LONDON BOKAT

Vem ska bo i london i en månad? Vem? Vem flyttar dit om en månad? Vem? Vem? Vem är så jävla lycklig? Vem ska få leva på pasta och vin och pussa extremt söt kille och få vara med Felice Amanda Andrea och Emilia SAMTIDIGT? Vem ska få uppleva sicken lyx? Vem?

Som sagt, biljetten blev just bokad.
Det pirrar i benen

Draken i mig

Dem säger att "Hoppet är det sista som lämnar människan"
Tvärtom är det med mig, hoppet är det första som lämnar mig och det sista som lämnar mig är min ständiga oro och rädsla och misstänksamhet gentemot allt; livet, drömmar, himmel och jord.

Det hindrar mig inte från att känna lycka, men det kan hindra mig från att hitta lyckan. Jag måste våga, måste våga mera, måste våga tro jag får högsta poäng måste våga flyga till hjärtats alla platser och måste måste våga få vara kär.

Men det är som mamma säger, det är en orolig liten drake som bor i kroppen, måste bara lugna ner den lille där inne. Ta hand om den.

MAT vs KILLE

Jag hade kunnat vara med en av dem hetaste killarna jag mött just nu. Istället valde jag maten. Jag valde att istället sitta och trycka i mig mat, RESTER, efter Niklas födelsedags-middag. Jag har inte ens lusten eller kraften att skriva en skämtsam rad om hur otroligt idiotiskt mitt val var. Det är för jävla uppenbart och sorligt. Det är sånt här mina barn kommer fråga mig om "Mamma, gjorde du någonting speciellt på lördagarna som ung?" mitt hjärta kommer stanna och blicken kommer att gå från stirrig till blickstilla och jag kommer viska "mamma var mycket glad..., seså gå ut och lek"

På kvällen hittar dem mig med uppskurna armar i badet, skumpar runt i öppnade minnen som jag trodde jag låst dörren till för länge sedan. Fan

Öeh London Sverige Kärleken Livet?

Känns som att jag står utanför ringen och tittar på, men trots det, är jag ändå alltid i en fight. Känslan av att alltid vara berred, alltid slå, alltid bli slagen är här. Jag är alltid mitt i en knockout, mitt i ett slag eller mitt i att resa mig. Jag vill bara ta en paus, vandra till omklädningsrummet, skölja av mig, andas. Hur gör jag? Hur lämnar jag matchen utan att lämna mig kvar en bit av mig själv?

Jävlar vad förvirrad man kan vara.

Snickelisnicksnack

"Och du ska göra det med mig! Varför är jag bäst att göra dem där sakerna med? Man kan ju göra allt med mig, flexibel och underbar. Och vet du varför jag tänker gott om mig själv i tider som dessa? Jo därför det finns ingen kille i min närhet som säger tvärtemot"


Som sagt. Pussas inte, eller pussas med snälla killar.

"BAGELS PÅ BRICK LANE"

Hemma från London.
Förstår varför jag inte varit 100& lycklig tidigare i mitt liv. För jag har inte bott på brick lane, i lägenheten med sjalar i taket och lila lampor, ätit bagels varje natt, hånglat på världens finaste balkolng, klistrat fast färgglada prickar på min klänning, dansat med högtalare, sovit med massa människor jag älskar varje natt,druckit glöggvin, sett en miljon snygga killar, sett en miljon kloka människor, sett en miljon saker JAG ÄLSKAR, sjungit från fönstret, sett massa vacker graffiti, mött så många snälla blickar på en och samma gata, velat se så mycket på en och samma gång, energi, inte kunnat sova för jag vill vara vaken, sett världens bästa live-band, sett ett så gulligt barn, dansat i ringdans med okänt folk, blivit kär i allas accent, sett världens vackraste fullgubbe, gått på matmarknad, fått förhansvisning på våren, känt mig fin, mött squatts, mött världens mest inspirerande och levande squattkille, sett kärlek, sett fina folk pussas, fått pussas, känt mig jätte levande varje sekund, levt utan tv och facebook, ätit världens godaste frukost på köksgolv.

Allt detta låter så otroligt klyschigt men jag vet inte hur jag ska förklara detta på ett annat sätt än att skriva av det i massa meningar, jag kan inte förklara magi. Har endast känt den här känslan i Grekland förut.

När jag var i London önskade jag mig ingenting mer, den känslan har jag inte känt innan. Det har alltid funnits mer och mer jag velat ha. Jag trånade inte efter kille eller alkohol eller saker. Nöjd. Annars är jag mina tankar, men i London var jag mina känslor. Kändes som att vara hög lite hela tiden, eller jag kan gissa att det är lite så det känns.

AAaaahh, så vackert och frisk och liksom wow känsla hela tiden.
Var typ andfådd när jag kom hem för att London tog andan ur mig varje fucking sekund

I CAN FINALLY MAKE OUT WITHOUT HURTING YOU

Fuck alltså. Flyger till London imorgon, har resfeber, försöker dölja den genom att städa och steka pannkakor. Förstår verkligen det där "perfekta hustrun" syndromet(japp, döpte det just själv)när frugan egentligen mår piss men städar och ler. Jag är lite samma sort. TRODDE JAG ALDRIG! Att jag skulle vara en sådan.

Men solen skiner, jag klev upp bakis klockan tio för att göra pankiksar till en sovande Johanna. Vad mer? Jo har köpt lårhöga svarta stövlar. Jag. Vad är det för jävla kris jag befinner mig i egentligen kan man ju undra.
Igår natt träffade jag och Johanna på greker ute, vi blir alltid lika lyckliga, lättköpta små grekfans. Vi pratade "grekiska" typ du "hej hur mår du"(allt vi kan)och drack ouzo. Jag vill verkligen lära mig grekiska, har nog aldrig haft en sådan längtan efter att lära mig ett språk.

Saknar redan "jobbet", kan känna en sådan stark längtan ibland att det är läskigt.

Och... Jag kan säga RIP RÄLSEN! Den är borta, uttagen, säkert SPRÄNGD I TUSEN MILJONER BITAR(tänk er alla tandläkare göra det efter varje räls dem tar ut)och min mun är clean. Johanna tyckte jag var fin, jag tyckte jag såg ut som Kenny Starfighter. Dock sa jag fel hela tiden och sa "Jag ser ut som Donny Darko". Alla nickade.


En enkel bild, avslappnad, snackar i telefon, posar lite lätt. Men som sagt. Tänder.