U2 - one

Haha. Jag har märkt och tänkt på en sak. Nästan alla kan texten till u2's låt "One". Jag märkte det i maj månad inne på seven-eleven, när jag såg Emil ta i från tårna och få det här ansiktuttrycket när ögonbrynen böjs och man ser töntigt ledsen ut samtidigt som man försöker sjunga högt och bra.

Varför kan alla den texten? Vad är grejjen? Är den så känd? Jag kan texten. Varför kan jag den? Varför bryr jag mig?

Till hösten

Jag var nyss ute på en timmes promenad och det var typ det bästa som hänt den här veckan, och då har jag ändå fått den snygga killens nummer.

1 Jag har alltid hatat hösten "deprimerande, mörk och naken" var den för mig. Men hösten tar andan ur mig. Det är nu, precis innan alla löven fallit av och träden blir sådär nakna, som alla löven är sådär starkt gula. Det är som om himlen skulle vara grön för någon vecka, så fantastiskt tycker jag det är att löven ändrar färg. Är det inte det?

2 Jag vandrade längs med en motorväg, vid sidan av motorvägen var det åkrar och det såg så stort och oändligt ut. Jag insåg hur vackert det är med natur som blandas med mindre naturliga saker, typ stora motorvägar och järnvägar. Sådana kontraster. Som en själv.

3 Jag tänkte så mycket utan att det var negativt och jag hade inte tråkigt. Jag är så jäkla lycklig att jag kan ha den relationen till mig själv. Och detta upptäckte jag idag, det finns alltså hopp. Jag är i extas!

4 Fan vad vackert det är med hösten. Har jag sagt det redan? Verkligen? Fan alltså åh så vackert det är. Helt gratis också. Snälla, titta på träden när ni går ut, för snart faller löven och då vet man inte hur man kommer må eller vilken relation man kommer ha med sig själv. Men det är då det.

Poetisk eller patetisk?

Jag ligger i min säng och det är mörkt i mitt rum, min lilla lampa brevid sängen har gått sönder, så det är antingen ljus på eller ljus av, konkret. Utanför mitt rum är det ljust. Jag ligger iallafall i sängen och fokuserar på en ljusstrimla som kommer utifrån som landat på väggen(sorligt om jag nu skulle se rummet som mitt liv, mörkt, men en liten liten ljusstrimla, men nej det ska jag inte! pjuh).

Men jag tycker dock det är så konstigt, för ljusstrimlan är som en liten insikt, eller liksom ett smakprov på någonting helt annat, en kontrast till mörkret. Och jag är som ett mörker(fan, där kom den där jämförelsen trots allt)med massa ljusstrimlor, stjärnfall, regn och åska. Jag jobbar, jag åker tunnelbana hem och ångrar att jag satte mig så att jag behöver åka baklänges, men vågar ändå inte byta plats för det känns som om folk på tåget skulle ta notis om det och analysera om VARFÖR jag byter plats mitt under resan, och när jag väl kommit på att det är en löjlig tanke känns det som om det faktiskt är försent att byta plats nu när jag redan färdats halvägs, och då är det väl ändå konstigt att byta plats...

Jag kommer hem och ser på rapport, kraftigt skalv i Turkiet, en kvinna har förlorat hela sitt hem och sitter på gatan och gråter. Alltså. Vad fan? Ska jag byta säte på tåget VS kvinna förlorat sitt hem. HUR kan dessa två saker få plats i en och samma värld? Jag kan inte ta in mitt eget liv, än mindre andras liv som är så otroligt och nästintill OÄNDLIGT långt bort från mitt eget. Jag skäms och känner mig bortskämd. Men mest av allt förvirrad. Jag skulle på riktigt inte bli chockad om jag fick veta att nyheterna bara var fake, alltid. Skådespelare, stuntmän och fake blod. Nej nej såklart ingen dör i krig och inga barn svälter! För jag kan inte tänka mig det.
Karlsson säger någongång till lillebror "Om du nu kan få in det i din trånga lilla skalle!". Och nej Karlsson. Det kan jag inte. Inte för en sekund.
Jag minns förövrigt att jag tyckte det var skitkul att Karlsson sa sådär, "vilken JÄDRA LINE VA?? Största dissen!".

Jag lever, fysiskt - i en värld. Men jag känner - i och för så många andra. Tusen sinnesstämningar varje minut! Var är jag psykiskt? Jag vet var min kropp är, jag känner benen tryckas mot stolen under mig men jag känner inte vad mina känslor lutar sig mot.

Fan vad poetiskt. Undra om det är en slump att orden "poetisk" och "patetisk" är väldig lika varandra. Poetiska tankar, patetiska känslor - när mitt hus fortfarande står kvar och jag har mat för dagen.

Smaken bode vara som baken, a "sexy bitch"

Vissa bloggare, vissa tjejer, har som dröm att bli en "sexy bitch". Jag menar, man hör ju bara hur nöjd Akon är över att se en "Sexy bitch" och vem vill inte göra Akon nöjd??

Jag tänkte tipsa er om hur ska ni fullfölja denna dröm, jag har nämligen några tips(eftersom det är så många som läser den här bloggen som vill bli just det, - sexiga bitchar).

