Att vara i Grekland är som att vara på ett zoo. Man tycker att djuren är intressanta, annorlunda och vackra, inte helt lätta att sympatisera med, men man dras till dem. Sen är det väldigt sorligt att dem är instängda.
"Jaha, sådant här sitter Julia och tänker på mitt i natten" - säger ni nu, men icke. Detta har jag inskrivet på min mobil sedan lång tid tillbaka. Om 3-4 veckor räknas som långt tid alltså.
Folk lämnar mig. Nej, inte mig, tack och lov. Men folk lämnar landet, en efter en. Amanda, Emilia och Andrea. Christopher har bytt stad. Jag är lagom och mysigt ensam just nu. Har inte mycket för mig faktiskt. Imorgon spelar vi för andra och sista gången, "En uppblåsbar dinosaurie" på boulevard teatern. Efter det ska jag belöna mig med lite vin. Eller öl. Grattis Julia, du orkar med livet. Det är stark tycker jag. Jaha, Tack tack.
Jag vill spela teater. Vacker teater. Jag vill ha ljus, damm, trötta ben, varma öron(jag får varma öron när jag är trött men ändå fylld med energi)text, rörelse, publik, applåder, slutfest.
SLUT
torsdag 15 september 2011
tisdag 13 september 2011
Julias tankar om kärleksrelationer och oftast flickors brustna hjärtan
Kärleksrelationer kan betyda allt, men dem ÄR inte allt.
ps. Och nej, det är inget krångel mellan mig och Christopher, det är inte därför jag skriver detta. Det här handlar bara om att det är så jävla jobbigt att varje gång någon får sitt hjärta krossat så rasar hela världen, bara för att det just känns som om personen som krossat det har varit hela ens värld.
Inte rasar hela ens värld för ett krossat revben? Men såfort det handlar om hjärtat dör man psykiskt TROTS att man inte ens är nära döden fysiskt. "Visst gör det ont när hjärtat brister" borde sången låta.
ps. Och nej, det är inget krångel mellan mig och Christopher, det är inte därför jag skriver detta. Det här handlar bara om att det är så jävla jobbigt att varje gång någon får sitt hjärta krossat så rasar hela världen, bara för att det just känns som om personen som krossat det har varit hela ens värld.
Inte rasar hela ens värld för ett krossat revben? Men såfort det handlar om hjärtat dör man psykiskt TROTS att man inte ens är nära döden fysiskt. "Visst gör det ont när hjärtat brister" borde sången låta.
söndag 4 september 2011
Hemma
Okej. Jag orkar egentligen inte men vet att jag måste ta tag i detta och i mitt liv som just nu inte liknar ett liv. Jag kom hem från Grekland igår. Jag har inte orkat blogga, inte ringt någon, varken mina grekvänner jag lovat att ringa eller mina vänner i detta kalla land. Jag orkar inte träffa någon och har sovit hela dagen. Jag har fått Samos-Fever. Pratade om det med Esca. Hon bor där med Stelios som är den bäste och godaste mannen i världshistorian. Hon kommer från Irland, har varit manager för restauranger i London men ville alltid alltid tillbaka till Samos.
Redan här ser ni hur mycket som leder till minnen och text om människor, händelser och det är för mycket. Jag kan inte skriva ner allt. Jag kan bara säga att vänner för livet finns i Votsalakia. Att vakna och se havet och bergen är inte en klyscha, det är terapi för själen. Människor som jobbar nästan dygnet runt och som ändå ler och håller humöret uppe. Människor som säger vad dem tycker även om det ibland kan vara ganska dumt.
