Stadigt?

Att ta studenten är typ som ett break-up. Dagen man tar studenten/gör slut, så är man fylld av känslor, lycklig(för det fina vi haft), ledsen(inte kul att bryta), panikslagen, redo för någonting nytt(så många killar därute så lite tid ;) ), rädd och förvirrad. Sen också att man super sig jävligt full. Klassiskt.

Men själva dagen är okej, för man går inte igenom det ensam, man har sina kompisar som springer ut med en(bokstavligt talat hand i hand) och man har sin partner som är en del av hela "att göra slut" grejen. Gråta i varandras armar, ge tillbaka saker men spara dem "personliga presenterna" och att säga adjö. Det VÄRSTA är dagen efter. Alltså det är så hemskt. Dagen efter är man inte längre i en situation, i att ta studenten eller i att göra slut. Dagen efter är man bara ensam. Så jävla ensam. Och bakfull. Det är hemskt.

Edit: Det där med att man är lycklig efter break-upet kan nog suddas ut för min del. Aldrig varit lycklig vid ett break-up och absolut inte tyckt att jag och min partner delat någonting vackert tillsammans. Jag delar inte vackra saker med ONDA MÄN SOM LÄMNAR MIG, typ så resonerar jag oftast vid avslut.

Jag har hatat avslut och jag har handskats ordentligt med alla sorters avslut sedan studenten. Sommaren 2011 togs så mycket ifrån mig, skolan, vänner som flyttade, min dåvarande pojkvän. Det kändes som att jag hängde löst i universum. Som att någon drog undan mattan under mina fötter. Kändes inte som att jag hade en fast plats eller som att jag var behövd. Eller jo vad säger jag, mina vänner, mina vackra vackra vänner, dem var jag och förblir behövd av. Älskad av. Och sen fick jag ju bli kär igen. Men jag var ändå svävande på ett obehagligt och ofrivilligt sätt, ungefär som att råka få i sig en drog och sedan snedtrippa. Tack vare mina vänner och min familj är jag ÄNTLIGEN så långt borta från ett avslut som möjligt. Vågade mig på att söka journalistik och kom in efter att ha varit 8:onde reserv. Jag är precis i början nu. Imorgon börjar jag alltså plugga att journalistik klockan 09.00. Är rädd. Är rädd att jag ska försova mig varje dag i ett år och missa alla lektioner, att jag inte ska förstå någonting överhuvudtaget, att alla kommer AVSKY MIG eller att jag råkar skjuta läraren. Olika jobbiga situationer som kan uppstå. Men jag har i alla fall, i ett år nu, en fast punkt.

Men okej. Jag försöker det här, vi får se hur det går.