skriva lite bloggge

Känner mig så manisk just nu. Vilket också gör att jag - känner mig som mig själv. Känner mig också som när jag var 18 år. Lol. Jag är liksom igång på ett märkligt sätt som jag kommer ihåg från innan jag började med antidepressiva. Undrar därför om jag har skitit ut min antidepp idag och "är mig själv nu". 

Det har tagit emot att skriva här för att jag har fastnat i "hur" jag ska skriva. Likt när jag var 16-år och obsessade över vilken klädstil jag skulle ha. Jag har 1 svårt att välja saker, allt från vilken mjölk jag ska köpa till vilken utbildning jag vill gå, vilket leder till 2 jag väntar med att ta beslut, vilket leder till 3 man står till. 

Jag har varit så otroligt stressad över vilken identitet jag vill ha, att jag knappt vågat röra mig utanför någonting som sätter en identitet, typ att skriva offentligt, vilken klädstil jag ska ha, vilka bilder jag dela på sociala medier etc. Det har gjort att man utvecklas... nada. Har liksom haft dessa personas att välja mellan

Tjejen som är:

snygg - men har aldrig varit tillräckligt snygg för att vara den

smart - well, har varit knivigt då min allmänbildning är ett skämt (på riktigt, använder det som ett partytrick för att göra något av det, typ "fråga mig vad som helst som alla kan så får du se hehehe")

hipster - är för sprallig, tjejig och glad

Så under detta år då jag äntligen har blivit stabilare, varit sjukskriven och samtidigt haft ett tvångsmässigt beteende av att undra vem jag är så har jag blivit - tråkig. Det är liksom blandningen av medicin, pojkvän och att "vänta med att uttrycka sig för mycket tills man valt identitet". Bekvämt. Jag har legat och ätit glass och kollat på reality-serier och undrat vad jag gjorde revolt mot förut. Har dessutom fått någon grej för att allt ska vara perfekt? Har varit en hitler kring redigerandet av perfekta instagram-bilder, ett nystädat hem och en fräsch look. Hur ska man ha tid att ha en personlighet om man man håller på med det? 

Så medan jag har gått från att vara lätt galen, till denna stabila, relativt fräscha och glada jänta, så har jag gnällt över hur roligt det var att vara spårad? 

Väljer man mellan att vara manisk/spårad/olycklig eller tråkig fräsch och lycklig, och isåfall, vad väljer man?

Så efter ett år av sjukskrivning, ett halvår av att jobba igen och en stabil period av att slippa ha ångest varenda dag så har jag kommit fram till följande, "vem vill jag vara?"... Försäkringskassan ba "fett värt att du kom fram till det vännen!". 

Men också, jag behövde faktiskt vila. 

Så nu får man väl skriva utan att välja vem man är vad man skriver hur man ska skriva etc? Färdiga saker är ju ändå tråkiga. Det håller man väl med om???

Sjukskriven, uppriven och alldeles alldeles underbart

Det var en gång en ångest som var större än mig själv.

Jag ser att jag undvikit bloggen sedan 4 mars 2014. Snart två år. Kan inte fatta att det gått två år. Att åren går. Så fort. Det är inte bara bloggen jag undvikit de senaste två åren, men att undvika bloggen var väl ett av verktygen för att påbörja beteendet av att undvika mig själv. Smsa mindre. Blogga mindre. Spela teater mindre. För att allt var ett utlopp av mina känslor.

Anledningen att jag gjort saker mindre, är för att jag alltid varit för mycket. Mycket - mindre = lagom. Trodde jag. Så fan heller. Inser att jag kanaliserat ut mina starka känslor genom kreativiteten, skrivandet, genom att agera på en scen, bråka med en snubbe på krogen eller att gråta var och varannan dag. Det sistnämnda har jag inte slutat med. Jag vill säga att jag tidigare har hanterat mina ständigt överväldigande känslor bra, men när jag i efterhand ser tillbaka på de senaste åren så är jag inte lika säker på det.

