Vem är människan bakom "forever alone" ansiktet?

Är alltid ensam. Inte ofta själv men alltid ensam.
På bussen, i affären, i skolan, bland mina vänner, på cafeér och till och med under sex. Alla må vara lika ensamma men den enda ensamheten som jag känner närvarandet av är såklart min egen. Eftersom jag är min egen. Vi kan dela på allt från mat till kroppvätskor men aldrig på oss själva. Mina känslor och tankar är inburade i min kropp, man kan nog jämföra det lite med livstid fängelse. Domen är satt och slutet är lagt och som fången så vet känslorna sin plats. Jag tror jag försöker släppa dem fria och dela på dem genom att blotta ut dem på forum som typ den här bloggen?
Jag ser och känner såklart bara av min egen ensamhet. Och du din. Så är vi alla så fint uppradade brevid varandra som lösgodiset i godsishyllorna och tillsammans ser vi så mycket ut men en och en smakar vi bara någonting för en liten stund, den lilla stunden när en käft kommer och tuggar i sig oss.

MEN jag känner mig MER ensam än så! Jag kan nog slå det där, tada, jag känner mig som en av godissorterna i hyllan som ser ut som en vanlig rosa pastill, men när man smakar den smakar den typ korv? Malplace kameleont försöker passa in bland godishyllorna. Ja jävlar där fick jag till det.

Jag tillhör ingen grupp, inte överklassen, inte medelklassen och inte underklassen. Jag tillhör inte pk-människorna(vilka är det ens), inte gangstergängen och inte konstnärerna. Är inte helt svensk men inte heller helt rysk. För uppstoppad, felstoppad eller dumproppad.

Jag tillhör ingen och ingen tillhör mig. Inte ens mina egna känslor är mina förevigt. Mina egna känslor tillhör mig bara för stunden för att sedan bytas ut, exempel: Jag börjar hata saker jag förr älskat - gamla ex, gamla tröjor, forna sidor av mig själv, vissa delar av teatern och gamla vänner.

Har också på något sätt förstått att ingen bransch, inga jobb och ingen människa någonsin riktigt kommer ta emot en med öppna armar. Vi växer och blir stoltare i vårat sociala och privata liv. Svårare att få jobb, svårare att få dejter, svårare att fixa fram snygga kläder. Det är som att utvecklingen är konkurrensen. Konkurrensen växer parallellt med en själv hela tiden. Det är som upplagt för att man aldrig riktigt ska nå toppen. Vi ska alltid stå på tårna och kämpa, för pengar till mat eller en smal midja eller ett A i betyg.