Vi åker alla tåget, men vi sitter ju inte i samma vagn. Inte ens i samma tåg. Tågen åker olika vägar. Därför är det så jävla svårt att sitta och säga "utsikten är så jävla fin, ni måste bara se det, öppna era ögon" när alla åker olika vägar. Att göra något sådant och att hoppas på att kunna beröra och att tro på det hela överhuvudtaget, är en sån jävla chansning.
Som vanligt: Vi och de. De spelar i en helt annan liga. Men trots det försöker man nå de.
Det är sådanna chansningar som jag vill våga göra. Eller nej, våga, det gör jag redan, men ORKA genomföra mina chansningar. Det är så jävla svårt, jobbigt och man ger upp efter ett tag när den ena efter den andra vänder bort huvudet, helt ointresserade dumma människor. Enligt mig, dumma då alltså.
Men som sagt - Det är en sådan där fantastisk chansning jag tycker "Lea" är. Därför ser jag så mycket upp till Em och alla andra som medverkar i föreställningen och gör den till just det, en SKITBRA föreställning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar