Grekland - Smutsen och Lyckan

Grekland var.
Bara var
Det Vackraste.

Det är så fruktansvärt svårt för mig att delvis skriva åäö for jag ar van att skriva sahar, sa jag fortsatter pa det en sista gang. Sedan är det skitsvårt for mig att forklara karleken till Grekland. Jag vet inte ens om det ar karlek. Jag bara kanner sa otroligt mycket nar det galler Grekland. Det ar nog alla sma faktorer som gor hela grejjen. Luften som ar sot. Barnen som springer omkring i kalsonger och ater glass. Damen som jobbar i sin matbutik fran 07.00 - 23.00. Och hennes man hjalper till. Och sonen springer runt i affaren. Hur de vaxer upp. Hur det ar mer karlek an i Sverige men anda sorligt. Hur simpelt det ar. Men vad ar det som sager att simpelt ar fel? Eller vad ar det som sager att det ar simpelt?

Jag och Johanna vaknar klockan 15.00. Drar till Yummie dar Vasilis jobbar. Pratar lite om skit, sedan koper jag med mig pita gyros till Giorgos och mig sjalv. Hoppar over ett staketet som ar mellan Yummie och Heaven bar och plotsligt ar jag inne i Heaven. Ger Gyrosen med korv i till Giorgos och ater min med kott i sjalv. Trots att jag ater det varje dag i 1 manad och 2 dagar ar det LIKA JAVLA GOTT VARJE GANG. Satter mig i baren och dricker en frappe, lyssnar pa skitmusik som tillslut blir bra. Traffar Dimitris som ar den forsta allmanbildade mannen jag mott i Grekland. Han snackar lite historia och berattar om nar jag var i Militaren. Officer var han. Han sa att han satt och drack kaffe hela dagarna. Som sagt, Grekland. Sitta. Dricka kaffe. Prata. Sitta.

Sedan nar det blir kvall aker jag motorcykel i bergen. Det ar for fint. Sedan blaser det sa starkt sa det rinner alltid tarar fran mina ogon. Men undra fan om det inte beror pa resten ocksa. Det ar verkligen for fint. Duschar. Sedan tillbaka. I bergen i solnedgangen KLYSCHA SOM FAN men upplev det sjalv och forsok att anklaga naturen for att vara klyschig. Skulle inte tro det. Det ar verkligen bara vackert och ingen kan saga nagonting annat. Sedan drar man runt i bikini pa kvallen och fryser inte. Jag koper hamtpizza pa nostos, halsar pa Norrmannen. Tar pizzan till Heavenbar och jag och Giorgos delar pa en Mexican pizza. Gar hem och klar pa mig. Jag och Johanna sitter pa balkongen och tittar pa folket som gar nedanfor. Ser turistbussar och undrar om det kanske ar svenskar som kommit. Skriker "YASO" var och varranan minut till Mario eller andra greker som gar nedanfor oss. Vi tar en drink pa balkongen. Havet, gatan, barnen, turisterna - ALLT ar framfor oss. Basta utsikten. Vi sminkar oss och gor massa oviktig skit som var viktig da. Vi drar till heaven igen for drinkar. Nu har Vasilis slutat jobba och sitter med oss. Ibland traffar vi svenskar, danskar, tyskar och hundar. Men mest ar det Vasilis Giorgos och Andriano som ar vara hjartan. Andriano. Haha. Jag har aldrig i mitt liv mott en roligare person. Han bara hade "det". Han var inte speciellt smart eller snall. Han var typ elak haha. Men han hade det som fick mig att skratta HELA TIDEN. Rumansk-grek. Ar dar varje sommar. Sen delade vi pa ol eller breezer. Tequila tequila tequila.

Vi stanger baren vid 3 tiden. Andriano, jag Giorgos och Johanna drar till La campos, bestaller alltid vodka lemon och sitter utanfor for det ar for javla hog musik dar inne. Vi lagger oss pa stranden och snackar, nagra meter bort roker nagra pa. Vem bryr sig. Sen Pythari club. BASTA CLUBEN. Det ar trangt och alla ar dar. Vi dansar och mannen behover ga forbi och de bara maste ta tag i en runt midjan och halla pa. Men det gor liksom igenting. Det blir aldrig mer an sa. De bjuder pa drinkar. Alla olmagarna tar av sig trojjorna och dansar som galningar. MEN, Kl 5 pa morgonen borjar alla Greker dansa Grekisk dans. Musiken byts ut fran typiskt disco skit musik till Grekisk folk musik. Alla dansar. Gamla, unga, foraldrar, barn. Ja, alla utom jag och Hanna. Eftersom vi inte kan Grekisk folkdans. Haha. Men det ar underbart. Det ar sa fint. Du ar grek, jag ar grek, VI ALSKAR VARANDRA. Just pa den punkten blir det lite jobbigt nar det ar sa manga albaner som bor dar. Men som sagt. Grekerna ar bast.