Detta skrev Johanna
"Önskar att vi nu satt med vårt Samos sweet wine på balkongen ovanför havet som uppvärmning inför en kväll på heavenbar med spiderman, bestro, jamesbond, Adi som besvarar beställningarna med "Really? Ela re don't make me work" och alla våra älsklingar, för att sedan luta huvudet bak och se tusen stjärnfall i cabens baksäte på väg mot Pythari där vi önskar Mr. Saxobeat och dansar tills knäna går sönder. Fyllekäka banan och chokladcrepes med Crepaguy 1&2, avnjuta bakfyllan på Nostosstranden, se eller spela volleyboll med glada unga Greker, gratis Fredo Cappuccino & aspirin (och ett och annat flörtigt skämt) av Slisk, beställa Grekisk pizza utan lök och dricka vin med Nickos. Sedan vandra hem på gatan, "Geia sou malakie, ti kanis;" se solnedgången från balkongen och åter igen ta fram vårat Samos sweet wine."
Bra summering. Det var det.
Redan här ser ni hur mycket som leder till minnen och text om människor, händelser och det är för mycket. Jag kan inte skriva ner allt. Jag kan bara säga att vänner för livet finns i Votsalakia. Att vakna och se havet och bergen är inte en klyscha, det är terapi för själen. Människor som jobbar nästan dygnet runt och som ändå ler och håller humöret uppe. Människor som säger vad dem tycker även om det ibland kan vara ganska dumt.
Detta skrev Johanna
"Önskar att vi nu satt med vårt Samos sweet wine på balkongen ovanför havet som uppvärmning inför en kväll på heavenbar med spiderman, bestro, jamesbond, Adi som besvarar beställningarna med "Really? Ela re don't make me work" och alla våra älsklingar, för att sedan luta huvudet bak och se tusen stjärnfall i cabens baksäte på väg mot Pythari där vi önskar Mr. Saxobeat och dansar tills knäna går sönder. Fyllekäka banan och chokladcrepes med Crepaguy 1&2, avnjuta bakfyllan på Nostosstranden, se eller spela volleyboll med glada unga Greker, gratis Fredo Cappuccino & aspirin (och ett och annat flörtigt skämt) av Slisk, beställa Grekisk pizza utan lök och dricka vin med Nickos. Sedan vandra hem på gatan, "Geia sou malakie, ti kanis;" se solnedgången från balkongen och åter igen ta fram vårat Samos sweet wine."
Bra summering. Det var det.
söndag 14 augusti 2011
varmt i grekland cp
att försöka stanna tiden, springa bakåt i rulltrappan. Få tillbaka pengarna för en glass jag redan slukat, eller hålla kvar vid håret som jag redan klippt av.
Man kan inte gå tillbaka till affären med en produkt man köpt med originalpris och försöka realisera den. DU var inte där då. Lev med din produkt istället, lev i ditt Nu, inte i någon annans Nu.
Stanna aldrig, fortsätt springa, ner, upp, vänster höger. Var inte rädd om du är vilse i skogen, se dig omkring och andas. Rymm inte till radhusen du ser utanför skogsbranten, våga stanna kvar. Våga vara ensam. Gråt inte för att du är ensam, bortvald, bortplockad, utanför, maktlös, tom, svag, galen, fel, ond.
Universum tar hand om dig. Om oss alla.
Det gör så jävla ont att leva. Det gör verkligen det. Ibland och för vissa. Men det räknas. Det är en klaustrofobisk känsla att inse att man aldrig kan rymma ifrån sig själv, sin klokhet, sin dumhet eller sina tankar. Känslor samlade i en liten kropp som lever och gör mig levande, som är mitt liv. Jag är ingenting utan mina känslor eller tankar. Det enda som skiljer människan åt, är varken hårfärg, längd, eller rörelse. Det är känsla, tankar, lycka, sorg. Alla har vi kroppar. Och inuti? Vet ingenting. Vi försöker plocka bort insida på folk och bygga på utsida. Bröst, läppar, hår check check check. Tankar, sorg, förvirring, bort bort bort. Bort med skiten. Ta bort det via piller eller psykolog. Likt barbiedockan, man vill kunna bryta henne itu, isär och intu finna: Ingenting. För att slippa försöka lösa gåtan. Och för att slippa lösa gåtan. Vi vill inte ha svar, inga besked. Herregud.
