Mina vänner får dra ett stort lass. Dem får alltid agera familj. Tänk att dem orkar jävla hjältar. Jag hade nog helt seriöst börjat knarka om dem inte fanns. Lol att knarka var det värsta jag kom på

Allt faller

Alla tjatar på mig att jag ska klippa mig. Kan man inte tjata på mig att jag ska göra någonting kul istället, typ tjata er till att jag ska tatuera mig eller gifta mig inom en månad, det är i alla fall roliga utmaningar. Jag vill inte klippa mina toppar. Dem är vilda, vilket dock har förstört dem - ack så symboliskt. Det sliter på en att vara fri! Det sliter men jag kan inte klippa av mina toppar, tänk så ligger det stora möjligheter bakom dessa kluvna toppar, det kanske just är på gång att växa ut guld från dessa. Jag är inte avklippta raka friska toppar. Jag är slitna långa strån som växer fast dem inte ska.
Nä, jag låter skiten växa. Det faller väl av när det inte pallar mera, det gör allt, tillochmed TV4 vet om det och gjorde en serie om det - "Allt faller".

love is in the air, wait what

Folk skriver så mycket om kärleken. "Kärlek är si kärleken är så, kärleken är röd, kärleken är blå. Kärleken är skör, kärleken är flyktig, kärleken är vacker, kärleken gör ont"

Kärleken är - och HÄR vill jag stoppa... Är kärleken? Vad är den? Är den ens? Hur kan man säga vad någonting är när man inte ens vet att det är?

Ragga

Trygga zoner att ragga män på: I feministiska forum. Om de står på min (RÄTT) sida av debatten så att säga.

Jag kan ingenting om integritet, men allt om intimitet - förstå vad det gör med en?

Ni vet om man har öppnad mjölpåse, och så ställer man raskt ner den på valfritt ställe och mjölet högst upp puffas snabbt upp för att sen bara sväva upp, ut och iväg i rummet (och så ser man inte ens var det landar eller var det tog vägen) - så känns det. Typ jag känns så? Eller allt?

: Alltså att jag är mjölet högst upp i påsen, inte det längst ner som är grundat och liksom har en tyngd över sig(stabilt)utan jag är som ligger på toppen. Minsta lilla rörelse i min vardag och jag puffar iväg flyger runt och splittras ut!

Vietnamn?

Sitter bakfull med Nelly i mitt kök och berättar för henne och PR, propaganda och reklam. Nämner att i Vietnam är propaganda inte ett negativ laddat ord (jag försöker att glänsa lite med min kunskap). Ett problem: Jag säger Vietnamn. Namn. Med N i slutet. Och Nelly rättar mig och skrattar och jag tror först hon ljuger? Jag har alltså hela mitt liv trott att det heter Vietnamn. Jag vet inte hur eller varför. Kanske att någon nån gång stavat det fel och det PRÄNTATS in i min hjärna. Konstigt att av alla intryck jag fått i mitt liv att det skulle fastna, jag som annars är så flexibel med tankar och känslor.

Alltså jag är chock (frågade just Nelly, "heter det verkligen Vietnam?").
Föreställ dig att du står med din vän, troligtvis utomhus, kanske i någon park, och du ser ett fint moln och säger "Titta vilket fint moln!" och din vän tittar underligt på dig och rättar dig "mol, menar du väl?". Life changing. Här har en jävla bokstav ryckts ut.

Förstå att jag, fram tills idag, på fullaste allvar trott att det heter "Vietnamn". I en ålder av 20. Jag skäms lika mycket som jag tycker det är kul.

Också: Kul för att jag pluggar journalistik. Jaja, det räcker i alla fall till nyheter24.

Igår natt hade jag legat och halvsovit, ensam och tyst i kanske en timme, men vaknade av att jag hörde mig själv säga "han rinner av mig" och jag sa det liksom högt och ganska tydligt för att i princip ha sovit innan. Efter några sekunders förvirring somnade jag väl om. Konstigt, kul och lite sorligt.