Deprimerad på sommaren

Sist det var sommar var jag så instängd i min egen ångest, blir så påmind om detta nu när solen kommer fram och skiner så starkt. Deppisar som jag gillar regn, höst och kyla. När vädret tillåter en och till och med kan utnyttjas som anledning till att vara deppig. Hösten är de bästa kulisserna för en deprimerad själ! Gassande värme och sol i ögonen ger mig en känsla av klaustrofobi, dessutom, får jag ångest ÖVER att jag har ångest över sommaren. Liksom vem har det? Alla ÄLSKAR sommaren och jag nickar instämmande med sammanbiten mun och typ tårar i ögonen när ni pratar om hur härligt det är att solen skiner.

Dessutom har mina antidepp gjort så att jag gått upp en massa i vikt, och ja jag är feminist och försöker att inte bry mig pga det är insidan som räknas, men det är så jobbigt. Och att kräva av en kvinna som växt upp i tider där smalhet hyllas och sedan kräva av henne att hon inte ska bry sig och om hon bryr sig, skuldbelägga henne? Det är helt knäppt? Det är som att bo i ett land i flera år utan att lära sig ord från det nya språket? Jag har alltid känt mig helt ok snygg och mitt starka kort har varit mina långa smala ben. Nu känner jag mig ful och ännu mer osugen på en sommar där jag ska bära tunna plagg,
Denna viktuppgång, dessa svettningar och svullenhet får mig att känna mig som att jag lever i en annan kropp. Jag känner liksom inte igen den riktigt? Dessa biverkningar är en påmminelse om att jag faktiskt har förändrats lite för att jag äter antidepp.

Så. Sommaren kommer och jag får vara okej med att dra ner gardinerna, vara okej några extra valkar och försöka att njuta. Sommarregn är ju faktiskt helt magiskt.