JAHAPP

FAN vad jag är förvirrad, jag är mitt i hoppet och vet inte var jag ska landa så jag håller mig uppe genom att klänga på helt obetydelselösa saker som typ lyktstolpar. Ser ni det framför er. Julia hängades i en lyktstolpe och ba VAR FAN SKA JAG LANDA? Jag borde bara landa någonstans för att testa, hur ska jag annars veta var jag vill vara? Men jag är för feg just nu. Jag har liksom aldrig testat att köra fullt ut på en grejj, jag lyssnar alltid på 3 låtar samtidigt, köper olika kläder, byter film efter att ha sett halva, vill bli författare och samtidigt polis, bantar i 2 veckor och hets-äter sedan godis i en vecka, vill flytta till london och grekland och kan inte ens välja eller känna vilken kille jag är kär i. Jag vågar inte! Jag är rädd att mina val ska få mig dödsdömd. Så jag väljer ingenting och allt. Och känner mig dödsdömd. Fan! Känns som att jag inte har någon fast punkt. Fast jo. Mina vänner. Mina älskade vänner. Jag kände mig inte hemma från london förens jag kramade om Johanna. Hennes tunna armar som kramade om mig hårt, lukten av parfym och cigg som luktar trygghet för mig. Min älskade familj som grillar. Nelly som testar mina klänningar och har problem. Mina finaste. Fan vilken kärlek jag känner till dem. Det borde fan lysa mellan oss när jag står nära dem så starkt känner jag för dem. Jag borde göra en jävla massa saker nu. Jag ska istället köpa kartong, superlim och målarfärg och bygga ett litet hus. Vad behöver man mer för att bygga ett dockhus i kartong? Min panik och ångest och ledsamhet är väl bra antar jag, jag skriver ju som en dåre. PEACE!