Sen brakar jag lite med Giorgos. JAG HOR INGENTING, VI GAR IN PA ACKEL TOALETTEN! Ser mina roda ogon i spegeln. Skaller. Sen skrattar man for det ar sa javla tontigt. Kram kram. Nej vi ska aldrig mer braka om skitsaker. Bara imorgon kvall och kvallen efter det. Men det loser sig.

Jag Andriano som SJUNGER FOR FULL HALS "EVRIIIII BREEEEF UUUUU TAAAKEEE" Johanna och Giorgos kor bilen till Crepa stallet. Ater Creps med ost och skinka, creps med choklad. Ser solen ga upp. Tar kanske ett morgondopp i mitt fina hav. Sen 7 pa morgonen aker vi till sangen och somnar. Airconditionen ar pa och dampar varme, bakfylla, tja, allt.

Jag och Johanna vaknar klockan 15.00.

Och jag vill gora om allting en gang till. Idag igen.

Nu tar jag upp det här igen. Känns som att jag har gjort det tusen gånger, men det kanske bara är mest i mitt huvud? Vet faktiskt inte. Har nollkoll på mina inlägg. Det är faktiskt skitkul. Att jag inte har koll på mina inlägg då. Och anledningen till att jag inte har koll är för att allt jag tänker, det tänker jag i skrivform, alltså - alla tankar i mitt huvud tänker jag som ett blogginlägg, vilket kanske är därför jag bloggar. Och det är det jag ska ta upp, varför jag bloggar(IGEN)snart.

Första ska jag bara prata lite om längtan.
......................
HAHAHAHHA, gud, jag hoppas för människornas skull som läser, att de förstår ironi. Annars får de bara hemska upplevelser och men för livet.

Men nu måste jag ju avklara detta om längtan trots allt, lite svårt när jag just har gjort narr av jag skriver men skitsamma.

Jag tror iallafall längtan är bättre själva upplevelsen. Jag har oftast roligast på bussen till en fest än på själva festen(WOOW VILKA SKITFESTER ÄR DU PÅÅÅ?? N00B!). Längtar efter folk mer när jag inte träffar de, uppskattar de mer, uppskattar att jag SKA träffa de igen mer - uppskattar allt detta mer än vad jag uppskattar folket och våra möten. Inte alla, men vissa och för det mesta. Uppskattar vägen till allt mest. Vägen till hångel, mat, choklad, teater(inte lika ofta) men ja ni fattar grejjen. Jävligt kul om ni inte skulle göra det nu. Haha. Fan vad korkad man måste vara. För att inte fatta menar jag. Men till saken; Jag tänker ju som sagt så strukturerat i min lilla hjärna, att jag tänker i blogg-inlägg-tankar. Vet inte om det alltid har varit så eller om det blev så sen jag började läsa/blogga själv. Och mina där är det precis som med själva längtan-grejjen. Mina inlägg i huvudet är bättre än när jag väl är där på plats och bloggar. Jag skriver ju ner mina tankar på mobilen men det med bara några fåtal ord, väl vid datorn blir det jävligt lulligt.

Och 3 år senare kom Julia till saken hon skulle tagit upp först. Varför jag bloggar? Och varför vill jag blogga om varför jag bloggar? Ursäktar jag mig? Kanske. Och det ska jag föresten skriva om imorgon för det har jag gått och tänkt på alldeles för länge nu, men som sagt. Bloggandet. Jag har så många inlägg i mitt huvud att jag tror jag måste bli av med de. Sen vill jag lära mig få ner mina tankar på ett bättre sätt än vad jag gör just nu, tror att mina "jobbigaste" blogginlägg tyvärr är mycket baserade på tvångstankar, typ som detta, jag har för mycket i huvudet som det känns som om jag måste skriva ner - typ det jag skrev nyss - och det där. Inlägget blir längre vilket gör mig stressad, men jag vill inte radera något, för det här är ju jag. I och för sig är det jag med mina tvångstankar, vilket är ungefär lika tilldragande som att lägga ut en bild på mig själv när jag spyr. Inte fan gör jag mig till på den bilden och visst är den ärlig som tusan.

