Till Systrarna Carlheim-Gyllenskiöld (Jävla svårt namn det där)

Jag tänker ungefär 573 tankar varje dag.
Ungefär 5 av dessa tankar är okej. Värda att skriva ner, fina, spännande, Smarta, ibland.

De här 5 tankarna hamnar i min blogg. Om jag klarar av att minnas de. Jag bloggar bara när jag känner att det finns någonting att blogga om.

Så min blogg är en miniatyr av mig själv. En bättre version av mig. Och jag hinner skriva efter att jag tänker. I vanliga fall pratar jag innan jag tänker, men här har man möjlighet att fixa och trixa. Som typ photoshop.

Så min blogg är en del av mig. Eller vissa bra delar av mig. Så nu formas en blogg av mig men jag hoppas att i framtiden kunna formas av bloggen. Mina forna fina delar. Som en gammal bil. Typ?

Det här var lite en förklaring till dig Andrea. Och Becca. Hej på er! Nu får ni läsa

Korv med bröd, Lycka med bröd

Nyss satt jag här och skrev om att det är omöjligt att ta vara på ögonblicken i ens liv. Någon ville ändra min syn kring detta. Eftersom:

Idag efter föreställningen, när jag stod och frös på tekniska och insåg att mitt tåg inte skulle avgå förens om 20 minuter, gick jag och köpte en kokt korv med bröd. Inga konstigheter med det. Bara min favoriträtt - som jag tyckte jag förtjänade då.
Jag hade bara 13 kronor och priset på min FAVVO-RÄTT låg på 15. Men klumpen i magen ställde jag mig framför den kurdiska/turkiska/israeliska/svenska blatten och bad om att få köpa korv för 13 spänn. Denna kurdiska/turkiska/israeliska/svenska blatten och hans kurdiska/israeliska/svenska blatte kompanjoner började förklara för mig hur fina ögon jag hade och hur jag inte visste om det själv, men de skulle minsann övertyga mig och de gav mig massa slängkyssar HEJ VILT. Jag stod bara där och log när jag insåg att jag skulle få min korv tillslut.

Kort därefter sätter jag mig längst ut på tågperrongen och tar min då kanske 4:de tugga på denna korv och tittar ut mot ljusen och rälsen och HORISONTEN. Vad händer då? Vad känner jag då - Om inte - fullständig lycka!! Och som jag tog vara på det. Åh. Det var så underbart.
Där satt jag: miserabel(vet knappt vad ordet betyder), fattig(nästan, snart, ge det några korvar till), ovän med mina nära vänner, singel, stressad, lämnad och olycklig - Och kände lycka. Mmmm. Kände mig som Siri. "Ååååhh".
Hoppas bara det inte var en korv-kick utan en livet-kick.

Alla ord som är stavade i stora bokstäver här ovanför, är ord jag FINNER töntiga.
Och ja, "Töntiga" räknas fortfarande som ett coolt ord.



Och ja Nelly, det är mysigt kommunicera via bloggarna. Låna mig boken när du är färdig.

Till min blogg

Kom just på att jag är tacksam för denna lille bloggens skull - att den inte är en människa. Jag utnyttjar bloggen så otroligt. När bloggar jag i dig? När kommer jag till dig? När ger jag dig tid? När ger jag dig min själ?

När jag mår dåligt. När jag mår dåligt söker jag tröst hos denne lille kamrat. En vän i mörkret. En låda med syre i under vattnet. Äeh.

Så nu vet ni - alla blogginlägg är baserade på depression, frustration, ångest och allmänt nedstämdhet. Fast jag har förstås bloggat då jag mår bra. Säkert för att skryta om mitt fantastiska liv.

Jag kan liksom inte känna fullständig lycka av doftljus, städat rum, bra böcker, jazz, juice och vackra bilder(kul för dig nelly att du lyckas, verkligen. lär mig)för jag tror inte på det. Det är som att ljuga för mig själv. Jag vet ju hur smutsigt livet och inte minst sagt jag själv är. Jag ser ju allt. Inifrån ut. Jag missar inte ett enda ögonblick i mitt liv(eller jo, men sådant får man se eller höra dagen efter av rykten, åh kära alkohol).

