Votsalakia sommrar

Jag tror uppenbarligen för mycket om mig själv. Hur kan jag varje år bli förälskad i en grek. Det finns ju knappt några kvar här? Jag måste skaffa mig självdistans, disciplin och självrespekt! Jag tror jag är så smart och klok och taktisk. Men när en förälskelse intar min kropp tar den över och inte som någonting gott, gud, nej, utan som en demon. Den här lilla ön är liten och jag tror min hjärna anpassar sig och krymper. Min känsla säger just nu: Han. Jag behöver ingenting annat om jag får honom. Jävla idiot jag är.