Full

Ni vet musiken i filmer, glittret, sista scenen, trycket, pulsen, språnget, volymen, passionen - så är aldrig livet. Livet är en jävla UR-dokumentär.
Men jag vill inte att det ska vara så, verkligt. Så jag sveper, sveper och sätter på kwaito smash electro i öronen, har för hög volym och låter det fylla allt jag hör och tittar bara på gatlyktorna på Odengatan en efter en passerar dem så fort jag kan och formar min egen verklighet.
Jag längtar efter magin. Så jag super, jag super mig till magin.