Ibland bloggar jag för de som läser. Ibland bloggar jag när jag försöker framställa mig själv som normal, för mig själv och för andra. Ibland bloggar jag för jag har något på hjärnan jag tycker är värt att skriva ner. Men mest bloggar jag för det är så jävla skönt efteråt. Som att få ner alla tvångstankar, alla smarta ideér(haha), alla dumma ideér och alla klagomål på en dator och sen stänga av den och somna gott eller vadfan jag nu väljer att göra efteråt. Ibland är det jobbigt för det blir som ett beroende. Som att jag måste betala räkningen varje månad. Jag kan inte bara sluta. Nu hör det till min vardag. Det är creepy ibland men mestadels lungt.

Förstår mig inte på folk som tycker det är fel med hela bloggandet. Tanken med bloggar är skitbra. Om man vill läsa, kan man läsa. Jag har fått jävligt mycket av att läsa vissa bloggar, klart inte alla, inte ens ofta, men vissa gånger. Och man väljer ju om man vill läsa. Människor skriver och jag kan läsa de. Vissa pekar på massa brister typ "titta hon skrev det där när hon var full, titta hon är för känslig, titta hon spelar någon annan i bloggen" - MEN DET ÄR JU BARA SKITSNYGGT. MÄNSKLIGA BRISTER??? HALLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ?!

Jag vill bli bättre på att formulera mig, kunna blogga utan tvångstankar, kunna visa mina brister, kunna strukturera, kunna skämma ut mig, kunna stava, kunna synas, kunna erkänna att jag vill synas, kunna uttrycka mig på ett snyggt sätt och ha friheten att blogga när jag vill. Därför bloggar jag.

Ursäktar mig

Vimmelmamman stavas Lotta Gray.
När jag kommenterar hennes blogg stavar jag fel på de allra konstigaste ställena.
Jag tror jag blir lite nervös och får prestationsångest av människor jag ser upp till. Haha. Kul.

Kärlek 1

Jag har ju som sagt känt mig relativt lugn nu på senaste tiden(timmen)och medan jag sitter vid datorn och laddar ner skit som eurovision, gaga och gubbmusik på ipoden så tittar jag in lite på mobilen. Börjar rota längst in, bland videoklipp. Och hittar massa.

Hittar en video från rymdstationen där Emil och Amanda ligger i sängen och pratar om sommaren.

Hittar en video på Emil och Hugo som sjunger Lady Gaga i datorsalen, det var innan Emil hoppade av gymnasiumet. Det kanske ni förstod. Eller så gjorde ni inte det och det spelar ju egentligen ingen roll. Det var också precis innan vi i smyg, övernattade i skolan. Blandad skräckförtjusning. Obehag och lycka. Dock Bra folk. Riktigt bra folk.

Hittar en video på Amanda och Theo på tunnelbanan som sjunger en ramsa. Bakfulla en lördagsmorgon. Vinter. Nu har Theo tagit studenten och åker till New York. Bara det. Usch.

Och jag känner bara, HELVETE, vilken jävla jubelidiot jag är som rotade bland mobilens minnen. Mina minnen. Där gick jag hela vintern och skrattade, grät, blev omhändertagen, älskade, tjaffsade, pussades, retades, busade - med så jävla fucking fantastiska människor. Och vad gjorde jag/vi? Jo vi längtade till sommaren.
Nu är jag här. Precis vid starten på en dundersommar. Framför mig har jag följande; Skövde, Grekland, Festival, Andreas landställe, möjligtvis ett teaterläger. Och vad gör jag? Jag inser skönheten, det ljuvt intensa... Nu rabblar jag Lea repliker.

Nejmen allvar. Jag inser hur jävla underbar tvåan var. Känns som att bli mulad av snö, denna sommarkväll. Kanske är det saknaden av Amanda(SOM ÅKTE IGÅR FÖRFAN, IGÅR!)eller min resfeber som talar. Kanske är det bara min inneboende Ånge Sten. Haha. Låter grovt och sorligt. Det är det inte. Jag får bara lätt ångest för allting, för att det typ, går.

Viktiga stunder det här året.

Tågstationen med Hugo. Frysandes i snön åt vi cheeseballs. Eller Hugo åt och jag tittade på och filmade med mobilen för jag ville titta på honom hemma och i spanien.

När Hugo hämtade mig i kyrkbyn ännu en gång på tågstationen en minst lika snöig kväll som sist. Tog mig till slussen.
Och Hugos sätt att LYSSNA mer än vad någon annan människa kan göra. Han snappar upp, tar in, säger något skitbra som han alltid kan. Skrattar HELA tiden. Verkligen hela hela tiden, får alltid ont i magen.
Det har varit underbart att skolka retorik-lektioner med Huggan och låna 15 spänn hit och dit, för att kunna köpa en och annan glass ibland. Ganska ofta.
Men för det mesta har vi varit på de där retorik-lektionerna och haft skitkul och jag har vågat ordbajsa för du satt med största flinet mot mig, längst bak oftast. Vi hade fötterna på bordet och vi hade otroligt snygga kläder en gång. Såg ut som hipsters. Tufft folk det där. Finns massor jag vill skriva som faktiskt är underhållande som jag kan skriva men det kommer bli alldeles för långt och min data har redan börjat lagga. Jag skrev det jag tänkte på nu. Det viktigaste i våran relation har förstås inte handlat om att låna 15 spänn. Eller kanske har det gjort det. Vad fan vet jag. Kan ju alltid fråga Hugo som vet allt.

