Som en soldat

Imorgon: Premiär
Idag: Nackspärr, förkyld.

Hm. Känns skönt. Livets utmaningar. "Hur ska hon nu klara det utan nacke och röst"? Tänkte Gud.
Och imorgon får han se. Och alla andra som har bokat biljetter. Skönt att jag är så lugn och sansad och inte blir nervös.

Men jag vill ju trots allt bli bättre, så jag kokade vatten, fyllde ett glas med salt och bikarbonat och det varma vattnet då. Jag snortade upp vattnet genom näsan för att rensa hela skiten. Kändes som att få en kallsup i havet. Blundade och låtsades att jag var utomlands för en sekund. Tills jag var tvungen att spy, gråta och snora ner hela köket. Fin lördagskväll. Det var skönt.
Eller inte.
Eller jo, det var det fan. Saker jag vet gör mig bättre/friskare/ får mig att må bra. Jag njöt lite av tanken att veta att ALLA BACILLER DÖR NU!!!!!!!!!!!!!!

Hahaha.

Jag borde gå med i en sekt

Jag dras till äldre, korkade, har en skruv lös - män. Jag dras till dem männen, med störst garanti. Och det bästa är ju om jag inte riktigt tycker om de heller, för då blir slaget ännu mindre när jag förlorar dem.

Men det finns ingen garanti på människan. Det finns ingenting i världen som kan bevisa att den här bästa vännen kommer älska dig förevigt. För jag ändras och hon ändras. Det finns inte heller garanti för ny kärlek eller ny vänskap. Det finns en chans, att jag kommer leva ensam och oälskad hela mitt liv. Den chansen finns hos alla.

Men har man någonting säkert är allting lättare. Ett gäng, en syster, en mamma, en bästa vän eller ett jobb.

Jag försöker våldta mig in i andras system och jag kan kräva för mycket. Eller rättare sagt; jag kräver för mycket.
Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva men jag har haft vad jag trott var garantier. Som sedan visade sig vara någonting helt annat. Jag förlorar en 17-årig vänskap. Jag förlorar den roligaste och coolaste snubben i världen. Jag förlorar en avgudning.
Och det är som att jag inte ens vågar öppna mina ögon helt, för är det så, att jag förlorar mer utan att märka det? Hur mycket finns kvar efter vågen? Och vad fan kom vågen i från? Finns det ens en våg eller är det jag? Eller ni?

Jag hänger upp mig på saker. Mikael Persbrandt. Grekland. Killar.
Och på andra saker. Men som jag vet är på riktigt. Men saken är; att jag hänger upp mig. Så förlåt för att jag våldtar er. Men jag lever på er. Mina vackra människor. De som fanns i mitt liv. Men det är skillnad på fjärilar i magen och parasiter på kroppen. Jag är inte en sjukdom som kan ta över människan och dra med mig den i mitt hål. Jag vill vara glad för någons skull men det är svårt. Jag har svårt att känna medglädje. Hur jävla hemskt är inte det? En egoist som vill ha kärlek - det går inte ihop.

Emil åkte till Spanien. Nelly sover inte över hos mig en gång i veckan. Skrattar Amanda alltid med?

Och visst, man FÖRLORAR saker i sitt liv. Det är ingenting konstigt. Jag är 17 år. Jag är inte en skild ensam 45-åring utan karriär eller livslust. Men frågan är; Hur fan skulle jag klara av det?

Jag förlorar saker ibland och det gör du med. Men jag,
Jag rasar med byggnaden.

"Jag vissnar med blomman, dras med - tidvattnet och slocknar med elden" - så hade det kunnat låta om jag inte insåg hur otroligt roligt det lät. Och töntigt. Haha. Åh! MEN HUMORN HAR HON ALLT KVAR, FAN JAG LEVER!

Det känns som att jag förlorar så mycket utan att ens märka det. Älskar ni mig fortfarande?

Till Systrarna Carlheim-Gyllenskiöld (Jävla svårt namn det där)

Jag tänker ungefär 573 tankar varje dag.
Ungefär 5 av dessa tankar är okej. Värda att skriva ner, fina, spännande, Smarta, ibland.

De här 5 tankarna hamnar i min blogg. Om jag klarar av att minnas de. Jag bloggar bara när jag känner att det finns någonting att blogga om.

Så min blogg är en miniatyr av mig själv. En bättre version av mig. Och jag hinner skriva efter att jag tänker. I vanliga fall pratar jag innan jag tänker, men här har man möjlighet att fixa och trixa. Som typ photoshop.

Så min blogg är en del av mig. Eller vissa bra delar av mig. Så nu formas en blogg av mig men jag hoppas att i framtiden kunna formas av bloggen. Mina forna fina delar. Som en gammal bil. Typ?