Under gymnasiet lärde jag mig att dribbla mellan uppgifter och lärare, prata mig ur situationer och lyckades på något sätt att klara av skolan med okej betyg.
Efter gymnasiet pendlade jag mellan halvtids jobb, eftersom ett heltidsjobb är någonting man måste bortprioritera när man som jag, blir trött så lätt och känner så mycket. Saker tar av mig. Människor tar av mig. Varje dag är ett jävla intryck av konstverk. Hur himlen byter färg, hur alla lukter påminner mig om någon situation någon gång, hur människors blickar sätter sig i mig.
Situationer, toner, människor (alla, de på bussen, i skolan, på ica) tar fäste i mig. Jag vet inte hur man filtrerar intryck. Och så på det, alla norm problem - att man är inte tillräckligt av någonting, smal, rik eller lyckad. Måste bli någonting.

Så för att försöka komma ifrån dessa känslostormar så tryckte jag bort de, tappade mig själv, försökte hitta en ny identitet, letade bland alla stereotyper som finns. Svart och svår, fräsch och härlig, yoga-girl. Inser idag att jag måste leva nära mina känslor, acceptera de, känna. Skriva. Spela teater. All form av berättande är ju det jag älskar. Dekius Lack skriver i sin bok "Den buckliga backspegeln" att han VILL LEVA ÄRLIGT MED DÖDEN SOM UTGÅNGSPUNKT. Jag vet inte om han vet vad han menar, eller om jag själv vet det, men jag vill också leva ärligt.

Jag började på en bra skola i höstas där jag studerar TV. Efter en sommar av panikångest attacker, trötthet, gnagande oro och självmedicinering av alkohol, alkohol och alkohol, så tänkte jag att detta var min nystart.
 
Nu sitter jag här, inne på min andra termin, sjukskriven. Att man inte har tagit tag i skit tidigare. Man väntar tills ångesten har fått klättra, hunnit rota sig djupt, riktigt mysa in sig längst in av alla ens lager. Låter den växa och från hypokondri, till tvångstankar, till dödsångest, till ångest, till panikångest till depression. Bom. Tills varken sex, cigg, vänner, socker eller alkohol kan blocka den längre.

Fan. Blir så jävla ledsen. Hur jag går där i skolan med ett hjärta som bultar så hårt, hur jag undrar om det syns på mig? Tror att jag har astma för det känns tungt att andas. Kollar upp det, har inte astma.

Hur fan kan någonting kännas så jävla mycket och inte synas? Väl i skolan. Måste springa ut från klassrummet, uppspärrade ögon och hårda steg, (går jag konstigt? det här måste se helt knäppt ut) in på toan, stänger dörren. Med den kalla väggen mot ryggen sjunker jag ner mot golvet, tårarna rinner, händer i ansiktet som tillhör mig, känner inte mina fucking händer? Adrenalinet i kroppen. Måste hitta känseln, sätter på kranen, först varmt sen iskallt, stoppar händerna under det lilla vattenfallet. Känner knappt vattnet. Vill känna någonting som inte är ångest. Vill dyka ner i ett iskallt hav. Kranens funktion är medelmåttig jämfört med ett iskallt hav.

Och sådär höll det på. Tills det blev nästan varje dag. Lögner om att jag var förkyld, måste gå tidigare, ska på ett möte. Rädslan för att det skulle synas, att bli avslöjad min ångest inför en stor grupp människor. Jag tog ångestdämpande, rökte cigg på balkongen, drack till och med vin innan skoldagen. Tills jag ringde psykiatrin och de tog emot mig och jag satt där hos hon med goda ögon och hulkade

"Jag har sån jävla, jävla, jävla, ångest, jag fattar inte vad som händer, jag är rädd för allt, jag måste klara skolan, jag måste göra det här, och det där, jag vet vad jag vill bli, jag måste prestera, jag orkar inte, jag har svårt att sova, jag gråter nästan varje dag, jag skolkar, jag framstår som lat"

De goda ögonen säger "Det låter som att det är väldigt mycket du borde göra, men hur mycket orkar du egentligen?"

