Överkänslighet är ett handikapp

Jag har på den senaste tiden haft och hört många konversationer om 'vad som är viktigt', eller snarare, att 'ingenting är viktigt - egentligen'.

Jaha. Okej, amen då skiter vi i det.

Eller nä, för det kan ju inte lilla jag, som den känslomänniska jag är. Jag testade ett tag att sätta mig in i tänket att ingenting betyder någonting och märkte hur jag gjorde allting sämre (förutom att oroa mig förstås, vilket i viss mån är bra för en 1 hypokondriker 2 ständigt orolig och 3 extremt inbillningssjuk individ) och hur LIVETS FÄRGSKALA blev så mycket mindre.

Tänk om man som förskollärare inte skulle anse någonting vara viktigt? Eller läkare? Eller bara som en vän?

"Lilla lotta står på kanten av en bro och hoppar hopprep, men det gör ju ingenting för INGENTING SPELAR NÅGON ROLL".
Det skulle bli en mycket, mycket mörk och sorgesam eftermiddag.

Det är redan svårt att leva 2014. Att vara överkänslig är ett jävla handikapp. Vardagen blir svår. Gråt inte på jobbet, var stark, ha bra självförtroende, spela svår, var sexig och söt samtidigt och var tuffast. Alla (ja, män också) vill vara den starka affärs-kvinnan som går genom livet med vida byxor och ett fladdrande hår och med huvudet högt. I bakgrunden kanske 'I'm every woman' spelas och man kommer alltid från ett träningspass samtidigt som man alltid är påväg till en kvarters-bar. Ja, du har en bar i ditt kvarter för att du bor SJÄLVKLART i innerstan.

Den människan är man inte utan egentligen så är man någon vars hår inte fladdrar alls, eftersom att det är klistrat mot huvudet pågrund av att det blev fettigt när du använde en mössa i en dag. På en dag blev håret fettigt. En dag.