Sex on fire

Det var en brand på en plats där ett one-night stand jag haft bodde. Jag kände faktiskt en lätt panik när tanken om att han brunnit inne tog över mig. Så jag smsar. Frågar om hans hus brunnit. Han svarar någonting i stil med att så inte var fallet men sött att jag undrat. Sen kommer det, vad jag kallar humorn och vad andra kanske kallar ordspyan, jag börjar berätta om att mitt sms först inte gick att skickas och att jag trodde han var död och att han minnsan skulle sett mig för jag undrade "Ska jag gå på begravningen? Skicka blommor? Och jag tänkte på ALLT VI INTE HANN MED". Ja, jag var faktiskt lite orolig för det hade ju varit hemskt om någonting hänt, döden ÄR hemsk. Nej jag menar inte till hundra procent att det finns saker som jag och mitt forna one-night stand inte hunnit med som vi nu ska göra. Utforska världen tillsammans! Jag har inte just berättat för en man jag knappt känner att jag insett att jag smått älskar honom. Men ironi och sarkasm det är svårt, speciellt via sms. Det är allmänt känt att det är risky business att sms:a ironiskt. Som att skillnaden mellan äkta och oäkta läder eller äkta och oäkta diamant är svår att se. Gränserna är otydliga, suddiga. Men jag leverar ironiskt till nästan alla. Och de som inte förstår ironi tänker jag att men dem måste väl ändå lära sig någon gång och dem kanske lär sig om de sätts på prov lite grann? Det lät ju väldigt egoistiskt, världen ska självklart inte anpassas efter min humor men jag tror det är värt att prova ibland. Så får det eka tyst i sms-inkorgen ett tag, när man satt alla sina kontakter på "prov". Då blir det jävligt tyst....
Någonting som skulle vara väldigt roligt skulle vara om jag nu skrev "För en dag träffar man någon, som fattar, exakt det där man själv tycker är så roligt..." HAHA gud ingen får tro att jag för en sekund skulle vara allvarlig med det där. Så alltså: meningen om att man en dag träffar någon som förstår ironi och blir ens käraste är alltså ETT SKÄMT. Bara enkelt - vissa förstår sarkasm och dem människorna kanske man hänger med lite oftare eller på ett annat sätt bara. Sms:a inte ironiskt till folk om du kan tänka dig svar som uteblir eller att människor tolkar dig på fel sätt. Jag kan dock tänka mig det. Alla gånger.

Vem är människan bakom "forever alone" ansiktet?

Är alltid ensam. Inte ofta själv men alltid ensam.
På bussen, i affären, i skolan, bland mina vänner, på cafeér och till och med under sex. Alla må vara lika ensamma men den enda ensamheten som jag känner närvarandet av är såklart min egen. Eftersom jag är min egen. Vi kan dela på allt från mat till kroppvätskor men aldrig på oss själva. Mina känslor och tankar är inburade i min kropp, man kan nog jämföra det lite med livstid fängelse. Domen är satt och slutet är lagt och som fången så vet känslorna sin plats. Jag tror jag försöker släppa dem fria och dela på dem genom att blotta ut dem på forum som typ den här bloggen?
Jag ser och känner såklart bara av min egen ensamhet. Och du din. Så är vi alla så fint uppradade brevid varandra som lösgodiset i godsishyllorna och tillsammans ser vi så mycket ut men en och en smakar vi bara någonting för en liten stund, den lilla stunden när en käft kommer och tuggar i sig oss.

MEN jag känner mig MER ensam än så! Jag kan nog slå det där, tada, jag känner mig som en av godissorterna i hyllan som ser ut som en vanlig rosa pastill, men när man smakar den smakar den typ korv? Malplace kameleont försöker passa in bland godishyllorna. Ja jävlar där fick jag till det.

Jag tillhör ingen grupp, inte överklassen, inte medelklassen och inte underklassen. Jag tillhör inte pk-människorna(vilka är det ens), inte gangstergängen och inte konstnärerna. Är inte helt svensk men inte heller helt rysk. För uppstoppad, felstoppad eller dumproppad.

Jag tillhör ingen och ingen tillhör mig. Inte ens mina egna känslor är mina förevigt. Mina egna känslor tillhör mig bara för stunden för att sedan bytas ut, exempel: Jag börjar hata saker jag förr älskat - gamla ex, gamla tröjor, forna sidor av mig själv, vissa delar av teatern och gamla vänner.

Har också på något sätt förstått att ingen bransch, inga jobb och ingen människa någonsin riktigt kommer ta emot en med öppna armar. Vi växer och blir stoltare i vårat sociala och privata liv. Svårare att få jobb, svårare att få dejter, svårare att fixa fram snygga kläder. Det är som att utvecklingen är konkurrensen. Konkurrensen växer parallellt med en själv hela tiden. Det är som upplagt för att man aldrig riktigt ska nå toppen. Vi ska alltid stå på tårna och kämpa, för pengar till mat eller en smal midja eller ett A i betyg.