Vem bestämde var gränsen mellan galen och normal går? Om det nu är så många som är galna, varför är det fel? Kanske är det mer normalt att vara galen? Och om det är vanligare är inte då det mer normalt? Kanske är dem ”galna” normala eller dem ”normala” galna. Kanske är vi alla olika men väljer att kategorisera oss, lägga oss i fack. Anpassar oss för att hamna i ett fack. Och passar man inte in i något fack finns det ”Rester”-facket som döptes om till ”galna”-facket. Är alla vi inte kan lista ut galna?
Vissa förstår det. Resten försöker lista ut livet via papper, via status, via utseende. Och dem tror faktiskt på att dem är så smarta i deras små kroppar. Instängda i sin egen dumhet med tron om att vara smarta. Ironiskt. Att vara klok syns inte alltid. Kanske blir din vishet aldrig upptäckt av någon annan än dig själv, men det gör dig inte mindre smart och det är mer värt än att få det på papper. Att få reda på att du smart via papper är bara siffra på papper. Du föddes med din IQ, du föddes som Jude, du föddes vacker - visst kan du vara stolt över sådana saker och folk är verkligen det också. Men på vilket sätt har DU åstadkommit någon av dessa saker själv? På vilket sätt har du känt smärta och på vilket sätt har din kropp och själ fått kämpa för att ha hög IQ, vara vacker eller jude? Hur kan det göra dig mer värd än mig. Hur kan mina tankar, mina ord, min sorg, min vishet och min kärlek inte räknas? I vissa fall inte ens betyda något? När den är hela min värld? Och tro mig. Vi med ”detet” i våra tankar, dygnet runt, vi har kämpat. Lika mycket som för att få ett diplom, ett stipendium. Varje dag är en kamp, antingen för att få andra att förstå, för vi förstår oss på andra. Att förstå men att inte bli förstådd är hemskt. Ibland kämpar man för att uppnå någon sorts normalitet, varför? Den delen av en som inte är normal är unik, den gör dig unik. Men man vågar inte använda den för att man har hört att det kan leda till galenskap och ångest. Så istället kämpar man med att döda den delen av en själv. Den allra vackraste kristallen i våran själ går åt spillo. Antingen finns den inte där och om den finns där så försöker vi radera den. Våran generation handlar inte om utveckling och framtid. Våran generation kämpar för någon sorts bakveckling, inuti. Vår generation har släppt fokus på människan och fokuset har landat materealismen. Jag tror inte på galenskap. Jag tror på ett utanförskap.
Man kan inte gå tillbaka till affären med en produkt man köpt med originalpris och försöka realisera den. DU var inte där då. Lev med din produkt istället, lev i ditt Nu, inte i någon annans Nu.
Stanna aldrig, fortsätt springa, ner, upp, vänster höger. Var inte rädd om du är vilse i skogen, se dig omkring och andas. Rymm inte till radhusen du ser utanför skogsbranten, våga stanna kvar. Våga vara ensam. Gråt inte för att du är ensam, bortvald, bortplockad, utanför, maktlös, tom, svag, galen, fel, ond.
Universum tar hand om dig. Om oss alla.
Det gör så jävla ont att leva. Det gör verkligen det. Ibland och för vissa. Men det räknas. Det är en klaustrofobisk känsla att inse att man aldrig kan rymma ifrån sig själv, sin klokhet, sin dumhet eller sina tankar. Känslor samlade i en liten kropp som lever och gör mig levande, som är mitt liv. Jag är ingenting utan mina känslor eller tankar. Det enda som skiljer människan åt, är varken hårfärg, längd, eller rörelse. Det är känsla, tankar, lycka, sorg. Alla har vi kroppar. Och inuti? Vet ingenting. Vi försöker plocka bort insida på folk och bygga på utsida. Bröst, läppar, hår check check check. Tankar, sorg, förvirring, bort bort bort. Bort med skiten. Ta bort det via piller eller psykolog. Likt barbiedockan, man vill kunna bryta henne itu, isär och intu finna: Ingenting. För att slippa försöka lösa gåtan. Och för att slippa lösa gåtan. Vi vill inte ha svar, inga besked. Herregud.