Amandas rum. Alla gånger. Alla nätter. Äta flingor de nätterna när de smakar så jävla bäst och viska(inte otroligt roliga skämt)- utan ETT, otroligt, roligt, skämt över bordet, som vi utvecklar, i en timme, så som BARA VI KAN GÖRA. Det är sant.
Shit jag är en sådan klen jävel och vill inte skriva mer om Amanda. Det får göras någon annan gång. Det kommer det defintivt. Har det i mig hela tiden. Men det kommer behövas tystnad och lugn och ro om det överhuvudtaget ska funka att skriva någorlunda vettigt om våran relation. Kan inte bara skriva "jag älskar dig, buhuhu" tusen gånger i rad. Vill förklara. Det som nu går att förklaras. Om det går. Aaah, fuck.

På Emils tak. När vi åt glass. Rymdstationen. Hur han lyckas hålla sitt psyke på det plan han gör. Hur jag inte drar ner honom, hur han drar upp mig. Det räcker. Det är det viktigaste med Emil. Han är en utav väldigt få personer i mitt liv som jag inte är rädd för. Eller rättare sagt; jag är inte rädd för att han ska lämna mig. Emil Sabel skänker trygghet till världens otryggaste människa och det är nästan omöjligt. Eller att skänka trygghet är kanske lätt, men att få mig att känna den. Det är en annan sak.

Misstolka inte det här inlägget. Det finns fler männitor i mitt liv som jag älskar och som har påverkat mig och som jag saknar just nu. Dessa ovan, var jag tvungen att skriva om nu, för det låg och bultade i hjärnan och i hjärtat. Jag är fullt medveten om att texten ovan också framstår som jävligt klyschig, och då vill jag påpeka att jag har hållt tillbaka med en drös av kärlek och känslor för att texten inte skulle bli värre. Texten är alltså en snäll och väldigt lugn version av mina känslor just nu. Och det viktigaste, som dödar klyschan. Eller inte dödar, men kanske knäar den i magen. Det är att allting jag har skrivit är sant, på riktigt Och ni - för mig. Jag

reminder

hur stavas det

Tar det lungt ni vet

Igår träffade jag vimmelmamman, Lotta Grey, vid tunnelbanan. Hon gick på och jag gick av. Tog tag i hennes arm som i panik, tittade på henne och hann bara säga något i stil med "Du är så bra".

Jag har fan drömt att jag träffat henne två gånger. I drömmen har jag alltid nämnt att jag tycker hon är en sådan fantastisk mamma, och inte bara för att hon har cancer, utan hon verkar verkligen vara en bra mamma. Hon är igång hela tiden - vimmelmamman. Och jag orkar fan inte ens dra till Ica för att köpa mjölk. Fyfan.

Sitter i mitt rum och äter körsbär. Igårkväll hade jag några farväl att sköta. Det känns bra. Jag är lugnare. Säkert bara "Lunget innan stormen" men äh fan. Måste ta vara på stunderna i mitt liv som inte är så jävla känslomässigt brinnande och igång. Satt på tåget imorse påväg hem. Solen lös och klockan var över åtta. Världens jävla lyckorus. Gorillaz och all annan skit i öronen som är så jävla bra. Världens snyggaste solbrillor. Kände mig tuff. Mådde så jävla bra.
Det är typ det bästa. Sånt.

Känns bra nu. Ta det lungt Julia. Ta det lungt för att du kan, medan du kan.

Tidig morgon med Bridget Jones. Tvåan.

Skäms över att jag prioriterat bort Emil Sabel. När hösten kommer ska jag träffa honom minst en gång i veckan. Om han finns kvar här då.

Jag åker snart till Skövde. Det ska bli kul.

Jag tänker på viktiga människor i mitt liv. Känner mig som en jäkligt gammal människa. Känns som att jag har gått igenom mycket, bara för att det känns som om jag har upplevt den starkaste kärleken. Jag har kommit så långt det går att komma.

Men det är klart att jag inte känner mig färdig, jag nästan väntar hela tiden på att det ska hända. Men det händer hela tiden.

Människorna. Number one. Högst upp och starkast. Föralltid

Hugo och Amanda
Vad kan jag skriva