i Vasilis bil

Åker bil med Vasilis. Han är fin. Vi åker i bergen, han lyssnar på rock och ljuset är orange och vi är omringade av stora gröna buskar, därnere – hav. Och jag tänker att det här inte går att ta på, det här är renare än mig när jag är nyduschad och vackrare än alla klänningar i världen. Grekland lyfter fram en känsla i mig som är så vacker att den gör ont, precis som Laleh på sin konsert. Det känns som att ett ljusrosa, nästintill vitt(typiskt ”för att jag är tjej” men det SER UT SÅ)ljus kliver in, eller skjuts rakt in i mig, och jag känner eller ser ingenting annat än det här ljuset. Vad är det? Lycka? Sorg? Insikt? Om vad? Det är heligt i alla fall, och starkt. Självklart och naket och äkta. Jag tror att folk som är religiösa och känner den här känslan skulle kalla detta för uppenbarelse, att Gud klev in i dem. Jag vet inte om det var Gud, hm. Kanske kärlek, kärleken klev in i mig. Och den är varm och främmande och sorlig.