Matens inverkan på mig

Ibland väntar jag med att äta, för att jag vet att när jag väl har ätit så är jag mätt, det finns liksom ingen strävan eller längtan kvar efter någonting. Inga mål(tider) och ingenting att se fram emot. Gud det är ju bara sjukt.

Bedrövad och full?

Klockan slog just 06.58 och för bara några minuter sedan klev jag ut ur taxin. Kvinnan i taxin var underbar, vi pratade mycket hela vägen och bestämde oss för att kapa all skit i våra liv, inte nöja oss med för lite. Så jag gör det. Hoppas hon också gör det. Vandrar runt i mitt lilla tysta kvarter innan jag går in. Klyschigt MEN sant(!) tittar jag upp mot himmelen och säger högt till mig själv "jag klarar mig" och tittar en liten stund till på himmelen för att i samma stund se ett stjärnfall. På riktigt? Detta händer mig. Ibland är det som att universum samarbetar med en och alla bitar alla händelser allting faller i takt. Jag faller med stjärnan, eller, stjärnan med mig. Och då vet jag att det är som min mamma alltid sagt till mig, "lita på att universum tar hand om dig Julia". Universum tar hand om mig, om oss alla

Ugly truth of being a teenage girl chapter 1

"Varför ligger dem med oss om dem inte gillar oss"

Deal

Jag förstår det inte. Jag ser på fantastiska saker. Upplever kärleken och olika landskap. Strider i kamper och skrattar åt bra skämt.
Allt detta i min säng. Framför och via datorn. Lever vi så nu? Tänk om saker slutar hända, fast att man inte märker att dem försvunnit, för att dessa saker överlever tiden genom att fortsätta exsistera i cyberspace... Kärleken kanske sjönk med titanic?
Som att man vid hunger skulle sätta sig och bläddra i en jävla bilder-bok om mat.

Vi bantar istället för att träna, bestället hem mat istället för att laga den och snart cyber-lever vi istället för att leva.

Men jag klagar inte. Det är skönt att allting går så snabbt. Typ att man alltid kan gå in på "kartor" på sin Iphone när man är vilse i Arninge och ska hitta till sin tandläkare. Så det jämnar liksom ut sig - du hittar inte kärleken som sjönk men du hittar alltid till tandkliniken.

Moderliga råd

Jag: Åh har lagt tusen spänn på läkar-besök, 2 tusen på busskort, tusen på läs-glasögon och imorgon ska jag till tandläkaren...
Mamma: Jag kan sätta in lite pengar på ditt konto om du vill...
Jag: Nej alltså GUD det behöver du inte, tack ändå, jag vill mest bara klaga åh... Hittade dock den här tröjjan för 75 kronor, fin va? Och alla killarna i min skola är så snygga och alla är välklädda därborta... Men nej jag väntar på CSN, du behöver inte sätta in några pengar mamma.
Mamma: Jo Julia, du kan inte gå runt i kläder som kostar 50 kronor, du går på universitetet nu, du måste uppgradera dig.

läsa läsa läsa och jag som ville skriva skriva skriva

15 sidor på 3 timmar. 150 sidor kvar.
Verkligen? Gav jag mig in i det här frivilligt? Känns som att vakna bredvid en 50-årig kvinna som menar att "du ville det här igår". Jag minns inte. Men can't blame her hon ler så fint mot mig.

Stadigt?

Att ta studenten är typ som ett break-up. Dagen man tar studenten/gör slut, så är man fylld av känslor, lycklig(för det fina vi haft), ledsen(inte kul att bryta), panikslagen, redo för någonting nytt(så många killar därute så lite tid ;) ), rädd och förvirrad. Sen också att man super sig jävligt full. Klassiskt.

Men själva dagen är okej, för man går inte igenom det ensam, man har sina kompisar som springer ut med en(bokstavligt talat hand i hand) och man har sin partner som är en del av hela "att göra slut" grejen. Gråta i varandras armar, ge tillbaka saker men spara dem "personliga presenterna" och att säga adjö. Det VÄRSTA är dagen efter. Alltså det är så hemskt. Dagen efter är man inte längre i en situation, i att ta studenten eller i att göra slut. Dagen efter är man bara ensam. Så jävla ensam. Och bakfull. Det är hemskt.

Edit: Det där med att man är lycklig efter break-upet kan nog suddas ut för min del. Aldrig varit lycklig vid ett break-up och absolut inte tyckt att jag och min partner delat någonting vackert tillsammans. Jag delar inte vackra saker med ONDA MÄN SOM LÄMNAR MIG, typ så resonerar jag oftast vid avslut.

Jag har hatat avslut och jag har handskats ordentligt med alla sorters avslut sedan studenten. Sommaren 2011 togs så mycket ifrån mig, skolan, vänner som flyttade, min dåvarande pojkvän. Det kändes som att jag hängde löst i universum. Som att någon drog undan mattan under mina fötter. Kändes inte som att jag hade en fast plats eller som att jag var behövd. Eller jo vad säger jag, mina vänner, mina vackra vackra vänner, dem var jag och förblir behövd av. Älskad av. Och sen fick jag ju bli kär igen. Men jag var ändå svävande på ett obehagligt och ofrivilligt sätt, ungefär som att råka få i sig en drog och sedan snedtrippa. Tack vare mina vänner och min familj är jag ÄNTLIGEN så långt borta från ett avslut som möjligt. Vågade mig på att söka journalistik och kom in efter att ha varit 8:onde reserv. Jag är precis i början nu. Imorgon börjar jag alltså plugga att journalistik klockan 09.00. Är rädd. Är rädd att jag ska försova mig varje dag i ett år och missa alla lektioner, att jag inte ska förstå någonting överhuvudtaget, att alla kommer AVSKY MIG eller att jag råkar skjuta läraren. Olika jobbiga situationer som kan uppstå. Men jag har i alla fall, i ett år nu, en fast punkt.

Men okej. Jag försöker det här, vi får se hur det går.