna sommarkväll. Kanske är det saknaden av Amanda(SOM ÅKTE IGÅR FÖRFAN, IGÅR!)eller min resfeber som talar. Kanske är det bara min inneboende Ånge Sten. Haha. Låter grovt och sorligt. Det är det inte. Jag får bara lätt ångest för allting, för att det typ, går.

Viktiga stunder det här året.

Tågstationen med Hugo. Frysandes i snön åt vi cheeseballs. Eller Hugo åt och jag tittade på och filmade med mobilen för jag ville titta på honom hemma och i spanien.

När Hugo hämtade mig i kyrkbyn ännu en gång på tågstationen en minst lika snöig kväll som sist. Tog mig till slussen.
Och Hugos sätt att LYSSNA mer än vad någon annan människa kan göra. Han snappar upp, tar in, säger något skitbra som han alltid kan. Skrattar HELA tiden. Verkligen hela hela tiden, får alltid ont i magen.
Det har varit underbart att skolka retorik-lektioner med Huggan och låna 15 spänn hit och dit, för att kunna köpa en och annan glass ibland. Ganska ofta.
Men för det mesta har vi varit på de där retorik-lektionerna och haft skitkul och jag har vågat ordbajsa för du satt med största flinet mot mig, längst bak oftast. Vi hade fötterna på bordet och vi hade otroligt snygga kläder en gång. Såg ut som hipsters. Tufft folk det där. Finns massor jag vill skriva som faktiskt är underhållande som jag kan skriva men det kommer bli alldeles för långt och min data har redan börjat lagga. Jag skrev det jag tänkte på nu. Det viktigaste i våran relation har förstås inte handlat om att låna 15 spänn. Eller kanske har det gjort det. Vad fan vet jag. Kan ju alltid fråga Hugo som vet allt.

Amandas rum. Alla gånger. Alla nätter. Äta flingor de nätterna när de smakar så jävla bäst och viska(inte otroligt roliga skämt)- utan ETT, otroligt, roligt, skämt över bordet, som vi utvecklar, i en timme, så som BARA VI KAN GÖRA. Det är sant.
Shit jag är en sådan klen jävel och vill inte skriva mer om Amanda. Det får göras någon annan gång. Det kommer det defintivt. Har det i mig hela tiden. Men det kommer behövas tystnad och lugn och ro om det överhuvudtaget ska funka att skriva någorlunda vettigt om våran relation. Kan inte bara skriva "jag älskar dig, buhuhu" tusen gånger i rad. Vill förklara. Det som nu går att förklaras. Om det går. Aaah, fuck.

På Emils tak. När vi åt glass. Rymdstationen. Hur han lyckas hålla sitt psyke på det plan han gör. Hur jag inte drar ner honom, hur han drar upp mig. Det räcker. Det är det viktigaste med Emil. Han är en utav väldigt få personer i mitt liv som jag inte är rädd för. Eller rättare sagt; jag är inte rädd för att han ska lämna mig. Emil Sabel skänker trygghet till världens otryggaste människa och det är nästan omöjligt. Eller att skänka trygghet är kanske lätt, men att få mig att känna den. Det är en annan sak.

Misstolka inte det här inlägget. Det finns fler männitor i mitt liv som jag älskar och som har påverkat mig och som jag saknar just nu. Dessa ovan, var jag tvungen att skriva om nu, för det låg och bultade i hjärnan och i hjärtat. Jag är fullt medveten om att texten ovan också framstår som jävligt klyschig, och då vill jag påpeka att jag har hållt tillbaka med en drös av kärlek och känslor för att texten inte skulle bli värre. Texten är alltså en snäll och väldigt lugn version av mina känslor just nu. Och det viktigaste, som dödar klyschan. Eller inte dödar, men kanske knäar den i magen. Det är att allting jag har skrivit är sant, på riktigt Och ni - för mig. Jag