"C" av Hamadi Khemiri

Jag sitter i min säng, jag kom hem för typ en halvtimme sen. Har försökt att äta för att jag måste men känner ingen hunger, flingorna smakade verkligen papper. Är det jag eller flingorna. Får testa igen imorgon.

Jag vet inte hur jag ska formulera mig eller skriva det här, men jag vet att om jag INTE gör det kommer jag fortsätta tänka på det hela tiden. Inser att jag bloggar för att jag har ett behov av att minnas allting men hjärnan pallar inte det, den blir helt överbelastad och så hamnar jag tillslut här, lille blogg.

Så, jag såg "C" av Hamadi Khemiri med Felice för hon sa att den var "helt fantastisk" så vi ser den, en gång, två gånger, tre gånger, fyra gånger. Nu har jag sett den två dagar i rad, igår och ikväll. Jag har lyckats få med mig Johanna, Sofia, Nelly, Sevgi, Emil och Hugo på olika föreställningar. Dem förstår, hur jävla bra föreställningen är, för vi är samma.

Jag vill försöka beskriva hur ------ den här pjäsen var men det finns inga ord som är så mäktiga. Som jag frågat mig själv tidigare - hur ska jag beskriva magi? Det var någonting jag inte känt förut. Starkt som fan och glittrande. När njutning är så maximal så det nästan över till lidande. Ungefär som när man har sex eller är kär och man står liksom inte ut, det är för mycket, känslor, man är vill leva i känslan föralltid samtidigt som man faktiskt är klart medveten om att det inte varar för evigt. Jag ser pjäsen och är kär och lämnar lokalen dumpad och olycklig och undrar om det var värt det, en vacker kärlekshistoria men som lämnar mig i TOTALT LIDANDE(här överdriver jag lite ironisk då jag inser hur otroligt överdramatisk denna text är, så "totalt lidande" är ironisk sagt med glimten i ögat(fast i hemligthet menar jag det)och med ett skönt leénde efteråt.

När jag berättar detta för Johanna samtidigt som jag säger att jag får panik över att jag inte kan få mer så säger hon "Men han har redan gett dig tillräckligt". Och jag inser att precis som min första pojkvän, så har Hamadi plockat fram känslan, som fanns i mig från början. Det bor en stor jävla lyrisk kärlek i mig. Som jag alltid har rätten till och som tillhör mig. "C" lockar, mutar och drar tillslut ut den här kärleken ur mig. Står i skuld och kommer att vara Hamadi Khemiri evigt tacksam.

Jag frågade Hugo men HUR är det möjligt att han gjort och gör allt detta själv och hur kan han beskriva hela världen på 1,5 timmes föreställning? Hugo säger "Han visar hela världen med små medel, men det är dom som är det stora". Hugo grinade föresten också av pjäsen och jag pekar på honom och ropar "NOW THAT'S WHY I CALL YOU MY BEST FRIEND" efteråt! Skriker dock inte detta på engelska, men det såg bättre ut i skrift.

När jag hämtar ut biljetterna säger hon i kassan "Jasså du igen, hehe, hur många gånger ska du se den här föreställningen?" och jag ler lite skevt.
Jag tackar efter varje föreställning, gråter, skrattar, stammar fram någonting och lämnar brev. Och nu kommer han att läsa ungochdum's manus. Som Rebecca och Fiona skulle ha sagt, "så jävla FETT". Dem hittar verkligen dem där mäktiga orden...