Vem bestämde var gränsen mellan galen och normal går? Om det nu är så många som är galna, varför är det fel? Kanske är det mer normalt att vara galen? Och om det är vanligare är inte då det mer normalt? Kanske är dem ”galna” normala eller dem ”normala” galna. Kanske är vi alla olika men väljer att kategorisera oss, lägga oss i fack. Anpassar oss för att hamna i ett fack. Och passar man inte in i något fack finns det ”Rester”-facket som döptes om till ”galna”-facket. Är alla vi inte kan lista ut galna?
Vissa förstår det. Resten försöker lista ut livet via papper, via status, via utseende. Och dem tror faktiskt på att dem är så smarta i deras små kroppar. Instängda i sin egen dumhet med tron om att vara smarta. Ironiskt. Att vara klok syns inte alltid. Kanske blir din vishet aldrig upptäckt av någon annan än dig själv, men det gör dig inte mindre smart och det är mer värt än att få det på papper. Att få reda på att du smart via papper är bara siffra på papper. Du föddes med din IQ, du föddes som Jude, du föddes vacker - visst kan du vara stolt över sådana saker och folk är verkligen det också. Men på vilket sätt har DU åstadkommit någon av dessa saker själv? På vilket sätt har du känt smärta och på vilket sätt har din kropp och själ fått kämpa för att ha hög IQ, vara vacker eller jude? Hur kan det göra dig mer värd än mig. Hur kan mina tankar, mina ord, min sorg, min vishet och min kärlek inte räknas? I vissa fall inte ens betyda något? När den är hela min värld? Och tro mig. Vi med ”detet” i våra tankar, dygnet runt, vi har kämpat. Lika mycket som för att få ett diplom, ett stipendium. Varje dag är en kamp, antingen för att få andra att förstå, för vi förstår oss på andra. Att förstå men att inte bli förstådd är hemskt. Ibland kämpar man för att uppnå någon sorts normalitet, varför? Den delen av en som inte är normal är unik, den gör dig unik. Men man vågar inte använda den för att man har hört att det kan leda till galenskap och ångest. Så istället kämpar man med att döda den delen av en själv. Den allra vackraste kristallen i våran själ går åt spillo. Antingen finns den inte där och om den finns där så försöker vi radera den. Våran generation handlar inte om utveckling och framtid. Våran generation kämpar för någon sorts bakveckling, inuti. Vår generation har släppt fokus på människan och fokuset har landat materealismen. Jag tror inte på galenskap. Jag tror på ett utanförskap.
måndag 25 juli 2011
life is life, na na na nana
Har en honungsmelon, sketen smirnoff vodka med bär i och 4 filmer med mig för att åka till Emilia. En pojkvän som packar i bakgrunden. Härligt att vara tonåring och få vara små ful med drömmen om att en gång bli ordningsam, ren och nogrann.
Saknar Amanda och Nelly mycket.
Saknar Amanda och Nelly mycket.
lördag 9 juli 2011
Sorgsen liten trött själ till salu billiiig priiisen billigg
Har kommit hem från Makarska i Kroatien. Är och känner mig sorgsen. Saknar platsen. Men har mina kärlekar här i Sverige. Det känns alltid som att man kommit underfund med någonting viktigt när man varit borta. Sedan efter 3 dagar är allting som vanligt igen, konstigt.
Vi fastnade i Split och fick vänta på planet hem i 7 timmar, eller planet till budapest, väl i budapest fick vi bo på ett 2 stjärnigt hotel, jävla lyx. Alla vi strandsatta(?)flygsatta, icke-flygsatta!!!-människor fick blev som en stor familj. Vi hade dem jobbiga britterna, den tysta bratiga göteborg familjen(varför flög ni till Stockholm?)det schweiziska(?)snygga paret med hett temperament, dem unga paret från lund som reste runt, den äldre herren på hela 87 år, den söta tyska pojken, den ensamma killen, den sympatiske och alltid hoppfulle mannen som skulle till Brasilien, och kvinnan som fyllde år OCH missade sitt bröllop. Och så min familj. Hm.