Jag är utmattad. Man ska undvika att skjuta upp sig själv. Ta sina känslor på allvar. Så nu ska jag försöka ta det lungt. Vara hemma ett tag. Gråta ut hos psykologen. Laga mat. Städa. Pussas med min pojkvän. Dricka rödvin med mina vänner. Och framförallt ta tag i mig själv, mina känslor, mina rädslor. Möta de.
Och att skriva ut det här, hjälper mig att tala sanning, inte återvända till lögner och ignorans av psykisk ohälsa.

Jag läser någonstans att det eventuellt ska komma en tredje film av SATC. Det hörs ett litet jubel långt inifrån mig. Jag berättar det inte för någon.

Överkänslighet är ett handikapp

Jag har på den senaste tiden haft och hört många konversationer om 'vad som är viktigt', eller snarare, att 'ingenting är viktigt - egentligen'.

Jaha. Okej, amen då skiter vi i det.

Eller nä, för det kan ju inte lilla jag, som den känslomänniska jag är. Jag testade ett tag att sätta mig in i tänket att ingenting betyder någonting och märkte hur jag gjorde allting sämre (förutom att oroa mig förstås, vilket i viss mån är bra för en 1 hypokondriker 2 ständigt orolig och 3 extremt inbillningssjuk individ) och hur LIVETS FÄRGSKALA blev så mycket mindre.

Tänk om man som förskollärare inte skulle anse någonting vara viktigt? Eller läkare? Eller bara som en vän?

"Lilla lotta står på kanten av en bro och hoppar hopprep, men det gör ju ingenting för INGENTING SPELAR NÅGON ROLL".
Det skulle bli en mycket, mycket mörk och sorgesam eftermiddag.

Det är redan svårt att leva 2014. Att vara överkänslig är ett jävla handikapp. Vardagen blir svår. Gråt inte på jobbet, var stark, ha bra självförtroende, spela svår, var sexig och söt samtidigt och var tuffast. Alla (ja, män också) vill vara den starka affärs-kvinnan som går genom livet med vida byxor och ett fladdrande hår och med huvudet högt. I bakgrunden kanske 'I'm every woman' spelas och man kommer alltid från ett träningspass samtidigt som man alltid är påväg till en kvarters-bar. Ja, du har en bar i ditt kvarter för att du bor SJÄLVKLART i innerstan.

Den människan är man inte utan egentligen så är man någon vars hår inte fladdrar alls, eftersom att det är klistrat mot huvudet pågrund av att det blev fettigt när du använde en mössa i en dag. På en dag blev håret fettigt. En dag.

CMS - Coola Modiga Snubbar

Var ute och drack öl i helgen, på sjätte tunnan.  När vi kom dit var det fullt i hela baren. Tillslut fick jag och mitt sällskap slå oss ner där två COOLA snubbar satt.

De två snubbarna börjar prata med oss och pratar bara om att slåss.
Jag frågar om 'vi inte snälla kan byta samtalsämne, så töntigt med killar som pratar om att slåss'.
Snubbarna tysta.
Vi byter bord när vi ser att det finns ett ledigt.
När jag gått säger snubbarna till min vän Hugo 'hon som satt här, vilken jävla fitta alltså'.
Hugo berättar det för mig men påpekar att jag inte ska konfontera de, jag svarar att jag inte kommer göra det.
Jag gör det.
'Hej killar, jag fick höra någonting JÄTTEjättetråkigt. Att ni kallat mig för jävla fitta, är det så'?
Snubbarna säger att de inte var de.

Aaaaaaaaaaaaaaah.

