9:an

Varje fredag hade vi ”fredagsshow”. Det var en klass varje fredag som fick uppträda på den här showen. Och under alla år, alla fredagar, minns jag att jag sjöng. Eller dansade, kanske till och med skämtade? Jag vet inte exakt vad jag gjorde men jag vet att jag gjorde någonting varje gång. Det var betygsatt också. Det gick bara två killar i vår klass och resten var tjejer. Vi tjejer förberrede oss några veckor innan vi visste att det var vår tur att uppträda på fredagshowen. Killarna tyckte inte om att uppträda så dem brukade bära fram mickstativen eller kanske dela ut lappar med ”program-info” på. Jag minns inte riktigt men jag minns att dem var där, i periferin. Det var några tjejer som inte kunde sjunga bra och några som tyckte att det var extremt jobbigt att uppträda framför publik, så dem tjejerna fick träna lite extra med musikläraren. Och dem blyga tjejerna kunde man sätta tillsammans i kör men dem fick också övervinna sin rädsla och sjunga ”bara några rader” framför publiken. Jag minns tjejers röda kinder och darrande röster och tårar efteråt över att dem ”var skitdåliga” men alla andra peppade dem att ”nej du var SUPER duktig se detta som en vinst och du sjöng otroooligt fint, varenda ton var rätt”. Vi fick oftast VG, för att vi försökt och ibland ett MVG men då skulle det vara riktigt bra arrangerat.

Sista veckorna i 9:an ville killarna höja sitt ynka G till ett VG. Dem tänkte sjunga. På en av fredagsshowerna tänkte dem sjunga, dem sjöng någon gammal rocklåt. Folk var spända över att dessa två killar skulle sjunga, det var gulligt och oväntat.

Så på fredagsshowen var salen SMOCKFULL och först trallade vi tjejer på våra melodier och sen var det killarnas tur. Dem sjöng lite i otakt och faktiskt ganska falskt, deras röster var lite för mörka för att nå dem höga tonerna. Dem hade inte scenkänsla och hade inte övat in någon dans, men dem var ju killar så det skulle ju ändå varit konstigt. Med händerna i fickan tryckte dem ut basröster som sjöng någon gammal rock-klassiker. Och när dem var klara

Det började innan sista tonen av låten spelats, innan dem hunnit andas in efter att ha sjungit sista raden – applåder. Applåder som började allra längst fram i rummet, applåder som spred sig som en våg ända längst bak i rummet och ALLA applåderade. Stående ovationer. Tårar i lärares ögon och i våra tjejers. Gallskrik och papperslappar som kastades runt, tjejer som sprang ut på scenen för att krama om dem här killarna som hittat botemedlet mot alla sjukdomar nej jag menar sjungit en gammal rock-klassiker. Det var inget snack om saken, det var MVG och respekt och tjejers blickar dessa två killar i 9:an fick.

Jag och resten av tjejerna uppträdde var tredje månad i ca 3 år. Hur mycket blir det? Orkar inte räkna men det blir massa gånger. Massa gånger som vi stått nervösa, för sminkade och upp-sjungna i ett instrument-rum brevid scenen. Med sånger och dans försökte vi förföra och beröra och bli bekräftade. Vara söta sexiga och duktiga. Det var fan svårt att få ett MVG. Det tycker jag dem borde vetat. Vilka är ”dem” då? Är ”dem” alla dem som aldrig stod upp och applåderade för oss, när vi tjejer sjöng? Är ”dem” killarna som kanske inte förstod innebörden av hur svårt det var att få ett MVG? Är ”dem” killarnas föräldrar som stolta log mot sina söner? Är ”dem” våra egna föräldrar?

Jag vet inte och det är fortfarande mycket kring den här situationen jag fortfarande inte vet. Jag letar efter spår och tecken. Framkallar gamla minnen och bilder för att se om man i någon bild någonstans i bakgrunden ser dem där långsamma missilerna falla över oss likt regn. Jag hittar ingenting, eller så är det missiler på varenda bild bara att jag är immun, jag liksom ser dem inte. För mig är dem osynliga. Det enda jag hörde var smällen. Jag vet inte vilka andra som hörde den, vi pratade aldrig om den. Varken killarna, tjejerna, föräldrarna  eller lärarna. Vi bara gick runt och kände lukten av rök från missilerna. Fick ibland ta extra stora kliv över lik som låg utspridda här och där, folk som inte klarat av smällen, inte pallat och fallit ner till marken. 

Vad kan en missil göra då? Om den inte förgör? Den kan ta synen från en, hörseln, känseln, kapa kroppsdelar. Men om den inte förgör en så har man förhoppningsvis tankarna och känslorna kvar. Och jag har minnet kvar. Det tog ingen, inte ens tiden tog minnet från mig. Och jag minns. Jag minns MVG:et som killarna fick. Och jag minns mycket mer. Men jag vet inte om jag ska berätta. Jag vet inte om missilen tog min talförmåga.