Babian kommer till emmaboda. Men inte Hugo. Det fan gör mig så jävla glad och ledsen.

Läser olika texter hit och dit. Läser en text på en blogg och förstår den inte sluddrar(är det ens ett ord?)mig igenom texten, sen läser jag några rader som jag fattar. Börjar om, läser texten igen och fattar nästan allt.

"Här finns alla misstag jag gjort i en lång, lång rad
Alla år jag förlorade för att jag var clownen
Som lät ovetande vampyrer suga ut min själ
Och inte lät dem veta att det gjorde ont

Jag går den långa vägen hem
Med de utrivna bladens bok under armen
Den väger så mycket
Den tynger mig

Men ballongerna håller mig uppe

De utrivna bladens bok
Jag vet inte hur
Men jag tror att det finns
En dokumentförstörare

Jag är på väg hem
Det kommer att göra ont i fötterna
Men
Jag är på väg hem"

Utdrag som bara är awesome. Eller är de ens det? Jag tycker det. Kanske bara för att jag har fattat. Att inte förstå och sedan förstå kan få skit att bli viktigt. Kan det stämma? Åh jag hatar att inte jag bara kommer halvägs på alla jävla tankar. Jag vill orka mer. Tänka, springa, bli kär, vara cool.

London var bra. Som en dröm. En flick-dröm. Gav mig energi. Älskade att ha träningsverk i benen.

Jag fyller år imorgon eller "nu" för klockan är över tolv men den shiten belivar jag inte på.

Jag måste ha träffat de bästa människorna i världen. Hur hände det? Så jävla tacksam är jag. Äntligen är något på riktigt. Peppar peppar, ta i trä.
Jag vet att jag har skrivit det förr. Alltså det där angående pepparet. Peppret?
Nu blir allt skit i texten så jag avslutar. Dramatiskt - ack åh åh