Poetisk eller patetisk?

Jag ligger i min säng och det är mörkt i mitt rum, min lilla lampa brevid sängen har gått sönder, så det är antingen ljus på eller ljus av, konkret. Utanför mitt rum är det ljust. Jag ligger iallafall i sängen och fokuserar på en ljusstrimla som kommer utifrån som landat på väggen(sorligt om jag nu skulle se rummet som mitt liv, mörkt, men en liten liten ljusstrimla, men nej det ska jag inte! pjuh).

Men jag tycker dock det är så konstigt, för ljusstrimlan är som en liten insikt, eller liksom ett smakprov på någonting helt annat, en kontrast till mörkret. Och jag är som ett mörker(fan, där kom den där jämförelsen trots allt)med massa ljusstrimlor, stjärnfall, regn och åska. Jag jobbar, jag åker tunnelbana hem och ångrar att jag satte mig så att jag behöver åka baklänges, men vågar ändå inte byta plats för det känns som om folk på tåget skulle ta notis om det och analysera om VARFÖR jag byter plats mitt under resan, och när jag väl kommit på att det är en löjlig tanke känns det som om det faktiskt är försent att byta plats nu när jag redan färdats halvägs, och då är det väl ändå konstigt att byta plats...

Jag kommer hem och ser på rapport, kraftigt skalv i Turkiet, en kvinna har förlorat hela sitt hem och sitter på gatan och gråter. Alltså. Vad fan? Ska jag byta säte på tåget VS kvinna förlorat sitt hem. HUR kan dessa två saker få plats i en och samma värld? Jag kan inte ta in mitt eget liv, än mindre andras liv som är så otroligt och nästintill OÄNDLIGT långt bort från mitt eget. Jag skäms och känner mig bortskämd. Men mest av allt förvirrad. Jag skulle på riktigt inte bli chockad om jag fick veta att nyheterna bara var fake, alltid. Skådespelare, stuntmän och fake blod. Nej nej såklart ingen dör i krig och inga barn svälter! För jag kan inte tänka mig det.
Karlsson säger någongång till lillebror "Om du nu kan få in det i din trånga lilla skalle!". Och nej Karlsson. Det kan jag inte. Inte för en sekund.
Jag minns förövrigt att jag tyckte det var skitkul att Karlsson sa sådär, "vilken JÄDRA LINE VA?? Största dissen!".

Jag lever, fysiskt - i en värld. Men jag känner - i och för så många andra. Tusen sinnesstämningar varje minut! Var är jag psykiskt? Jag vet var min kropp är, jag känner benen tryckas mot stolen under mig men jag känner inte vad mina känslor lutar sig mot.

Fan vad poetiskt. Undra om det är en slump att orden "poetisk" och "patetisk" är väldig lika varandra. Poetiska tankar, patetiska känslor - när mitt hus fortfarande står kvar och jag har mat för dagen.