Jag har levt i 20 år

Bakfull i solsken står jag i mitt kök och tuggar hubbabubba och diskar champagneglas från igår. Så borde alla förmiddagar i mitt liv se ut. Nej inte alla. Men många. Jag har fyllt 20 år och det är fantastiskt. Igår kväll samlades alla mina olika vänner hemma hos mig och åt och drack och jag satt nästan bara och tittade på alla mina älskade människor som pratade med varandra. Det var fan nästan som när en mor ser sina barn leka tillsammans eller ta sina första steg rörd in i själen. Jag minns att jag sa till någon "titta på alla dem här!! Dem har jag plockat, så olika, så mycket kvalitet, dem allra bästa människorna är jag vän med FAN JAG ÄR SÅ JÄVLA BRA" - typ så kändes det. Som att gå in i en diamant butik! Mmmmm.
Fick dansa på Berns. Fick en fireball-shot av Oskar Linnros. Var så jävla starstruck. Igårkväll tyckte jag att det var det coolaste som hänt mig. Tycker det idag med. Jag gav honom en recension(ja med ord)han sent ska glömma. Drack allt man kan dricka tror jag? Vin, champagne, öl, whisky, vodka, cider. Jag är inte så bakfull? Konstigt.

Nu har jag tuggat för länge på det här tuggummit för det har tappat både smak och färg. Men så är det typ med allt, vi tappar färgerna, smakerna, det försvinner. Allt tynas hela tiden sakta bort. Som när det blir moln av damm på vägarna när bilarna kör, dammet - först är det där, sen är det inte det längre.

Man får inte straffa sina vänner. Man får bara inte göra det.

Kärlek vid första ögonkastet - ett missförstånd

Jag pratade med Nelly och vi kom fram till att vi använder oss av så överdrivet många ord för att beskriva vad som helst. Och vi förklarar gärna vad vi menar, med olika ord, flera gånger. Det kan väl vara jobbigt för att det tar lång tid och så och alla orkar inte lyssna alltid, MEN - jag tror att det är via ord man kan möta en annan människa som mest, det är orden som hänför och förtrollar(också orden som skapar hat och fördummar)mig i varje fall.
Andra tycker ju att man möts som mest när man tittar in i någons ögon.
Nej. Alltså nej det förstår jag inte. Faktiskt, "kärlek vid första ögonkastet" kan bara vara ett stort jävla missförstånd. Exempel
1 Han kisar
2 Hans kompis står snett bakom dig (därför tror du han(förlåt HANS ÖGON)ler mot dig)
3 Han ler åt dig. Alltså ÅT dig, tycker att du är underhållande i negativ ton
4 Han ler. Han ler tillbaka för att han är artig och du ler mot honom. Inget mer med det.

Vet ni hur MÅNGA gånger jag mött någon och känt att våra ögon möts och att det är kärlek? Många. Många, många gånger... Men det är liksom jag som stirrar in i hans ögon medan han ler(lite förskräckt, jag blandar ihop det med intensivt)och sedan är det faktiskt inget mer med det. Och även om vi sen hånglar är det bara för att båda gillar hångel. Jag FÖRSTÅR inte var människor får in KÄRLEK i denna ekvation. Okej jag förstår, men jag tror bara på att ta det lungt med orden, sina känslor och den ömma själen.

Jag är bakfull idag. Skrev min första tenta i förrigår, tog ett EXTRA tidigt tåg. Tåget gick sönder, jag fick ta taxi till skolan. Stavade ordet "det" med två "t:n" såg det på papperet och orkade inte ändra. Varför?! Skrev tentan på typ en halvtimme för att att stressen från morgonen låg kvar och bultade i kroppen. Svettades. Läste inte ens igenom provet innan jag lämnade in den, var psykiskt klar med den där jävla tentan kvällen innan.

(förutom döden och fan hoppas inte den sluter perspektivet)

Världen ur mitt vackra perspektiv, vem ska ta det ifrån mig

pure löööööööööööve

London är liksom som ett gammalt gammalt ex som man fortfarande har svårt att erkänna att man var kär i. Det var ju inte bra för mig att vara där? Men - Jag saknar London och det blir värre bara jag skriver om det men så är det. London är smutsigt och Sverige är rent men båda är vackra. Rent estetiskt är väl Stockholm VACKRARE men jag älskar att det är lite lidl-varning på mat-affärerna och att london luktar lite salt? Eller peppar? Har tyckt det sen jag var liten och var där. I London finns liksom det superrena, vackra och dyra bara en gata bort från det fula, hippa, sunkiga, och billiga. Det är något med London. Här är det tystare.

Sen när folk pratar om vackra språk kommer alltid franska eller italienska upp. Jag tycker engelska är ett av dem vackraste språken som finns? Spelar ingen roll om det är amerikanska eller brittiska(okej faller mer för dig), men jag tycker att det är så OTROLIGT vackert. Är det underskattat för att det är så vanligt? Typ som att få hångla med mig? Skoja. Men tror faktiskt att det är underskattat, engelskan då.

Jag skulle ju typ gifta mig med New York känns det som. Tror och hoppas vi har en framtid ihop.