Texit

Nästan alla har någonting att säga. Man vill höras och bli lyssnad på, helst: mest av alla också. Vi vill skriva böcker, låtar, artiklar, pjäser, filmmanus, och det är som att kampen att bli lyssnad på är så jävla lång och eländig så när man väl är framme så finns där inga ord, man har typ tappat på de vägen. Som en människa som minsann ska se toppen av det höga berget och klättrar och klättrar och klättrar men när den väl kommer upp har den blivit blind. Står där och känner en vindpust och försöker känna KÄNSLAN av att stå högst upp på det där berget (fast det egentligen känns precis som att stå bredvid en motorväg och känna en vindpust, samma vind, samma kind).

Hoppas att utsikten är bra och mäktig. Hoppas att den här texten är bra och mäktig. Man slutar skriva för sig själv och för andra och skriver för att MAN SKA SKRIVA EN TEXT FOLK SKA LÄSA DEN DET SKA VARA FANTASTISKT ALLA TAS MED STORM slut.
Men skrift är också bland det vackraste som finns. Vi talar med människor som idag inte lever genom deras texter, vi får deras ord. En skrift ger inte evigt liv men den ger ett längre liv. Precis som det här med barn, en förlängning av oss själva. Jag kanske bara vill föreviga mig själv.

Det är någonting så outgrundligt sorligt med det, skrivandet. Vad vill vi ha? Vad söker jag? Varför skriver jag?
Ifrågasättandet av människan bakom alla texter, inte bakom texten.