Livet 16 september

Att vara i Grekland är som att vara på ett zoo. Man tycker att djuren är intressanta, annorlunda och vackra, inte helt lätta att sympatisera med, men man dras till dem. Sen är det väldigt sorligt att dem är instängda.

"Jaha, sådant här sitter Julia och tänker på mitt i natten" - säger ni nu, men icke. Detta har jag inskrivet på min mobil sedan lång tid tillbaka. Om 3-4 veckor räknas som långt tid alltså.

Folk lämnar mig. Nej, inte mig, tack och lov. Men folk lämnar landet, en efter en. Amanda, Emilia och Andrea. Christopher har bytt stad. Jag är lagom och mysigt ensam just nu. Har inte mycket för mig faktiskt. Imorgon spelar vi för andra och sista gången, "En uppblåsbar dinosaurie" på boulevard teatern. Efter det ska jag belöna mig med lite vin. Eller öl. Grattis Julia, du orkar med livet. Det är stark tycker jag. Jaha, Tack tack.

Jag vill spela teater. Vacker teater. Jag vill ha ljus, damm, trötta ben, varma öron(jag får varma öron när jag är trött men ändå fylld med energi)text, rörelse, publik, applåder, slutfest.
SLUT