Det här var lite en förklaring till dig Andrea. Och Becca. Hej på er! Nu får ni läsa

Korv med bröd, Lycka med bröd

Nyss satt jag här och skrev om att det är omöjligt att ta vara på ögonblicken i ens liv. Någon ville ändra min syn kring detta. Eftersom:

Idag efter föreställningen, när jag stod och frös på tekniska och insåg att mitt tåg inte skulle avgå förens om 20 minuter, gick jag och köpte en kokt korv med bröd. Inga konstigheter med det. Bara min favoriträtt - som jag tyckte jag förtjänade då.
Jag hade bara 13 kronor och priset på min FAVVO-RÄTT låg på 15. Men klumpen i magen ställde jag mig framför den kurdiska/turkiska/israeliska/svenska blatten och bad om att få köpa korv för 13 spänn. Denna kurdiska/turkiska/israeliska/svenska blatten och hans kurdiska/israeliska/svenska blatte kompanjoner började förklara för mig hur fina ögon jag hade och hur jag inte visste om det själv, men de skulle minsann övertyga mig och de gav mig massa slängkyssar HEJ VILT. Jag stod bara där och log när jag insåg att jag skulle få min korv tillslut.

Kort därefter sätter jag mig längst ut på tågperrongen och tar min då kanske 4:de tugga på denna korv och tittar ut mot ljusen och rälsen och HORISONTEN. Vad händer då? Vad känner jag då - Om inte - fullständig lycka!! Och som jag tog vara på det. Åh. Det var så underbart.
Där satt jag: miserabel(vet knappt vad ordet betyder), fattig(nästan, snart, ge det några korvar till), ovän med mina nära vänner, singel, stressad, lämnad och olycklig - Och kände lycka. Mmmm. Kände mig som Siri. "Ååååhh".
Hoppas bara det inte var en korv-kick utan en livet-kick.

Alla ord som är stavade i stora bokstäver här ovanför, är ord jag FINNER töntiga.
Och ja, "Töntiga" räknas fortfarande som ett coolt ord.



Och ja Nelly, det är mysigt kommunicera via bloggarna. Låna mig boken när du är färdig.

Till min blogg

Kom just på att jag är tacksam för denna lille bloggens skull - att den inte är en människa. Jag utnyttjar bloggen så otroligt. När bloggar jag i dig? När kommer jag till dig? När ger jag dig tid? När ger jag dig min själ?

När jag mår dåligt. När jag mår dåligt söker jag tröst hos denne lille kamrat. En vän i mörkret. En låda med syre i under vattnet. Äeh.

Så nu vet ni - alla blogginlägg är baserade på depression, frustration, ångest och allmänt nedstämdhet. Fast jag har förstås bloggat då jag mår bra. Säkert för att skryta om mitt fantastiska liv.

Jag kan liksom inte känna fullständig lycka av doftljus, städat rum, bra böcker, jazz, juice och vackra bilder(kul för dig nelly att du lyckas, verkligen. lär mig)för jag tror inte på det. Det är som att ljuga för mig själv. Jag vet ju hur smutsigt livet och inte minst sagt jag själv är. Jag ser ju allt. Inifrån ut. Jag missar inte ett enda ögonblick i mitt liv(eller jo, men sådant får man se eller höra dagen efter av rykten, åh kära alkohol).

Att ta vara på ögonblicken det är en annan sak. Det går inte. Punkt.
Men jag ser allt. Hur romantiskt är det att vara magsjuk? Hur kan niotillfem tycka att livet är vackert HELA tiden? När hon skiter? När hon är bakfull? När SD kommer in i riksdagen?

Vilken jävla fasad. ÅÅh vad jobbigt att må bra.

Jag mår fan så dåligt så jag mår bra.
Tack bloggen. Då fick jag den insikten. Älskar dig.

http://www.youtube.com/watch?v=puSkP3uym5k

den 23 oktober och jag kommer tillbaka, på gott och ont

Fick skjuts hem idag från en föreställning. I bilen satt två, för mig, okända barn. Radion var på och de pratade om al qaida och om barn som hade blivit skadade och dödade(!). Det var så konstigt. Jag tittade på de här barnen i bilen som satt med sina jäkla mc donalds ballonger som de bara "måste ta med sig hem". Alla de där jobbiga ungarna på teater som sitter och gapar, skriker - dem är barnen. I mitt huvud - är dem där fattiga barnen eller de barnen som blir dödade, liksom vuxna. I sitt sätt. De ber inte om mc donalds ballonger och de är inte bortskämda och har dålig humor. Nej, de fattiga barnen är vuxna med små kroppar. De fäller inga tårar över leksaker, för de har större problem. Men det är ju inte så. Det är så konstigt. Samma barn över hela världen, fast med olika förutsättningar. Det känns som att det finns så himla många världar i våran lilla värld.

Det får plats med så mycket, och endå ser jag ingenting.