Jag vet inte för hur lång tid sen, men jag satt i alla fall bakom Christopher(nej ta det lungt, dettta ska inte bli en kärleksnovell(läs:niotillfem-novell) om hans leverfläckar i ryggen, för dem finns knappt, och jag ska inte romantisera om dammet på hans överkast, och det finns tyvärr)och han gjorde musik på sin dator. Med ryggen mot mig och ansiktet mot datorn och med hörlurar i öronen.
Jag hade inte sådär överdrivet jävla mycket saker att göra så jag la märke till att musiken han skapade flödade ut väldigt högt ur lurarna. Då tänkte jag "Nu är jag en god människa, som räddar, hjälper till och kommer till himmelen" och sa någonting i stil med "Du har för hög musik Christopher, sänk, du kommer få tinitus". Men pojkstackarn hörde mig inte. Så jag låtsades kvävas bakom hans rygg för att se vad som skulle hända om jag, ja, kvävdes. Han märkte ingenting, det skrämde mig. Jag hade kunnat kvävas bakom min pojkväns rygg utan att han räddat mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar