Han var i alla fall jävligt snygg

Så gick jag ut ikväll också, söndagen. Tredje gången gillt? Den sjätte dagen så vilade hon inte.
Och så börjar det, jag, som att spela tv-spel så måste jag klara level 1.
Jag klarar level 1 men det känns som att jag fallit ner 3 levlar. Det är ett starkt obehag över hela situationen. Som att fylla ett glas och det blir tommare ju mer jag häller i och jag sitter där som ett frågetecken. Varför funkar det inte? Jag älskar den hårda miljön, hårda musiken, alkoholen och männen. Det gör jag på riktigt. Men det är någonting som skaver förjävligt. Jag är liksom upprörd över att livet inte är evigt, för kort. Förstår ni då hur kort en kväll är för mig, haha.

Jag är inte ledsen, men jag vet att någonting är fel för jag tar inte ut lurarna på hela vägen hem, KAN INTE stänga av electron, inte på vägen hem, inte hemma, inte när jag skriver och jag lägger mig och somnar med den.

Det roliga med situationer som dessa är att mina önskemål blir helt orimliga och orealistiska, jag vill liksom inte vara på någon plats som jag faktiskt kan vara på, utan jag vill vara i rymden eller i havet eller få flyga. Chanserna känns små.

Och så drack jag på fredagen och lördagen. Har inte druckit på typ två veckor och kände att jag var extra värd det denna helg. Konstigt att man längtar efter att bli berusad. Fast jag tror inte det är det man egentligen längtar efter, jag tror det är någonting helt annat

Folk säger " ta det med en nypa salt" jag tar 3 nypor salt, 4 nypor socker, bullar, godis, läsk...

Sådärja. Nu har jag också bantat i mitt liv. En halv dag gick det. Eller så hård ska jag inte vara mot mig själv, nästan en hel dag klarade jag det faktiskt. Sen sms:ade Sevgi och frågade om hon skulle ta med sig after eight choklad, varav jag svarade att jag bantade och hon frågade om igen om hon alltså skulle ta med sig den, och jag sa att ja det skulle hon. Så så var det med den bantningen.

Men ärligt talat. Fuck det där. Vilka sjuka ideal vi har, sjuka ideal skapar sjuka människor. Jag skäms att jag låter idealen komma åt mig. Vi får inte låta idealen komma åt oss folk. Dem kommer åt oss när vi minst anar det, som att sitta en varm sommarkväll och bara njuta av kvällen, kanske dricka lite rödvin och skratta med vänner - sen vaknar man morgonen efter som ett jävla offer med myggbett överallt, så har myggjävlarna kommit åt en ändå medan man inte märkt det. Det är den ytterst oklara bakfyllan, det chockerande läkarbeskedet, missfallet, det oväntade break-upet och så mycket mer. Det som kommer som en bomb för att förgöra en och slå ut det sista, allt som var en själv.

Så man får ha det i åtanke, inte låta sig styras av idealen och älska sin kropp. Så jävla klyschigt, så jävla sagt och så jävla sant.

Varför jag har jag ej en stadig pojkvän

Mamma är så omedvetet  rolig. Hon satt för några dagar sedan och läste igenom min hemtenta, medan jag sitter brevid och äter(med kniv)ur en nutella burk samtidigt som jag långsamt vräker ur mig lite klagomål. Ett av klagomålen lyder "varför har jag ingen stadig pojkvän?!" men jag får snabbt insikten om varför och säger därför lite skämtsamt "sitter hemma i mitt kök och äter nutella direkt ur burk, det är står nog ganska klart varför jag inte har pojkvän hehe" varpå mamma svarar
 "Ja fast det vet dem inte förens dem har lärt känna dig, för det gör du ju inte dirket på första dejten ellerhur... Så det kan inte vara orsaken."
Tack Mamma. Vad skönt. Då vet jag att det är helt andra saker jag ska arbeta på. Minsta problemet = nutellan.

How and where to sit in a bar

När jag går in på en bar behöver jag min tid att hitta rätt plats. Platsen där man sitter kan komma att betyda mycket under kvällen. Man får inte ha så bråttom här i livet. Tar man första bästa bord, snubbe och utbildning här i livet,  ja då slutar man med en utbildning inom kalkon inseminering med en a-lagare till pojkvän sittandes vid sämsta bordet på Treat. Det håller inte. Då kanske man tänker men vänta på fredagskvällar är det oftast rush i barerna, hur hinner du?? Jo, för att hitta den bästa platsen utan att stressa så placerar jag klokt ut mina vänner/min vän på en plats som so far verkar vara bäst medan jag låtsas att jag går och köper en öl. I själva verket är då på min jakt, efter bästa bordet. Och ja Nelly detta råkade du ut för på Treat sist och det var därför jag kom tillbaka utan öl och med informationen att vi skulle byta bord.

