Till mina vänner

Jag hoppas ni inser att jag inte kan somna.

Jag kan inte somna för det fladdrar inuti. För att jag tänker på mina vänner. Det är nedvärderande och otillräckligt att kalla er vänner. Låt oss kalla er mitt skelett. För jag har inte patent på min kropp, jag är inte min kropp, jag tillsammans med er är min kropp. Ni är armar som viftar, ben som går och ögon som ler.
Inga tal eller skrifter är tillräckliga. Jag vill att ni ska vara med alltid. Som brudtärnor, gudmammor och tanter. Och jag är svår och klurig och har otroligt svårt att skaffa och ta in vänner, men ni är dem som förstår DET, inte att ni har "it" utan ni FÖRSTÅR IT och det är det största. Och ni förstår mina känslor, ni kan röra dem känslorna jag har som andra inte ens kan se.

Mina känslor, dem känslorna som ni har lyckats röra, mecka med, möblera om, klappa och omfamna.
Min kärlek till er är på gränsen till smärta för att den är så stark, som ren sprit som gör en bubblig och känslosam och bränns, allt på samma gång och man vet inte om man ska skratta eller gråta när rummet snurrar och man vill tysta ner hjärtat för det skriker!
Som Birk och Ronja i den dimmiga skogen är vi i en dimmig konstig värld, och jag har märkt att jag klarar inte av den ensam. För mycket ångest, känslor och skratt jag måste dela. Och det GÅR när jag är med er, jag funkar. Och precis såsom Birk och Ronja har vi ett snöre mellan oss, som binder oss till varandra trots dimma, london, budapest, grekland och tja allt som kan tänkas finnas omkring dessa snören.

Jag finner inga ord. Jag känner att vi har växt, vi, mitt hår och våran kärlek. Föresten tror jag inte på att växa, jag tror att vi drar upp varandra. En av oss hoppar upp ur brunnen vi befinner oss i drar upp den ena som drar upp den andra osv. Jag kan inte tänka mig att vi ska dö, vår kärlek och kraften mellan oss.

Ni har format mig, krossat mig, byggt upp mig igen, tagit andan ur mig och blåst mig till liv igen. Ni är jag, jag är er, vi ÄR varandra. Amandas vinklar, Johannas godhet, Nellys tanke, Hugos sätt, Ana barndom, Emilias eld, Andreas livlust, Felices känsla, Emils rymd.

Jag älskar er så.
SÅ mycket, FÖR mycket

Vill dedikera detta till
Amanda, Emil, Andrea, Johanna, Ana Felice, Nelly ,Emilia, Hugo
Mitt skelett, mitt skratt, mina ben, mina ögon, mina naglar, min hud, min irritation, min eld, mitt det. Meningen med livet