Avsnoppad

Varför bloggar man? Varför är det så svårt att radera bloggen? Och framförallt skrivsuget som bara kommer ibland. Är det uppmärksamhet jag söker? Bekräftelse? Handlar det om att försöka leva upp till någon/något eller helt enkelt att framställa sig själv som någon man vill vara men inte är? Jag ser det hela som att det kommer bli jävligt kul när jag blir större-äldre att se hur jävla skön och omogen jag var. Gha, låt mig alltid förbli avslappnad! (Om jag nu är det). Vilket det känns som ibland. När det gäller vissa saker. Jag är en dramaqueen, men en avslappnad sådan. Men som sagt, minnen lär väl finnas kvar. Jag ska ALDRIG radera denna blogg (och det är praktiskt då jag faktiskt kan ändra bloggnamn om jag får ångest och blir töntig men mitt bloggnamn är hederligt so I should not change it)för jag har då möjligenheten att se hur jag ehm, förändras? Å andra sidan kunde man ju skriva dagbok. Vilket är både mysigare och finare att visa för barnbarnen (+ pålitligare och inte kan raderas av ett knapp-tryck) men WTF nya generationen here we go liksom. Inget mysigt. Allt ska vara modernt och datagjort. Snart kommer internet-samlag komma. OMG jag kom just på det. Nya iden. WOHO jag kommer bli rik. Fast internersex är ju ungefär det. Men ah. Jag ska komma på en ännu mer avancerad version av internetsamlag. Jag känner att det är min plikt. I was born to this shit.

Nu blev det ett långt inlägg på väldigt kort tid så här får ni Juhlin funderingar(stavfel tjohej och svengelska all over, just ikväll, vet ej varför) en torsdagskväll klockan 22:13. Det började snyggt, lite sådär lätt estetiskt, men sen spårade det och blev Juhlin-sexistiskt. Jag får helt enkelt acceptera det. Inget sudding som tidigare nämnt i andra inlägg. No sudding.