Sex on fire

Det var en brand på en plats där ett one-night stand jag haft bodde. Jag kände faktiskt en lätt panik när tanken om att han brunnit inne tog över mig. Så jag smsar. Frågar om hans hus brunnit. Han svarar någonting i stil med att så inte var fallet men sött att jag undrat. Sen kommer det, vad jag kallar humorn och vad andra kanske kallar ordspyan, jag börjar berätta om att mitt sms först inte gick att skickas och att jag trodde han var död och att han minnsan skulle sett mig för jag undrade "Ska jag gå på begravningen? Skicka blommor? Och jag tänkte på ALLT VI INTE HANN MED". Ja, jag var faktiskt lite orolig för det hade ju varit hemskt om någonting hänt, döden ÄR hemsk. Nej jag menar inte till hundra procent att det finns saker som jag och mitt forna one-night stand inte hunnit med som vi nu ska göra. Utforska världen tillsammans! Jag har inte just berättat för en man jag knappt känner att jag insett att jag smått älskar honom. Men ironi och sarkasm det är svårt, speciellt via sms. Det är allmänt känt att det är risky business att sms:a ironiskt. Som att skillnaden mellan äkta och oäkta läder eller äkta och oäkta diamant är svår att se. Gränserna är otydliga, suddiga. Men jag leverar ironiskt till nästan alla. Och de som inte förstår ironi tänker jag att men dem måste väl ändå lära sig någon gång och dem kanske lär sig om de sätts på prov lite grann? Det lät ju väldigt egoistiskt, världen ska självklart inte anpassas efter min humor men jag tror det är värt att prova ibland. Så får det eka tyst i sms-inkorgen ett tag, när man satt alla sina kontakter på "prov". Då blir det jävligt tyst....
Någonting som skulle vara väldigt roligt skulle vara om jag nu skrev "För en dag träffar man någon, som fattar, exakt det där man själv tycker är så roligt..." HAHA gud ingen får tro att jag för en sekund skulle vara allvarlig med det där. Så alltså: meningen om att man en dag träffar någon som förstår ironi och blir ens käraste är alltså ETT SKÄMT. Bara enkelt - vissa förstår sarkasm och dem människorna kanske man hänger med lite oftare eller på ett annat sätt bara. Sms:a inte ironiskt till folk om du kan tänka dig svar som uteblir eller att människor tolkar dig på fel sätt. Jag kan dock tänka mig det. Alla gånger.

Vem är människan bakom "forever alone" ansiktet?

Är alltid ensam. Inte ofta själv men alltid ensam.
På bussen, i affären, i skolan, bland mina vänner, på cafeér och till och med under sex. Alla må vara lika ensamma men den enda ensamheten som jag känner närvarandet av är såklart min egen. Eftersom jag är min egen. Vi kan dela på allt från mat till kroppvätskor men aldrig på oss själva. Mina känslor och tankar är inburade i min kropp, man kan nog jämföra det lite med livstid fängelse. Domen är satt och slutet är lagt och som fången så vet känslorna sin plats. Jag tror jag försöker släppa dem fria och dela på dem genom att blotta ut dem på forum som typ den här bloggen?
Jag ser och känner såklart bara av min egen ensamhet. Och du din. Så är vi alla så fint uppradade brevid varandra som lösgodiset i godsishyllorna och tillsammans ser vi så mycket ut men en och en smakar vi bara någonting för en liten stund, den lilla stunden när en käft kommer och tuggar i sig oss.

MEN jag känner mig MER ensam än så! Jag kan nog slå det där, tada, jag känner mig som en av godissorterna i hyllan som ser ut som en vanlig rosa pastill, men när man smakar den smakar den typ korv? Malplace kameleont försöker passa in bland godishyllorna. Ja jävlar där fick jag till det.

Jag tillhör ingen grupp, inte överklassen, inte medelklassen och inte underklassen. Jag tillhör inte pk-människorna(vilka är det ens), inte gangstergängen och inte konstnärerna. Är inte helt svensk men inte heller helt rysk. För uppstoppad, felstoppad eller dumproppad.

Jag tillhör ingen och ingen tillhör mig. Inte ens mina egna känslor är mina förevigt. Mina egna känslor tillhör mig bara för stunden för att sedan bytas ut, exempel: Jag börjar hata saker jag förr älskat - gamla ex, gamla tröjor, forna sidor av mig själv, vissa delar av teatern och gamla vänner.

Har också på något sätt förstått att ingen bransch, inga jobb och ingen människa någonsin riktigt kommer ta emot en med öppna armar. Vi växer och blir stoltare i vårat sociala och privata liv. Svårare att få jobb, svårare att få dejter, svårare att fixa fram snygga kläder. Det är som att utvecklingen är konkurrensen. Konkurrensen växer parallellt med en själv hela tiden. Det är som upplagt för att man aldrig riktigt ska nå toppen. Vi ska alltid stå på tårna och kämpa, för pengar till mat eller en smal midja eller ett A i betyg.