Tjatsex - den långa versionen

Idag publicerades min krönika om tjatsex på nyheter24. Här är den ocensurerade versionen om vad som hände.

Detta hände för ett år sedan.
"I januari träffar jag en riktigt snäll människa. Han är bra på att kommunicera, verkar genuint intresserad av vad jag säger, studerar geografi och är några år äldre än mig. Vi träffas, vi pratar, vi kysser varandra, vi skiljs åt. Vanligt.

En kväll är jag ute med några vänner och jag och den här herren bestämmer över telefon att ses och att jag får sova hos honom, vilket är praktiskt för mig som bor långt bort. Ett flertal gånger under telefonsamtalet säger jag saker i stil med  "Men alltså, jag vill BARA sova, alltså... Jag orkar inte göra någonting, ingen press va? Haha, är det okej? Tråkigt för dig, att jag kommer och somnar, haha, men jag är jätte trött och har ont i huvudet!" Min kompis som har hört samtalet ser på mig med förbryllad min  och säger att jag inte behöver förklara någonting för honom och att han inte ska förvänta sig saker.

Jag inser att hon självklart har rätt och jag åker hem till honom. Vi dricker vin, pratar och hamnar i sängen efter att jag påpekat att jag måste sova.
Sängen under mig och taket över mig, men efter en sekund: sängen under mig och något tungt över mig, och under nästan hela tiden efter det som händer nu är jag knäpptyst. Någon börjar att hångla med mig.

Ni vet när man har råkat stoppa någonting i munnen, som man sedan inser smakar vidrigt? Som att det vore gammalt, att man är allergisk mot det eller bara inser att det är ens lilla hamster som råkat hamna i munnen – så känner jag mig då. Äcklad. Så jag försöker trycka ut det som har landat i min mun med hjälp av tungan, den hångeltekniken levererar jag där och då. I hopp om att någon ska fatta vinken eller bara tycka att jag suger på att hångla. Men den här någon hade väl inte så höga krav på varken hångel eller medkännande, så planen misslyckas. Någon tar av mig mina trosor, någon sätter på sig en kondom, någon har sex med mig, någon märker att det går väldigt trögt då jag inte är speciellt sugen, någon fäller kommentaren "Ska jag ta fram glidmedel?" och med hopbitna tänder väser jag ut ett hårt "Nej." Mina tankar handlar fortfarande om att någon ska förstå vinken eller bli avtrubbad. Men kalaset fortsätter ett tag.

När tårtan är uppäten och sista gästen gått hem så lägger vi oss för att sova. Jag vaknar av att någon försöka kyssa mig och jag mumlar "Du, jag är jätte trött och bakfull, jag måste sova mer" och vänder mig om för att somna om. Stilla ett tag. Sen greppar någon min hand och lägger den på någonting hårt, jag försöker tillfredsställa någon under några sekunder tills jag bara slutar. Inser att situationen blir konstigare om jag spyr än om jag bara slutar att tillfredställa. Någon ställer sig upp och säger "Jag ska duscha, vill du följa med?" och jag tackar nej och någon fortsätter "Har du ont?" och jag svarar "Ja". Någon har alltså förstått att det gjorde ont för mig att ligga. Någon säger sedan"Men följ med in i duschen ändå, vi kan bara mysa" jag tackar nej igen och någon frågar "Har du komplex över din kropp?" och jag svarar inte att han kan dra åt helvete för jag svarar ingenting alls.


Några månader går och jag träffar en annan kille, som besöker mig mitt i natten en helgkväll.
Vi går upp till mig rum och börjar hångla.
Han säger ”Har du en kondom?”
Jag svarar att jag inte har det och då börjar ett argumenterande från hans sida kring huruvida jag ljuger och om vi i alla fall kan göra en ”deal”, där han får ligga oskyddat med mig bara en liten stund.