Självklart måste du ta på dig kläder(inte allt för mycket, ganska lite faktiskt)som förmedlar känslan av "sexy bitch". Här funkar allt från magtröja, jeans som nästan täcker rumpan, klänning med inriktning: kort kroppstrumpa. Ett playboy-tryck. Någonstans. Var som helst. Bara ha det. kisse-katt-tass tatuering vid svanken eller en en kursiv text som formar ordet "Barbie".

Blondt hår. Alltså det är ungefär 50% av en "sexy bitch". Som brunett är det betydligt svårare att lyckas, titta bara på Shakira, till och med hon kör på blondt.

Prata helst inte. Köp en godisklubba att suga på, så blir det lättare att hålla tyst, njuta och vara sexig at the same time. Mycket hett tips!

Smink, parfym, klackskor.

För att detta ska funka ska du helst befinna dig i Rinkeby. Ställen som södertälje, fittja, hässelby och vällingby funkar också bra.
(OJ OJ OJ FÖRDOMARNA SPRUTAR SOM VATTEN UR KRANEN)

Ja. Det var nog det. Får återkomma när mina hjärnceller kommer hem från semestern. Just nu har både dem och min inspiration åkt till Mallis. Saknar dem.

Jag börjar gilla mörkare smaker, beska, sådanna smaker man(jag)inte gillade förut. Alltså, typ, kaffe, tomater, aubeginer osv. Känns som ett bra tecken, growing old and healthy! Matsmaken och killsmaken går lite hand i hand när det gäller utvecklingen, när man var yngre var det sött, enkla och gott som gällde först, typ sockervadd och Justin Bieber. Nu var han inte känd när jag var barn men jag antar att jag hade tyckt att han var skitsöt. Nu gillar jag mer mörka, syrliga, hårda och beska smaker. Ungefär: Kaffe - Mikael Persbrandt.

Fast förövrigt har jag släppt Micke P rejält. Tavlan på honom ligger i en låda. Han är trots allt ett manssvin som dricker(dem där jävla fördomarna alltså)och det är ute det med. Skönt att det också verkar komma med åldern-Smaken som är bättre för en själv alltså.

Människor

Det är så absurt att jag har vänner på lite olika ställen i världen. Det är så sjukt att någon i grekland kan värma mitt hjärta genom att bara skriva några rader via internet. Sjukt att dem kommer till Sverige och jag kommer till dem. Vi reser långt för att träffas. Sjukt att namnet Vasilis gör mig varm i hjärtat när det är en 28 årig grek som jag egentligen bara känt 3 år. Sjukt att jag kan fixa jobb i london tack vare grekland. Sjukt att jag har känt David i 3 år utan att träffas och kommer träffa honom i London. Allt är så jävla konstigt. Är det underbart eller lite patetiskt att folk jag älskar är långt borta? Det kanske gör det lättare för en att älska dem.

Så mycket människor, så mycket ord, så mycket som känns och som jag uppfattar som kärlek.

Barn

Jag drömde att jag födde barn. Två gånger på en natt. Första barnet dog halvvägs ute, benen bröts av. Fyfan. Det var så skört och litet och jag hade sådan fruktansvärd jävla panik. Jag kände så mycket kärlek och ansvar över det livet att jag ville kräkas av ångest. Andra barnet födde jag. Det gick snabbt och kändes så sjukt och allra sjukast; så verkligt.

Vaknar 12. Somnar om, drömmer om att jag tar hand om ett barn, stoppar om det, lägger kuddar runt hela sängen för att det inte ska ramla ner från sängen och skada sig, orolig. Drömmer att jag slåss. Vaknar 14.15. Bara det. Usch.

Saknar barnet som inte finns, som jag drömde om, blev träffad av en sådan känsla inatt jag aldrig känt förut.

Hemmafest på Carins balkong? Eller var tysta och alla som inte röker, kom in istället!

Fan, om man bara kunde slappna av helt någon gång? Jag är så medveten, så otroligt medveten om allt jag gör, varje blick, varje flirt, varje ord, varje rörelse jag gör och framförallt varje tanke jag tänker. Jag tror jag har råkat ta ansvaret för mig själv lite för mycket, jag är liksom min egna psykolog. "Jaha nu tänkte jag såhär, varför, vad betyder det och vad kommer hända pga den tanken"??

Förra fredagen var jag på hemma-fest hos Carin som förövrigt var THE bästa hemma-fest ever. Alltså hemma-fester blir alltid dåliga på något spår, men här var det perfekt mängd av alkohol, tårar, hångel, dans, allt.

Jag kände - Det fest - Det är dags att sätta på sig läppstiftet.


Vi svängde förbi Greenroom för att bli plåtade.


Och här är Maria och jag. Jag. Julia. På fest. Medveten om allt. Shises, jag kommer aldrig kunna släppa mig själv för ens en liten sekund. Men som tur är, så är jag en skön person, så jag är helt okej med att leva med mig själv och min hjärna och mina tankar ett bra tag till. Mig<3


Och juste, Carin hade beställt röda college-muggar och dem spelade öl ping pong. Bara det gör att festen redan var bra liksom. Den såg liksom bra ut. Typ som en snygg kille, man börjar lätt dejta honom för även om han inte är bra ser han bra ut. Sov bland svettiga-kalsong-killar och vaknade och gick till en sjö där svettiga-kalsong-killar badade nakna. Tyckte det var värt att skriva upp för det vill jag faktiskt minnas.

I fredags drack jag öl igen.