Sjukskriven, uppriven och alldeles alldeles underbart

Det var en gång en ångest som var större än mig själv.

Jag ser att jag undvikit bloggen sedan 4 mars 2014. Snart två år. Kan inte fatta att det gått två år. Att åren går. Så fort. Det är inte bara bloggen jag undvikit de senaste två åren, men att undvika bloggen var väl ett av verktygen för att påbörja beteendet av att undvika mig själv. Smsa mindre. Blogga mindre. Spela teater mindre. För att allt var ett utlopp av mina känslor.

Anledningen att jag gjort saker mindre, är för att jag alltid varit för mycket. Mycket - mindre = lagom. Trodde jag. Så fan heller. Inser att jag kanaliserat ut mina starka känslor genom kreativiteten, skrivandet, genom att agera på en scen, bråka med en snubbe på krogen eller att gråta var och varannan dag. Det sistnämnda har jag inte slutat med. Jag vill säga att jag tidigare har hanterat mina ständigt överväldigande känslor bra, men när jag i efterhand ser tillbaka på de senaste åren så är jag inte lika säker på det.

Under gymnasiet lärde jag mig att dribbla mellan uppgifter och lärare, prata mig ur situationer och lyckades på något sätt att klara av skolan med okej betyg.
Efter gymnasiet pendlade jag mellan halvtids jobb, eftersom ett heltidsjobb är någonting man måste bortprioritera när man som jag, blir trött så lätt och känner så mycket. Saker tar av mig. Människor tar av mig. Varje dag är ett jävla intryck av konstverk. Hur himlen byter färg, hur alla lukter påminner mig om någon situation någon gång, hur människors blickar sätter sig i mig.
Situationer, toner, människor (alla, de på bussen, i skolan, på ica) tar fäste i mig. Jag vet inte hur man filtrerar intryck. Och så på det, alla norm problem - att man är inte tillräckligt av någonting, smal, rik eller lyckad. Måste bli någonting.

Så för att försöka komma ifrån dessa känslostormar så tryckte jag bort de, tappade mig själv, försökte hitta en ny identitet, letade bland alla stereotyper som finns. Svart och svår, fräsch och härlig, yoga-girl. Inser idag att jag måste leva nära mina känslor, acceptera de, känna. Skriva. Spela teater. All form av berättande är ju det jag älskar. Dekius Lack skriver i sin bok "Den buckliga backspegeln" att han VILL LEVA ÄRLIGT MED DÖDEN SOM UTGÅNGSPUNKT. Jag vet inte om han vet vad han menar, eller om jag själv vet det, men jag vill också leva ärligt.

Jag började på en bra skola i höstas där jag studerar TV. Efter en sommar av panikångest attacker, trötthet, gnagande oro och självmedicinering av alkohol, alkohol och alkohol, så tänkte jag att detta var min nystart.
 
Nu sitter jag här, inne på min andra termin, sjukskriven. Att man inte har tagit tag i skit tidigare. Man väntar tills ångesten har fått klättra, hunnit rota sig djupt, riktigt mysa in sig längst in av alla ens lager. Låter den växa och från hypokondri, till tvångstankar, till dödsångest, till ångest, till panikångest till depression. Bom. Tills varken sex, cigg, vänner, socker eller alkohol kan blocka den längre.

Fan. Blir så jävla ledsen. Hur jag går där i skolan med ett hjärta som bultar så hårt, hur jag undrar om det syns på mig? Tror att jag har astma för det känns tungt att andas. Kollar upp det, har inte astma.

Hur fan kan någonting kännas så jävla mycket och inte synas? Väl i skolan. Måste springa ut från klassrummet, uppspärrade ögon och hårda steg, (går jag konstigt? det här måste se helt knäppt ut) in på toan, stänger dörren. Med den kalla väggen mot ryggen sjunker jag ner mot golvet, tårarna rinner, händer i ansiktet som tillhör mig, känner inte mina fucking händer? Adrenalinet i kroppen. Måste hitta känseln, sätter på kranen, först varmt sen iskallt, stoppar händerna under det lilla vattenfallet. Känner knappt vattnet. Vill känna någonting som inte är ångest. Vill dyka ner i ett iskallt hav. Kranens funktion är medelmåttig jämfört med ett iskallt hav.

Och sådär höll det på. Tills det blev nästan varje dag. Lögner om att jag var förkyld, måste gå tidigare, ska på ett möte. Rädslan för att det skulle synas, att bli avslöjad min ångest inför en stor grupp människor. Jag tog ångestdämpande, rökte cigg på balkongen, drack till och med vin innan skoldagen. Tills jag ringde psykiatrin och de tog emot mig och jag satt där hos hon med goda ögon och hulkade

"Jag har sån jävla, jävla, jävla, ångest, jag fattar inte vad som händer, jag är rädd för allt, jag måste klara skolan, jag måste göra det här, och det där, jag vet vad jag vill bli, jag måste prestera, jag orkar inte, jag har svårt att sova, jag gråter nästan varje dag, jag skolkar, jag framstår som lat"

De goda ögonen säger "Det låter som att det är väldigt mycket du borde göra, men hur mycket orkar du egentligen?"

Jag är utmattad. Man ska undvika att skjuta upp sig själv. Ta sina känslor på allvar. Så nu ska jag försöka ta det lungt. Vara hemma ett tag. Gråta ut hos psykologen. Laga mat. Städa. Pussas med min pojkvän. Dricka rödvin med mina vänner. Och framförallt ta tag i mig själv, mina känslor, mina rädslor. Möta de.
Och att skriva ut det här, hjälper mig att tala sanning, inte återvända till lögner och ignorans av psykisk ohälsa.