Det känns som att marken gungar under mina fötter. Jag har inte sovit på två dagar. Jag försökte göra masken på marken när taxin parkerade utanför vårat hus, en dag försent. Jag känner mig vilsen och tänker på tiden som var igår som känns som för jätte länge sedan då jag satt i en varm taxibil med panik-ångest och tittade ut över berg och sol och kände "Jag vet vad livet är och jag vet vad jag vill, livet är vackert".
Nu känner jag mig mest rädd och vilsen och ensam och vad var det jag visste?
Åh hjälp
Vi fastnade i Split och fick vänta på planet hem i 7 timmar, eller planet till budapest, väl i budapest fick vi bo på ett 2 stjärnigt hotel, jävla lyx. Alla vi strandsatta(?)flygsatta, icke-flygsatta!!!-människor fick blev som en stor familj. Vi hade dem jobbiga britterna, den tysta bratiga göteborg familjen(varför flög ni till Stockholm?)det schweiziska(?)snygga paret med hett temperament, dem unga paret från lund som reste runt, den äldre herren på hela 87 år, den söta tyska pojken, den ensamma killen, den sympatiske och alltid hoppfulle mannen som skulle till Brasilien, och kvinnan som fyllde år OCH missade sitt bröllop. Och så min familj. Hm.
Det känns som att marken gungar under mina fötter. Jag har inte sovit på två dagar. Jag försökte göra masken på marken när taxin parkerade utanför vårat hus, en dag försent. Jag känner mig vilsen och tänker på tiden som var igår som känns som för jätte länge sedan då jag satt i en varm taxibil med panik-ångest och tittade ut över berg och sol och kände "Jag vet vad livet är och jag vet vad jag vill, livet är vackert".
Nu känner jag mig mest rädd och vilsen och ensam och vad var det jag visste?
Åh hjälp
torsdag 23 juni 2011
Jag var hemma hos Chrille
Jag vet inte för hur lång tid sen, men jag satt i alla fall bakom Christopher(nej ta det lungt, dettta ska inte bli en kärleksnovell(läs:niotillfem-novell) om hans leverfläckar i ryggen, för dem finns knappt, och jag ska inte romantisera om dammet på hans överkast, och det finns tyvärr)och han gjorde musik på sin dator. Med ryggen mot mig och ansiktet mot datorn och med hörlurar i öronen.
Jag hade inte sådär överdrivet jävla mycket saker att göra så jag la märke till att musiken han skapade flödade ut väldigt högt ur lurarna. Då tänkte jag "Nu är jag en god människa, som räddar, hjälper till och kommer till himmelen" och sa någonting i stil med "Du har för hög musik Christopher, sänk, du kommer få tinitus". Men pojkstackarn hörde mig inte. Så jag låtsades kvävas bakom hans rygg för att se vad som skulle hända om jag, ja, kvävdes. Han märkte ingenting, det skrämde mig. Jag hade kunnat kvävas bakom min pojkväns rygg utan att han räddat mig.
Jag hade inte sådär överdrivet jävla mycket saker att göra så jag la märke till att musiken han skapade flödade ut väldigt högt ur lurarna. Då tänkte jag "Nu är jag en god människa, som räddar, hjälper till och kommer till himmelen" och sa någonting i stil med "Du har för hög musik Christopher, sänk, du kommer få tinitus". Men pojkstackarn hörde mig inte. Så jag låtsades kvävas bakom hans rygg för att se vad som skulle hända om jag, ja, kvävdes. Han märkte ingenting, det skrämde mig. Jag hade kunnat kvävas bakom min pojkväns rygg utan att han räddat mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