Alltså det tar kraft att säga nej en gång. Om en tjej fnissar när hon säger nej så beror det oftast inte på att hon är otroligt förtjust över förslaget eller att det skulle vara en del av akten, snarare betyder det att hon faktiskt inte vill och troligtvis är nervös över hur hennes ”nej” ska tas emot.

Så när är ett nej ett riktigt nej? När personen:
a) fnissar fram det
b) viskar det
c) fortsätter kyssa dig efter att ha sagt det
d) har en intatuerad pil på magen som pekar neråt med en texten ”This way”
Rätt svar: a,b,c,d

Det ska inte behöva vara så att jag blir knullad så länge jag inte skriker nej, för jag har aldrig sagt ja till att ligga med dig.

När jag börjar jag tala om det här, med vänner av samma kön, så berättar de en efter en historier som är obehagligt liknande min. Vi är hundratals olika tjejer, olika individer, med olika intressen - men vi delar samma vedervärdiga historia.
Jag förstår inte att det här händer, att det inte pratas om och att jag flera gånger hört meningar som dessa sägas:

”Fast varför sa jag att han fick komma hem till mig då?”
”Är det här värt att tas upp?”
”Jag ska träffa en kille i veckan, men vi ska ses ganska sent, måste jag ligga med honom då? Är det typ en oskriven regel? Kommer han att känna sig lurad om vi inte ligger?”
”Alltså det var ju inte våldtäkt, han hade nog slutat om jag hade skrikit nej”

Hur många har egentligen blivit utsatta för tjatsex av någon?

Och vem är ”någon”? Någon är den sansade och trygga pojkvännen, någon är en person du har träffat på krogen, någon är en flickvän, någon är en kompis till dig, och någon är troligtvis du själv."

Julia Lyskova Juhlin 22.04 Hah. Har insett att jag inte har någon klädstil. Alltså ibland klär jag mig grekiskt, ibland som en docka och ibland som en pundare. Man måste bara anamma det faktum att allt ÄNDÅ bara är en enda jävla stor maskerad. Och vet du hur mycket lättare det har blivit sen jag insåg att man inte behöver klä sig "som man är" (jävligt svårt när man inte ens VET DET) utan bara precis som det man har lust med, nästan gå in med inställningen av att man just SKA klä ut sig varenda dag. Jag söker csn-lån. Så får det bli. Fuck allt lev i nuet.... heh typ. hatar när folk ba lev inte i minnena utan i nuet man ba men om minnena e så mkt bättre än min dystra gråa vardag??!! Juste. Det är så jävla kul att plugga, bo själv och dricka öl med tentavänner. Tro mig Nelly alltså visst resa osv men man skapar inga band på samma sätt. Sen tar man lån så slipper man typ jobba, hemskt jag vet men så kul att d e värt det. Skjuter upp mina problem. Nelly Jäger 22.30 Gud jag älskar dig för mycket vet inte vart allt ska ta vägen. Vill bara komprimera det till choklad och mata dig med det . Svarar sen Julia Lyskova Juhlin 22.32 Ska jag äta mig själv :( läskigt. Älskar dig för att du älskar mig OCH för att jag älskar dig bara för att. haha vi e likadanna, man HAR inte tid att svara men blir nyfiken,läser ändå och skriver "svarar sen". Nelly Jäger 22.35 ️️️️️ Du är utan tvekan det bästa som har hänt mig i mitt liv. Ojojoj. Bättre än barn Julia Lyskova Juhlin 22.35 .............är kanske ditt barn........................... DU MED I MITT LAVIOOOOOOOOOO VI TVÅ <3<3<3<3<33<3<3<3 d lyckan. Nelly Jäger 22.35 HAHAHA Älskar våra ologiska skämt . "DU ÄR MIN PAPPA" Julia Lyskova Juhlin 22.36 HAHAHAHAHAHAHA OMG ser nu att allt (mina skämt) VANDRAR i samma patetiska spår... heh tror jag gillar att skratta mer än orgasmer....