Att ta vara på ögonblicken det är en annan sak. Det går inte. Punkt.
Men jag ser allt. Hur romantiskt är det att vara magsjuk? Hur kan niotillfem tycka att livet är vackert HELA tiden? När hon skiter? När hon är bakfull? När SD kommer in i riksdagen?

Vilken jävla fasad. ÅÅh vad jobbigt att må bra.

Jag mår fan så dåligt så jag mår bra.
Tack bloggen. Då fick jag den insikten. Älskar dig.

http://www.youtube.com/watch?v=puSkP3uym5k

den 23 oktober och jag kommer tillbaka, på gott och ont

Fick skjuts hem idag från en föreställning. I bilen satt två, för mig, okända barn. Radion var på och de pratade om al qaida och om barn som hade blivit skadade och dödade(!). Det var så konstigt. Jag tittade på de här barnen i bilen som satt med sina jäkla mc donalds ballonger som de bara "måste ta med sig hem". Alla de där jobbiga ungarna på teater som sitter och gapar, skriker - dem är barnen. I mitt huvud - är dem där fattiga barnen eller de barnen som blir dödade, liksom vuxna. I sitt sätt. De ber inte om mc donalds ballonger och de är inte bortskämda och har dålig humor. Nej, de fattiga barnen är vuxna med små kroppar. De fäller inga tårar över leksaker, för de har större problem. Men det är ju inte så. Det är så konstigt. Samma barn över hela världen, fast med olika förutsättningar. Det känns som att det finns så himla många världar i våran lilla värld.

Det får plats med så mycket, och endå ser jag ingenting.

Förvirrad och ensam i världen-tonåring släpper lite på trycket

Jag vill inte det folk vill att jag ska vilja. Och det med mening. Om någon försöker tvinga mig till någonting kommer jag bli galen. Jag vet det. Jag kommer gråta i fosterställning sedan kommer jag slå sönder ömtåliga saker, såsom; plastglas, sparbössor, hörlurar, lampskärmar och saker. Kom verkligen inte på en sista grej där.

Jag är skit förvirrad och det är verkligen asjobbigt.

Det är så många böcker jag inte läst, så mycket musik jag inte hört, så många killar jag inte kysst(eller).

Vilken vacker estetisk monolog för tonåringar detta blev. Håller mig hårt från att skriva "Fuck you världen".

Jag är ocool också. FAN!

Drömde att Votsalakia blev förstört, Andriano blev en våldtäksman, jag räddade Nellys lillasyster från att drunka. Den enda jag hade var Giorgos som kramade mig och jag KÄNDE verkligen hans kram. Jag var bombsäker på att jag träffade honom på riktigt när jag vaknade. Så är det fortfarande. Så nu är saknaden dämpad för det känns som att vi nyss sågs.

Har inte ätit socker på 2 dagar. Bara det. Wow.

Rysk tågvagn

I helgen var jag hos Emil Sabel i ett rum som ska rivas. Rummet var litet och det var ljusslingor och det stod saker på väggarna och två trasiga tv-apparater i ett och samma rum. Emil är en väldigt God människa, men han är så mycket mer så man glömmer ofta bort hur jävla God han faktiskt är.

Idag på tåget hem började jag och Ana prata med en kvinna på våran vänstra sida(som hade två söta hundar)och en dam på våran högra sida.

Ana - Åh hundarna är så gulliga
Hundkvinna - Ja den ena är slö och den andra är pigg och glad
Jag - Ana, du borde börja jobba på ett hund dagis
Ana - Nej jag för jag skulle bara vilja ta med mig hundarna hem
Jag - Jameh!? Vadå? Man slutar ju inte gå till krogen för att man vill ta med sig alla män hem?
Snällkvinna - Hahahahahahhaha! Åhåh, nej det är sant.

Kändes som att man var i Ryssland på en gammal tågvagn där alla pratar med alla. Åh vilken stämning.
Inte för att jag har åkt gammal tågvagn i Ryssland. Men det kändes som en bra liknelse. Trovärdig. Inte nu längre dock. Men ni fattar.