"BAGELS PÅ BRICK LANE"

Hemma från London.
Förstår varför jag inte varit 100& lycklig tidigare i mitt liv. För jag har inte bott på brick lane, i lägenheten med sjalar i taket och lila lampor, ätit bagels varje natt, hånglat på världens finaste balkolng, klistrat fast färgglada prickar på min klänning, dansat med högtalare, sovit med massa människor jag älskar varje natt,druckit glöggvin, sett en miljon snygga killar, sett en miljon kloka människor, sett en miljon saker JAG ÄLSKAR, sjungit från fönstret, sett massa vacker graffiti, mött så många snälla blickar på en och samma gata, velat se så mycket på en och samma gång, energi, inte kunnat sova för jag vill vara vaken, sett världens bästa live-band, sett ett så gulligt barn, dansat i ringdans med okänt folk, blivit kär i allas accent, sett världens vackraste fullgubbe, gått på matmarknad, fått förhansvisning på våren, känt mig fin, mött squatts, mött världens mest inspirerande och levande squattkille, sett kärlek, sett fina folk pussas, fått pussas, känt mig jätte levande varje sekund, levt utan tv och facebook, ätit världens godaste frukost på köksgolv.

Allt detta låter så otroligt klyschigt men jag vet inte hur jag ska förklara detta på ett annat sätt än att skriva av det i massa meningar, jag kan inte förklara magi. Har endast känt den här känslan i Grekland förut.

När jag var i London önskade jag mig ingenting mer, den känslan har jag inte känt innan. Det har alltid funnits mer och mer jag velat ha. Jag trånade inte efter kille eller alkohol eller saker. Nöjd. Annars är jag mina tankar, men i London var jag mina känslor. Kändes som att vara hög lite hela tiden, eller jag kan gissa att det är lite så det känns.

AAaaahh, så vackert och frisk och liksom wow känsla hela tiden.
Var typ andfådd när jag kom hem för att London tog andan ur mig varje fucking sekund