liffé

Jag har hela mitt liv, oberoende på vilket rum jag varit i, letat efter utvägen. Har knappt hunnit blinka innan jag springer mot exit-skylten.
Jag har, så ofta som jag kunnat, rymt från allt som innebär ansvar eller arbete. I relationer och i obehagliga situationer. Också när det kommer till studier, städande, ansvartagande, beslutstagande och redogöranden. Detta har lett till att när jag nu hamnar i situationer som innebär något av ovanstående, inte kan hantera dem. Ingen nödutgång, bara jag som face:ar mitt problem. Mitt emot står vi varandra som i en boxningsrond och jag kan inte ens ge upp för det är en match som ska börja. Jag kommer bli lika, om inte mer, misshandlad även om jag ger upp. Det är bara försöka slå tillbaka och det ser så jävla larvigt ut när jag gör det men jag gör det.

Jag pluggar, försöker ta ansvar, hinna i tid, inte vara omogen, inte vara oärlig mot mig själv och andra, inte spela spel, inte säga saker jag inte vet någonting om, inte yttra mig om jag inte har en åsikt, inte strunta i saker för det försvinner inte, inte äta godis varje dag, inte strunta i träningen, inte dricka 4 dagar i veckan och försöka. Eftersom detta är första gången jag försöker med saker och ting går det pinsamt dåligt, det är så mycket lättare att ge upp och säga att man VÄLJER att inte göra saker, skiter i det. Men jag har märkt att ingen tjänar på det och jag blir korkad av det.