Hemma

Fan så konstigt detta är. Jag är hemma från en månad i London. Som jag har spenderat mest på brick lane och nothing hill. Med Felice, Amanda, Andrea, Emilia, Harley och David. Bott i en smutsig och katthårig tvåa med 6 andra människor. Sovit 5 stycken i rad på golvet på vita bäddmadrasser, som faktiskt var otroligt sköna. Jag har gjort allt det där typiska en 19 årig svensk tjej gör i London, men för mig var det så speciellt. Jag har hånglat, gått på exklusiva dejter, varit på världens bästa nattklubb, druckit så mycket öl, ätit bagels, aldrig riktigt fallit i djupsömn, varit arg, varit rädd, cyklat i hyde park. Fan jag vet inte, jag vill skriva upp allt för att inte glömma. Gatan utanför(eller grannarna)sover aldrig. Även om jag inte gjorde någonting så hände det saker konstant, en konstutställning här eller massa som dricker öl där. Mycket skönt för lata människor som mig. Nu är jag i täby kyrkby och det är tyst, jag får ansvara för att det ska hända någonting, här ska jag rehaba mig själv nu. Men jag kan inte hjälpa att jag känner mig ledsen. Jag saknar. SAKNAR. Fan det ordet är inte tillräckligt mäktigt jag tänkte liksom SLÅ NER ER MED min mening om hur ont jag har i magen så blev det ett mjäkigt "saknar looondon buhu". Jag undrar om det här är saknad jag känner för isåfall är den känslan skitdålig för min mage, springer på toaletten konstant och vill gråta. Är bara så glad att jag har fått lära känna människor som Harley och David. Båda mycket speciella människor, en galen klädkåt och bara allmänt kåt brittisk ung man som showar off konstant och en väldigt nära jorden kille som jag aldrig trodde jag skulle ha massa gemensamt med och ligga och krama på natten av separationsångest. Jag kommer sakna mina flatmates och mina systrar därborta i London. Höst i London. Ja, jag måste.