Har kommit hem från Makarska i Kroatien. Är och känner mig sorgsen. Saknar platsen. Men har mina kärlekar här i Sverige. Det känns alltid som att man kommit underfund med någonting viktigt när man varit borta. Sedan efter 3 dagar är allting som vanligt igen, konstigt.
Vi fastnade i Split och fick vänta på planet hem i 7 timmar, eller planet till budapest, väl i budapest fick vi bo på ett 2 stjärnigt hotel, jävla lyx. Alla vi strandsatta(?)flygsatta, icke-flygsatta!!!-människor fick blev som en stor familj. Vi hade dem jobbiga britterna, den tysta bratiga göteborg familjen(varför flög ni till Stockholm?)det schweiziska(?)snygga paret med hett temperament, dem unga paret från lund som reste runt, den äldre herren på hela 87 år, den söta tyska pojken, den ensamma killen, den sympatiske och alltid hoppfulle mannen som skulle till Brasilien, och kvinnan som fyllde år OCH missade sitt bröllop. Och så min familj. Hm.
Det känns som att marken gungar under mina fötter. Jag har inte sovit på två dagar. Jag försökte göra masken på marken när taxin parkerade utanför vårat hus, en dag försent. Jag känner mig vilsen och tänker på tiden som var igår som känns som för jätte länge sedan då jag satt i en varm taxibil med panik-ångest och tittade ut över berg och sol och kände "Jag vet vad livet är och jag vet vad jag vill, livet är vackert".
Nu känner jag mig mest rädd och vilsen och ensam och vad var det jag visste?
Åh hjälp
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar